Clandestino Festival vårupplaga 4 maj Stora Teatern

Med sin mycket speciella, ornamentrika och nästan bluesiga röst räknas Mariem Hassan som Västsaharas mest framstående musiker. Hon är på samma gång både en symbol för kvinnors frigörelse i Nordafrika, och för det västsahariska folkets frihetskamp, först mot den spanska kolonialmakten, och sedan den marockanska ockupationen. Hennes musik har beskrivits som en eldigare version av ökenbluesbandet Tinariwen. Men det beror nog mer på att referenser saknas än likheterna. När Marocko invaderade Västsahara 1975 efter självständigheten från Spanien var Mariem Hassan sjutton år och uppträdde redan som musiker. Liksom stora delar av den västsahariska befolkningen flydde hon och hennes familj till Algeriet. Ett par år senare tog Mariem det första klivet i sin internationella karriär och fick samtidigt tillfälle att sprida sina berättelser om livet i befrielserörelsen Polisarios flyktingläger när hon tillsammans med gruppen El Ouali turnerade i Europa, Afrika och Kuba.

Efter att medverkat i en mängd olika musikaliska sammanhang bildade hon 2004 en egen grupp med vännen och gitarrgeniet Baba Salama och började utforska möjligheter att tänja och modernisera det traditionella haul-soundet. Här började en lång och produktiv period av skivinspelningar och turnéer, som dock varvats med avbrott orsakade av visumproblem och sviktande hälsa. Mariem Hassan hade hittat något nytt med den egna gruppen: Musiken har sedan dess varit intensivt rytmisk, och med hjälp av ett band bestående av två trumslagare och två elgitarrister lyckas hon på ett okonstlat sätt skapa en elektrisk version av västsahariska tongångar.

Sångerna är kraftfulla berättelser om kamp och tragedier men också om ömhet och kärlek. Hon har bland mycket annat skrivit en musikalisk replik – paragraf för paragraf – till Felipe González’ tal 1976 till de västsahariska flyktingarna, där hon kritiserar den spanske socialisten för att ha lovat runt och hållit tunt. På det senaste albumet ”El Aaiun egdat” (El Aaiun brinner) inspireras Hassan av de västsahariska protesterna under Gdeim Izik-lägret 2010, och av den arabiska våren. Musikaliskt skiljer sig denna skiva från de två tidigare i det att även blues och jazz-tendenser finns invävda i de snirkliga låtkonstruktionerna. Texterna är på hassania och ibland spanska, och är delvis skrivna av västsahariska poeter i exil som Ali Bachir och Lamin Allal.

Mariem Hassans liv och musikkarriär skildras i dokumentärfilmen ”Mariem Hassan, la voz del Sáhara”.