”Fantastiskt, det bästa jag hört på länge. Det är så här musik borde låta”.

Fråga: Vad blippbloppar som ett 8-bitars dataspel, har på sig orangea peruker och dansar i över 180 bpm? Svar: Shangaan Electro. Namnet på både en musikstil och en grupp från Johannesburg.

Syntetiska marimbafigurer. Soulig sång över ett rutnät av besinningslöst uppskruvade, elektroniska beats. Det låter som om Super Mario ätit extra många svampar, krupit ner i ett av de där gröna rören och kommit ut i en sydafrikansk kåkstad: En humoristisk, megaartificiell dansmusik med massor av skadliga färgämnen och gott om call and responsesång. Och på samma gång hyperlokal: gjord av och för Shangaan-folket som bor kring Johannesburg och Limpopo, en av de mest marginaliserade folkgrupperna i Sydafrika.

I Soweto finns själva epicentret för rörelsen: producenten Richard ”Hunden” Mthethwa. I ett litet rum bredvid sitt kök finns studion där han skriver, spelar, producerar och organiserar en musikrörelse. ”Och jag kopierar kassetterna själv och silk screen-trycker till och med omslagen”, skriver han på sin hemsida.

Den obskyra musikscenen spred sig plötsligt som ett virus runt 2010 tack vare några videor som Mthethwa gjort. Wills Glasspiegel på Afropop Worldwide hittade dem på nätet en sen kväll i sitt hem i Brooklyn. Han blev besatt av idén om att släppa en samlingskiva och flög till Johannesburg och träffade Mthethwa. Skivbolaget Honest Jon’s gav sedan ut samlingen Shangaan Electro, som följs upp i år av remixsamlingen Shangaan Shake. Den lokala underdogmusiken hade i ett nafs hamnat precis rätt i ett nyväckt globalt intresse för afrikansk elektronisk pop.

Live består Shangaan Electro av Hunden själv – Richard Mthethwa – på sång och keyboards, gruppen Tshetsha Boys som uppträder i clownmasker, sångarna Tiyiselani och Nkata Mawewe och ett antal osannolikt snabba dansare.

Men vägen dit har varit lång och krokig. Tinariwen bildades 1979 av en grupp Tuareg-berber i ett libyskt flyktingläger i Sahara-öknen. De började spela en lågmäld och melankolisk musik som på samma gång var hypnotisk och dansant. Musiken var centrerad runt elgitarren som precis som i bluesen rörde sig i pentatoniska skalor. Även riff och anslag var slående lika den tidiga deltabluesen. Senare har medlemmarna dock sagt att de inte hade hört amerikansk blues vid den här tiden, och det har spekulerats i om huruvida det rör sig om ett avlägset släktskap lång tillbaka i tiden, eftersom båda stilarna anses ha rötter i trakterna kring Niger-floden.

Folk började kalla dem ”Kel Tinariwen” – pojkarna från öknen. I början spelade de traditionella låtar men skrev snart eget material om sina egna liv – till skillnad från mycket av den musik som annars spelades i genren där texterna ofta berättade om ett mytologiskt förflutet. En av de upplevelser som präglat ledaren Ibrahim Ag Alhabibs låtskrivande är när han som barn såg sin far avrättas i samband med ett uppror i Mali.

1980 anmälde sig Tinariwen till militär träning under Muammar Gaddafi för att slippa leva som illegala flyktingar i landet. De träffade samtidigt andra musiker och gruppen växte till ett kollektiv som snart kom att bygga en rudimentär inspelningsstudio. Musiken började spridas i Sahara.

1989 flyttade Tinariwen till Mali och blev musiker på heltid. Sedan dess har Tinariwen spelat över 700 konserter i bland annat Europa, USA, Japan och Australien. 2011 släpptes deras femte album ”Tassili” som fick en grammy för bästa världsmusik-album.

Samtidigt som reggae och dub långsamt integrerades i den brittiska populärkulturen genom grupper som The Clash och producenter som Dennis Bovell, så nådde LKJ ut till en bredare publik genom en serie skivor som gavs ut på den tunga skivetiketten Island. Forces of Victory (1979), Bass Culture (1980) och LKJ In dub (1980) är några exempel. I mitten av 80-talet grundade Linton Kwesi Johnson sitt eget skivbolag – LKJ – och har allt som allt sålt över två miljoner album.

LKJ var den förste svarte poet att få sina dikter publicerade i urval av anrika Penguin Classics 2002. Här, i det litterära finrummet jämte Shakespeare och Chaucer fortsätter han medvetet sitt ifrågasättande av den dominerande traditionen – vem som får använda det engelska språket och hur. Hans dikter är ofta skrivna på jamaikansk engelska: den förtryckta, svarta arbetarklassens språk.

 Det mesta av LKJ:s poesi skildrar livet som svart jamaikansk immigrant i Storbritannien, ur ett gatunära och alldagligt perspektiv – som till exempel i Inglan Is a Bitch. “Skrivandet är en politisk handling och poesin ett kulturellt vapen” sa han i en intervju 2008. Texterna reciterar han sedan 60-talet till musik som skapats i samarbete med dub-mästaren Dennis Bovell. Under de senaste tio åren har LKJ bara gett ut en enda skiva med nytt material, och uppträder numera ytterst sällan så missa inte chansen att se honom på Clandestino Festival.

Dennis Bovell Dub Band
Dennis Bovell kom till London från Barbados på sextiotalet och startade snart sitt eget “Jah Sufferer Sound System“. Bovell lärde känna rockmusiker och befann sig snart mitt i den kreativa explosionen som uppstod i mötet mellan rocken och duben. Bovell började blanda discobeats i sin dub och har jobbat som producent åt tonsättande punk- och indieband som Orange Juice och Slits, men också världsstjärnor som Thompson Twins, Bananarama och Fela Kuti. Parallellt har han fortsatt att fördjupa sin säregna dubfusion på en rad album varav det senaste kom 2011.

Turkiska trumbreaks från 70-talet, blues, samplingar från raga-musik, bombastiska beats, rökfyllda taktarter, psychedelica, analogt, digitalt, rått, djävulskap, disciplin, rättvisa, meditation, gemenskap, prövningar, ansvar, löften till det egna jaget, Hendrix-inspirerade drömmar – alla gör de sitt avtryck och levererar en substans som är ärlig och uppriktig. Det är en fingervisning om vad hip-hop-huvuden är kapabla att åstadkomma om de lyfter blicken och slutar pilla sig i naveln.

I januari släppte Gonjasufi minialbumet ”MU.ZZ.LE”, som må vara en skiva i kort format men den är rik på budskap, såväl politiska och sociala som själsliga. Låtarna skrevs på resande fot och speglar den frustration och ilska han ofta upplevde över världens tillstånd. Skivan spelades in i Gonjasufis hem i Mojave-öknen. Musiken är genomgående i ett lägre tempo, dyster och magisk på samma gång. En ensam mans resa genom mörkret..

Rekommenderad lyssning:
‘MU.ZZ.LE’ CD (Warp 2012)
‘When I’m In Awe’: Gaslamp Killer feat. Gonjasufi (Brainfeeder 2011)
‘A Sufi and A Killer’ CD(Warp 2010)
‘Testament’: Flying Lotus featuring Gonjasufi (Warp 2008)

Projektet startade 2006 på Musikhögskolan i Göteborg. Mariams intresse för den mänskliga röstens begränsningar och möjligheter har funnits med hela vägen, ett nyfiket laborerande i gråzonen mellan talat språk och musikaliskt uttryck. Andreas å sin sida jobbar med den mera fysiska upplevelsen av musiken, hans trummor leker med vår känsla för balans och proportioner, ibland med rullande raffinerade grooves, ibland med feta tunga komp som rör sig som en tvåhundrakilosjätte under melodislingorna. Sammantaget gör Wildbirds & Peacedrums musik som jobbar lika mycket med tomrum som med ljudstyrka.

Efter första albumet ”Heartcore” fick duon utmärkelsen Årets jazz av Rikskonserter, och gav ut ”The Snake” på Caprice Records. 2010 reste duon till Island för att spela in ”Rivers” med arrangören Hildur Guðnadóttir och kammarkören Schola Cantorum Reykjavík. Runt samma tid uppträdde Wildbirds & Peacedrums på Polarpris-ceremonin: uppbackade av en stor orkester framförde de en version ”Human Behaviour” till Björks ära.

Ett annat uppmärksammat samarbete var när gruppen slog sig ihop med medlemmar i Deerhoof, Skeletons, Kasai Allstars och Clandestino-favoriterna Konono No 1, i superturnén Congotronics vs Rockers, med totalt ett tjugiotal musiker på scen samtidigt.

Wildbirds & Peacedrums jobbar på ett nytt album som släpps nästa år. Spelningen på Bottna blir den enda i Sverige 2012. Spillarnas nytt material testas.

Huntress Bow | kl 20.00 | Terrassen (vån 1)
Sumie Nagano | kl 21.00 | Restaurangen (vån 4)
Glenn & Glenn | kl 22.00 | Terrassen (vån 1)
Aukra | kl 23.00 | Klubbscen (vån 3)
Dj set: Ebbot Lundberg, Daniel Lemma, Dj Deldie, Dj Mleccha

.
AUKRA
Aukra är namnet på den kustkommun i norra Norge
där syskonen Amanda och Marius Varhaugvik har
sina rötter. Nu bor de i Stockholm men gör mörk,
mystisk electro med inspirration från performancekonst,
japanska thrillers och genusproblematik under namnet
Aukra. Amanda Varhaugvik står för den jazziga sången
medan brorsan Marius gör de knastriga beatsen. EP:n
A Saviour Is Born kom i höstas och nytt material är på
gång.

HUNTRESS BOW
Huntress Bow handlar om att våga göra saker man inte kan,
vara modig, bara köra på och låta energin bära musiken.
Bandet består av Mariam Wallentin från Wildbirds &
Peacedrums och Lindha Kallerdahl, jazzsångerska och
improvisationsmusiker. Med en underton av garage-girl-rock
skapar denna trummor-bas-sång-duo musik i ögonblicket,
utan att alltid ha kontroll över vad som egentligen pågår.

.
.
.
SUMIE NAGANO
Singer/songwriter från Göteborg vars musik kan
beskrivas som en unik blandning melankolisk och
drömsk akustisk pop. Hennes hemma-inspelade demos
ledde till spelningar runt om i Europa och Sverige och
till ett album inspelat i Berlin, som väntas bli färdigt
senare i höst. På Clandestinos Yaki Da-fest kommer
Sumie ha sällskap på scen av musikerna Max Lindahl
och Albert Af Ekenstam.

GLENN & GLENN
Glenn & Glenn består av medlemmar från banden Gabo
& The Wastrels, Love is All och Aislers Set. Deras musik
är ett försök att kombinera Ravels ”Bolero” med element
från hårdrock, fusionjazz och fotbollslaget Arsenal. Det är
spretigt, melodiöst, larmigt, fläskigt och en ibland en smula
komiskt.

Fredag 18 maj 2012, kl 20-04. Yaki-Da, Storgatan 47. Entré 120 kronor, fri entré innan 22.00 samt med Clandestino festivalpass hela kvällen.

En av vår tids mest uppskattade svenska poeter. Debuterade 1992 med Som samplingsdikter. Har givit ut en lång rad diktsamlingar och skrivit pjästexter åt turnerande frigruppen Teatermaskinen. Ofta är hans texter politiska stridsskrifter, som i tegelstenarna Livdikt och Efter arbetsschema. Eller hans senaste bok Med.bort.in från 2012 – som DN:s recensent kallar ”litterär dödsmetall om vad som faktiskt sker därnere, inne i människan”.

Den 14 januari 2011 lyckades tunisierna störta den diktatur som förvandlade deras liv till en mardröm. Den 23 oktober 2011 röstade de fram en konstituerande församling som hade i uppdrag att ta fram en ny grundlag. Hur ser situationen i Tunisien ut idag? Lyckades tunisierna förverkliga revolutionens mål?

Lina Ben Mhenni är tunisisk cyberaktivist och undervisar i lingvistik vid universitetet i Tunis. På sin inflytelserika och kritiska blogg A Tunisian Girl skriver hon på arabiska, engelska och franska. Under den förre tunisiske presidenten Zine El Abidine Ben Alis styre var Mhenni en av få bloggare som vågade använda sitt riktiga namn. Bloggen, liksom hennes Facebook- och Twitter-konton, censurerades av regimen.

På sin blogg dokumenterade Mhenni den tunisiska revolutionens inledande veckor från provinsen Sidi Bouzid i centrala Tunisien. Hon var den enda bloggaren som var på plats i Kasserine och Regueb när regeringsstyrkorna brutalt slog ner protesterna och utförde en massaker i området. Genom hennes rapportering och blogginlägg kunde tunisiska aktivister och internationella medier ta del av viktig ocensurerad information.

Sedan den tunisiska revolutionen blossade upp har Mhenni haft en ledande roll bland bloggare och demokratiaktivister. Hon har tagit ställning mot den fortsatta korruptionen inom den tunisiska regimen, mot islamistpartiet Ennahdas ”dubbla budskap” och krävt att den fängslade bloggaren Alaa Abdel-Fatah ska släppas.

I boken Tunisian Girl: En bloggares berättelse om den arabiska våren har hon samlat texter från sin trespråkiga blogg, och 2011 nominerades hon till Nobels fredspris för sin delaktighet i den tunisiska revolutionen.

Människor i underläge eller under förtryck har i alla tider varit beroende av en plats för exil för sin överlevnad och utveckling. Platser för exil är fysiska och diskursiva platser som skapas genom praktiska och kreativa handlingar. På underjordiska dansmusikfester kan de ociviliserade verkligen utnyttja sitt oberoende från det ofria, “civiliserade” livet – de upproriska omfamnar smuts och glamour och leker med kategorier som genus, sexualitet, ”ras” och klass. Man skulle kunna kalla det som utspelar sig här för “fritid”, ”fest” eller ”hedonism”, men om dansgolvet är en verklig plats för exil kan viktiga saker inträffa. Människor skapar och delar kulturella eller materiella tillgångar på villkor som inte dikteras av mainstream-samhället eller av en kolonialmakt, och de utvecklar skiftande identiteter och nya vägar till överlevnad.

På platser för exil kan en kamp mot de dominerande krafterna pågå. Trots detta ses platserna oftast inte som revolutionära av vare sig mer mainstream-politiska rörelser, eller av staten och eliten som övervakar dem på grund av sina föreställningar om ägande. Vad kan husockupantrörelser, ballroom-scenen och jamaicansk gatudans lära oss som skulle kunna genomsyra motståndsrörelser som Occupy? Genom att undersöka detta kan man visa hur aktuella politiska handlingar kopplas (eller inte kopplas) till de varaktiga gemenskaper som gör motstånd mot global kolonial kapitalism.

Med utgångspunkt i jamaicansk gatudans och i sin egen erfarenhet som DJ inom den underjordiska dansmusiken kommer Larisa att diskutera hur platser för exil tillåter oss att vända på begrepp som ”ras”, klass, genus, medborgarskap och sexualitet. Möten mellan olika människor kan uppstå på ett sätt som många vänsterrörelser i det globala Nord har misslyckats med.

Larisa Kingston Mann / Dj Ripley är antropolog med inriktning mot juridik, journalist, föreläsare, aktivist och hyllad Dj. Under de senaste 17 åren har Dj Ripley arrangerat och uppträtt i evenemang med bland annat Dj:s, kompositörer, vokalister, forskare, artister och filmskapare, där diskussioner och musikaliska samtal uppstår över sociala, yrkesmässiga och disciplinära gränser. Hon håller just nu på att avsluta sin doktorsavhandling vid UC Berkeley Law School. Hennes antropologiska undersökande av det jamaicanska musikskapandet sträcker sig över ämnesområden som kultur, upphovsrätt, teknik och makt.

”Varje tid för fram en handfull intellektuella som återupprättar tänkandets egenskap av äventyr. Idag, vill jag påstå, förkroppsligas en sådan tankens djärvhet kanske starkare av Achille Mbembe än någon annan. […] Hans självpåtagna uppdrag handlar om att ta sig förbi den koloniala diskursen, finna ett språk som begreppsliggör dagens former av förtryck och hopp i Afrika och annorstädes. Denna utveckling kan man följa i en lång rad artiklar i tidskriften Public Culture. I ”African Modes of Self-Writing” (2002), ”Necropolitics” (2003) och ”Aesthetics of Superfluity” (2004) bryter han med den hegelianska tradition som upprättar, i negativa termer, Afrika som ett kunskapsobjekt för sig, vid sidan om mänsklighet och modernitet. Här är Afrika inte längre utanför världen utan i högsta grad i världen, en del av världen. Ingen har på samma ambitionsnivå läst samman de judiska, tyska och afrikanska filosofiska traditionerna, på grundval av deras ursprungligen marginella position i förhållande till moderniteten.”

Så presenterar Stefan Helgesson Achille Mbembe i en introduktion till ett kapitel ur On the postcolony som publicerades i svensk översättning i Glänta 3/2005.

Achille Mbembe är i grunden statsvetare med en lång forskningskarriär bakom sig. Ursprungligen från Kamerun fick han sin doktorsgrad i Paris 1989 och har sedan verkat vid ett antal universitet i USA och Senegal. Idag är han knuten till forskningsinstitutet WISER och Witwatersrand University i Johannesburg. Hans bok On the Postcolony från 2001 har kommit att sätta djupa spår den postkoloniala diskussionen. Bland hans senare böcker kan nämnas Sortir de la grand nuit: essai sur l’Afrique décolonsiée från 2010. Han var också en av de medverkande i Chimurenga Chronic – ett tidskriftsnummer i form av en trehundra sidor tjock veckotidning i dagstidningsformat daterad maj 2008 men utgiven i oktober 2011 – en unik upplaga av en fiktiv tidning som gör en tidsresa bakåt i tiden för att återuppfinna nuet. Glänta deltog som enda utom-afrikanska part i redaktionen för tidningen.

Föreläsningen presenteras i samarbete med Glänta.