Har man tur kan man få se honom spela för växelpengar på Istanbuls berömda gågata Istiklal Caddesi. Men mest är det bröllop och omskärelseceremonier som är Cüneyt Sepetçis hemmaplan. Han är den mustaschprydde, alltid lika stilige klarinettvirtuosen som tar turkisk-romsk musik till nästa nivå. Hans toner liksom skuttar fram, men när rytmerna och dansen hetsar på får Cüneyt Sepetçi sin klarinett att skrika på just de rätta ställena. Till sin hjälp har han maniska trumrytmer och en keyboardist som bänder fram en ändlös ström riff, galet ornamenterade och mikrotonala. Det är uppdaterade partyversioner av gamla turkiska och romska melodier – men det händer också att Cüneyt Sepetçi smyger in udda inslag som Dick Dales Misirlou, och på ett galant sätt påminner oss om surfrockens kopplingar till turkisk musik.

Ett piano, några enkla ackord. Hennes röst: ”Are you coming back? I’m waiting”. Tonerna bubblar, det låter som Alice Boman är på havets botten, lockar oss att släppa taget och sjunka ner i djupet av hennes klangvärld. En plats där drömmar börjar. Konturerna mjukas upp, en spröd saxofon och långt borta anar vi ett tickande kantslag på virveltrumma, en puls som sätter vågor i rullning.

Alice Boman är en singer-songwriter från Malmö. Första EP:n Skisser spelades in hemma i sovrummet utan någon tanke på ett officiellt släpp. Sedan dess har det blivit en lång rad EP:s och singlar som fått fina recensioner i bland annat The New York Times, Billboard och KEXP. Hennes musik kan också höras i tv-serier som Transparent och Suits, och i filmen Paper Towns.

Hennes resa i musiken började på allvar i den experimentella popgruppen múm. Hon lämnade bandet för att fortsätta sina cellostudier och tog två examen i både klassisk musik och improvisation. Sedan dess har Gyða Valtýsdóttir skapat musik för film, konstinstallationer och dansföreställningar, och samarbetat med musiker som The Kronos Quartet, Josephine Foster och Damien Rice, såväl som konstnären Ragnar Kjartansson. På Clandestino Festival kommer hon spela egna kompositioner från sin senaste skiva Evolution. Albumet nominerades till Nordic Music Prize och vann Icelandic Music Prize för årets album.

Tindetrummornas rytmer imiterar kamelens passgång. Till detta adderas riff på stråkinstrumentet imzad och funkigt knäppande från en luta som kallas tehardent. Den snirkliga musiken och de melodiska sångrösterna skapar ett gung som är både välbekant och hypnotiskt. Det här är ökenblues från Mali, men till skillnad från andra superstjärnor i genren så frontas Tartit av kvinnliga musiker med tydligt feministiska budskap. De sjunger om skilsmässa och kvinnors rättigheter, såväl som tuaregernas kamp för fred och demokrati i Mali. På nya albumet Amankor / The Exile är hemlängtan ett återkommande tema: låtarna kom till i exil, när medlemmarna tvingats leva i flyktingläger i Burkina Faso och Mauretanien på grund av oroligheter hemma i Timbukturegionen.

Maqam: en flera hundra år gammal musiktradition från mellanöstern. Musiker viger sina liv åt att bemästra komplexa improvisationer, ofta på stråk- och stränginstrument, tamburin och darbukatrumma. Den verkliga virtuosen brukar emellertid vara sångaren, som nästan alltid är en man. Därför är det dubbelt otippat att det idag, när maqammusiken för en tynande tillvaro i Irak, är en kvinna bosatt i Nederländerna som är dess största stjärna och till och med kallas för Maqamens moder. Farida Mohammad Ali växte upp i Karbala, en stad där kvinnor tilläts bli musiker, och hon uppmuntrades dessutom av sina föräldrar. Hon studerade för mästare som Munir Bashir, Hussein El Hazami och småningom också sin make Mohammed Gomar, som idag spelar i hennes grupp. Efter att ha flytt till Utrecht startade Farida Mohammad Ali stiftelsen Iraqi Maqam Foundation för att föra vidare musiken, men också den arabiska och irakiska poesi som ingår i maqam.