Staff Benda Bilili

 Kinshasa, den vidsträckta huvudstaden i Demokratiska republiken Kongo, är en av världens hårdaste och fattigaste platser, men härifrån kommer sedan en tid också några av de mest intressanta musikaliska uttrycken: här finns grupper som Konono N°1 – numera kända över hela världen – och en rad andra artister som till exempel Kasai All Stars på Congotronics-serien som har öppnat våra öron för de trasigt vackra klangerna som ofta framförs på elektrifierade tumpianon. Musiken från Kinshasa är i sanning en gatans musik, framförd av utfattiga gatumusiker på hemmabyggda instrument. Det är en fusion av stilar som i sin eklektiska respektlöshet kan sägas vara det nyaste som finns, samtidigt som de här intrikata vävarna av klanger och rytmer verkar stå i en direkt förbindelse med en allmänmänsklig urmusik – det är liksom världens lättaste sak att förstå att det här är sjukt svängigt.

Den osannolika berättelsen om Staff Benda Bililis väg från den absoluta botten till internationellt erkännade skildras i dokumentärfilmen ”Benda Bilili”. Bandet består av fyra rullstolsbundna musiker i medelåldern, som träffas och repeterar inne på Kinshasas zoo. De är utlämnade till varandra – ingen i Kinshasa vill jobba med musiker som inte kan gå. De tar sig fram på ombyggda cyklar, sover ibland på härbärgen och ibland på kartongbitar under bar himmel. Förmågan att gå förlorade de i polio redan i barndomen – något som bandets ledare Ricky Likabu berättar om i låten ”Polio”: men det är ingen klagosång i egentligen mening, utan snarare en uppmaning till alla föräldrar att vaccinera sina barn mot sjukdomen. Det är svårt att föreställa sig vilka prövningar dessa musiker på bottenskiktet i världens fattigaste land utstår – och ännu mer fascinerande hur de aldrig verkar förlora sin tro på framtiden och att deras musik ska hjälpa dem till ett bättre liv. Namnet Staff Benda Bilili är en fras på språket lingala som motsvaras på ett ungefär av det svenska talessättet  ”Döm inte boken efter omslaget”.

Under inspelningen av dokumentärfilmen kom gruppen i kontakt med det belgiska skivbolaget Crammed Discs, på vars initiativ debutalbumet spelades in – delvis under bar himmel på zoo (det faktum att man ibland hör kväkande amfibieljud i bakgrunden är inte något avsiktligt stämningsskapande utan tvärtom försökte producenten förgäves få tyst på grodorna). Skivan ”Très Très Fort” är en fantastiskt representation av en grupp som ledigt blandar slamrig rumba, traditionell kongolesisk musik och James Brown-funk. Tack vare skivan öppnade sig möjligheter till framgånsrikt turnerande i Europa, och 2009 fick gruppen Womax Award, musikbranschens finaste pris inom så kallad världsmusik. Till Göteborg och Clandestino Festival kom gruppen för en sensationell dansfest till konsert 2010. Svenska Dagbladet skrev till exempel att ”det här är antagligen den vackraste ghettorumba och den elakaste low-fi soukous du någonsin har hört”.

De fyra äldre medlemmarna har med tiden tagit in yngre musiker i gruppen, yngst bland dessa är Roger, ett gatubarn som tidigare försörjde sig på att spela ett instrument han uppfunnit själv: en satonge, som består av en stålsträng spänd över en konservburk och ramen från en korg. Roger blev snart solist i bandet och spelar makalösa melodier i högt register på det märkliga instrumentet. Många andra instrument är antingen ombyggda eller helt improviserade: där finns en ensträngad gitarr och trummorna består av en stol och diverse skrot.