Clandestino Festival vårupplaga 4 maj Stora Teatern

Londons dubsteppionjär Mala är den förste att erkänna att han hade noll koll när han gjorde albumet Mala in Cuba. Det var ett sådant där tillfälle när man kastar sig ut i det obegripliga och pang så uppstår helt oväntade osmoser. Det hela började som en utmaning från musikjournalisten Gilles Peterson på vars inrådan Mala gav sig av till Kuba på musikaliska fältstudier. Där mötte han instrumentalister på en smärtsamt mycket högre nivå än hans egen. Men känslan av respekt var ömsesidig – för de kubanska musikerna tycktes Malas organiska dubstep lika obegripligt komplex som omvänt.

Jazzpianisten Roberto Fonseca och hans band ombads spela sin musik i 140 BPM, klassiskt i dubstepsvängen. Mala for sedan hem med en hårddisk fullproppad av musik och lekte med samplingarna månader i sträck. Resultatet blev en kokande gryta av akustiskt och elektroniskt, abstrakta ljudmoln och smattrande congas. Det är på en gång en helt ny sorts dub och ett försök att ta dubstepgenren tillbaka till soundsystem-kulturen.

Mala har varit med sedan rörelsens begynnelse i det tidiga 00-talets London. Då var dubstep en mycket liten scen bestående av likasinnade som utforskade avgrundsdjupa basfrekvenser på ställen som Club FWD>> och piratradiostationen Rinse FM. Han bildade producentteamet Digital Mystikz som bidrog till att bredda dubsteppubliken. Malas musik har sedan dess använts i storfilmer som Children of Men (för övrigt hyllad av filosofen Slavoj Žižek, se nedan) och han har samarbetat med bland andra Francois K, Moritz von Oswald (Basic Channel), Grace Jones och självaste dubnestorn Lee ”Scratch” Perry.