Pursuit Grooves (Vanese Smith) spårar upp, hon kliver takten i hasorna men lika ofta kliver hon före den. Gåtfulla harmonier och öververkliga vokala inslag. Haltande hypnotiska arrangemang och abstrakta ostadiga takter. Frenetsikt hoppfull, varmt soulig men alltid med en distinkt skevhet.

Som multikonstnär besitter Pursuit Grooves förmågan att behärska hela spektrat som musikproducent, vokalist/MC och beatmakare med över 15 års erfarenhet. Som om det inte räckte så är hon dessutom verksam som videokonstnär under sitt alias Wifihifiscifi.

Pursuit Grooves’ mission och hantverk har aldrig handlat om kategorier som begripliggör men hennes musik brukar placeras någonstans åt elektroniska soul/funkiga hip hop-regioner. Träffsäkrast beskrivs nog Pursuit Grooves’ musik av ordsmeden själv. Smaka bara på de etiketter hon uppfunnit för sin soundcloud-hemsida: EssentialLifeBeats, Broke Bass Boogie Beat, Silky Nighttime Bass, minimalhousebassbeats, bassbeatbumpness, basshopish, latenightlove, bass passion, ElectronicSoulHouse, Funky Dub Orbits….

Med gigantiska kreativa resurser visar Pursuit Grooves vägen, nu senast på det tunga skivbolaget Tectonic, med sina hyllade album ”Fox Trot Mannerisms” och ”Frantically Hopeful.” Hennes musik ställer frågor på sin spets utan att nödvändigtvis banka in svar. Pursuit Groove’s produktioner, live-set och DJ:set är utförda med en nyskapande energi som aldrig våldför sig på dina öron och man kan ändå ibland förnimma knappt hörbara lager av skitiga knaster, pip och sprak. Pursuit Grooves’ målsättning är att just jaga och fånga våra öron. Men trots att hon tar oss tillfånga är hon mer intresserad av fredssamtal än krigsföring: hennes revolutioner söker upp lösning och tillgriper fredliga medel.

Med avväpnande precision lyfter Pursuit Grooves’ urbana poesi kritiska frågor om likriktning (”Clueless”), förväntningarnas förtryck (”Pressure”) och den ihålighet som skapas av nutidens teknologiska beroende (”I Sink”). Den hypnotiskt intima”Whisper” lämnar oss med en undran som riktar strålkastarljuset mot betraktaren…. Men det är så genialt hos Pursuit Grooves att hon inte behöver framföra sammansatta verbala budskap för att göra sin poäng, vilket hon mästerligt visar i sina dängare ”Attention,” ”Mr Softee” och ”Tweezers.” Hon behärskar så många medel att hon ändå kan skärpa till vår värld, att bli lite skönare och hoppfullare i all sin skevhet.

Ett liv i exil, tusentals kilometer från det land och den kultur man växt upp i, kan ibland stärka banden till den del av ”hemma” som man alltid bär med sig, inom sig. Som till exempel musiken.
Så är definitivt fallet med Huong Thanh, sångare och initiativtagare bakom gruppen Camkytiwa. Thanh växte upp i en familj av kringresande Cai Luong-musiker (Cai Luong är en sorts opera med folkmusikinslag) i Vietnam. Som tonåring flyttade hon till Frankrike och började då sjunga Cai Luong-musik för den vietnamesiska minoriteten i Paris. De olika vietnamesiska regionerna är sinsemellan mycket olika när det kommer till musik och dialekter, men Thanh som själv vuxit upp i landets södra del såg snabbt till att lära sig behärska alla landets sångtraditioner.  Gradvis växte hennes publik och hon kom snart att bli känd över stora delar av Europa för sina vackra och trogna tolkningar av de gamla sångerna. Vaggvisor, arbetslåtar och sånger från olika riter och ceremonier: alla blev de en del av en rik repertoar som Huong Thanh förvaltat i trettio år. Det är sånger som är tätt förknippade med de många olika skeendena i det traditionella livet i enkla jordbrukarsamhällen, sånger som nu är på väg att glömmas bort inte bara av exilvietnameserna här i Europa, utan också i det alltmer urbaniserade och moderniserade Vietnam.

Huong Thanh bestämde sig tidigt för att inte bara förvalta utan också utveckla musiktraditionen från sin barndoms Vietnam, och har gjort just det på en rad inspelningar. Ett möte med den fransk-vietnamesiske gitarristen Nguyen Le öppnade hennes öron för en helt ny musikalisk värld – nämligen jazzens: det resulterade i en serie experiment där genrer och nationella identiteter mixas medan Huong Thanhs alltid lika klockrena, sköra stämma matchas av Les djupa gitarrtoner. Samarbetena med Nguyen Le hör till de mest omtyckta skivorna i Huong Thanhs katalog. Hon har fortsatt testa nya kombinationer och bland annat samarbetat med nordafrikanska musiker, och stundtals gjort dans till en del av  sina uppträdanden.

Camkytiwa är namnet på Huong Thanhs nuvarande projekt, som hon kommer till Clandestino Festival med: här samarbetar hon med tre kvinnor från andra östasiatiska länder. Fumie Hihara spelar de japanska stränginstrumenten shamisen och koto, Yan Li från Kina spelar erhu – ett tvåsträngat stråkinstrument, och koreanska E’Joung Ju spelar det traditionella stränginstrumentet geomungo. Kombinationen av de olika regionernas instrument, repertoarer och tekniker är unik och förvånansvärt harmonisk. När de uråldriga instrumentens ensliga, sökande tonglissandon omger Huong Thanhs vackert pentatoniska sång kan man stundtals frestas att tänka att där finns ett drag av östlig exil-bluesmusik i botten.

Sedan starten för tio år sedan har R;Zatz (som kan uttalas ungefär som tyskans ord för ersättare, Ersatz) prövat ett antal olika uttryck, Musik har skapats i en rad korsbefruktningar med andra artister, däribland det elektro-cinematiska projektet Kinokik med VJ-gruppen Pixelles.

Live-versionen av R;Zatz består idag av Marilou (från gruppen Mensch), sång; Takeshi (från Asian Z),  gitarr; Mathieu (från Kaly Live Dub), trummor och Céline som bearbetar, bygger ut och förvränger musikernas klanger i live-situationen med hjälp av en mängd effekter och loopar – en klassisk live-dub-konstellation med andra ord.

På albumet ”Cruel Summer” från 2011 har kvartetten hittat en lågmäld, filmisk minimalism som stundtals för tankarna till ett sprakigt Portishead-vemod och stundtals till ett jazzigare 90-talssound à la Tortoise. Marilous sång är ömsom mystiskt dämpad, ömsom sprucket soulig med ett varmt vibrato. Takeshis gitarr är som en kall ståltråd, medan Mathieus jazziga trumspel vävs ihop med loopade spökbeats från Céline. På samma gång som den mörka stämningen närmast påminner om drömscenen i en David Lynch-film så finns här ett fokus och en närvaro som hänger ihop med att musiken skapas i nuet, i samspel mellan de olika instrumentalisterna. De olika musikerna blir till aktörer i en delvis improviserad, kuslig film av klanger, om man så önskar.

”Cruel Summer”

Kinshasa, den vidsträckta huvudstaden i Demokratiska republiken Kongo, är en av världens hårdaste och fattigaste platser, men härifrån kommer sedan en tid också några av de mest intressanta musikaliska uttrycken: här finns grupper som Konono N°1 – numera kända över hela världen – och en rad andra artister som till exempel Kasai All Stars på Congotronics-serien som har öppnat våra öron för de trasigt vackra klangerna som ofta framförs på elektrifierade tumpianon. Musiken från Kinshasa är i sanning en gatans musik, framförd av utfattiga gatumusiker på hemmabyggda instrument. Det är en fusion av stilar som i sin eklektiska respektlöshet kan sägas vara det nyaste som finns, samtidigt som de här intrikata vävarna av klanger och rytmer verkar stå i en direkt förbindelse med en allmänmänsklig urmusik – det är liksom världens lättaste sak att förstå att det här är sjukt svängigt.

Den osannolika berättelsen om Staff Benda Bililis väg från den absoluta botten till internationellt erkännade skildras i dokumentärfilmen ”Benda Bilili”. Bandet består av fyra rullstolsbundna musiker i medelåldern, som träffas och repeterar inne på Kinshasas zoo. De är utlämnade till varandra – ingen i Kinshasa vill jobba med musiker som inte kan gå. De tar sig fram på ombyggda cyklar, sover ibland på härbärgen och ibland på kartongbitar under bar himmel. Förmågan att gå förlorade de i polio redan i barndomen – något som bandets ledare Ricky Likabu berättar om i låten ”Polio”: men det är ingen klagosång i egentligen mening, utan snarare en uppmaning till alla föräldrar att vaccinera sina barn mot sjukdomen. Det är svårt att föreställa sig vilka prövningar dessa musiker på bottenskiktet i världens fattigaste land utstår – och ännu mer fascinerande hur de aldrig verkar förlora sin tro på framtiden och att deras musik ska hjälpa dem till ett bättre liv. Namnet Staff Benda Bilili är en fras på språket lingala som motsvaras på ett ungefär av det svenska talessättet  ”Döm inte boken efter omslaget”.

Under inspelningen av dokumentärfilmen kom gruppen i kontakt med det belgiska skivbolaget Crammed Discs, på vars initiativ debutalbumet spelades in – delvis under bar himmel på zoo (det faktum att man ibland hör kväkande amfibieljud i bakgrunden är inte något avsiktligt stämningsskapande utan tvärtom försökte producenten förgäves få tyst på grodorna). Skivan ”Très Très Fort” är en fantastiskt representation av en grupp som ledigt blandar slamrig rumba, traditionell kongolesisk musik och James Brown-funk. Tack vare skivan öppnade sig möjligheter till framgånsrikt turnerande i Europa, och 2009 fick gruppen Womax Award, musikbranschens finaste pris inom så kallad världsmusik. Till Göteborg och Clandestino Festival kom gruppen för en sensationell dansfest till konsert 2010. Svenska Dagbladet skrev till exempel att ”det här är antagligen den vackraste ghettorumba och den elakaste low-fi soukous du någonsin har hört”.

De fyra äldre medlemmarna har med tiden tagit in yngre musiker i gruppen, yngst bland dessa är Roger, ett gatubarn som tidigare försörjde sig på att spela ett instrument han uppfunnit själv: en satonge, som består av en stålsträng spänd över en konservburk och ramen från en korg. Roger blev snart solist i bandet och spelar makalösa melodier i högt register på det märkliga instrumentet. Många andra instrument är antingen ombyggda eller helt improviserade: där finns en ensträngad gitarr och trummorna består av en stol och diverse skrot.

Linton Kwesi Johnson [UK]
Linton Kwesi Johnson föddes i den lilla byn Chapelton i Jamaica 1952 men flyttade 1963 till London, där han kom att bli en centralfigur i den karibiska subkulturen. Under en tid var han medlem i den brittiska sektionen av svarta pantrarna, arrangerade poesi-workshops och arbetade med Rasta Love, en grupp bestående av poeter och slagverkare.

Även om LKJ allmänt anses vara den som myntat begreppet dub-poesi för att beskriva den särskilda hybrid av toastad ordkonst och reggaemusik som karibiska DJ:s i London börjat skapa vid mitten av sjuttiotalet – en konstform som kan sägas lade en del av grunden för den brittiska hiphopen – så vill han inte fästa den etiketten på sitt eget arbete: LKJ sätter alltid orden i första rummet och musiken skapas sedan utifrån den färdiga texten.

Samtidigt som reggae och dub långsamt integrerades i den brittiska populärkulturen genom grupper som The Clash och producenter som Dennis Bovell, så nådde LKJ ut till en bredare publik genom en serie skivor som gavs ut på den tunga skivetiketten Island. Forces of Victory (1979), Bass Culture (1980) och LKJ In dub (1980) är några exempel. I mitten av 80-talet grundade LKJ sitt eget skivbolag – LKJ – och har allt som allt sålt över två miljoner album.

LKJ var den förste svarte poet att få sina dikter publicerade i urval av anrika Penguin Classics 2002. Här, i det litterära finrummet jämte Shakespeare och Chaucer fortsätter han medvetet sitt ifrågasättande av den dominerande traditionen – vem som får använda det engelska språket och hur. Hans dikter är ofta skrivna på jamaikansk engelska: den förtryckta, svarta arbetarklassens språk.

 Det mesta av LKJ:s poesi skildrar livet som svart jamaikansk immigrant i Storbritannien, ur ett gatunära och alldagligt perspektiv – som till exempel i Inglan Is a Bitch. “Skrivandet är en politisk handling och poesin ett kulturellt vapen” sa han i en intervju 2008. Texterna reciterar han sedan 60-talet till musik som skapats i samarbete med dub-mästaren Dennis Bovell. Under de senaste tio åren har LKJ bara gett ut en enda skiva med nytt material, och uppträder numera ytterst sällan så missa inte chansen att se honom på Clandestino Festival.

Dennis Bovell Dub Band
Dennis Bovell kom till London från Barbados på sextiotalet och startade snart sitt eget “Jah Sufferer Sound System“. Bovell lärde känna rockmusiker och befann sig snart mitt i den kreativa explosionen som uppstod i mötet mellan rocken och duben. Bovell började blanda discobeats i sin dub och har jobbat som producent åt tonsättande punk- och indieband som Orange Juice och Slits, men också världsstjärnor som Thompson Twins, Bananarama och Fela Kuti. Parallellt har han fortsatt att fördjupa sin säregna dubfusion på en rad album varav det senaste kom 2011.