månadsarkiv: mars 2020

Drömmen lever

En sak är säker. Vi kommer inte att göra Clandestino till evenemang på nätet. Vi kommer att göra vad vi kan för att bidra till dessa drömmar om möten mellan människor från olika kulturer. Vi vet att vi måste fortsätta, vad som än händer, så kommer tider då vikten av kulturutbyten är större än de skräckscenarier och domedagsprofetior som sprider sig inom vår världs stängda gränser.  

Den här dagen blev inte som vi tänkt oss. Ingen kunde föreställa sig när vi planerade att släppa hela vårt festivalprogram idag att världen skulle se ut som den gör nu.

Tanken var att vi skulle dela ut de första exemplaren av vår programtidning som precis har anlänt från tryckeriet och som nu sprids i en spökstad som ingen vet när den åter ska befolkas med ett kulturliv. 

Det handlar om ett stort uppbåd av internationella artister, konstnärer och författare från alla världsdelar. Det är resultatet av ett omfattande programarbete som vi ägnat oss åt under det senaste halvåret. 

Sedan raseras allt på några dagar, timmar, minuter – som för så många andra i vår omvärld. Visioner grusas i en värld som stänger gränser, stänger scener, stänger allt. 

Hur ska vi som arbetar för att öppna gränser, öppna scener och öppna världen göra nu? Vad ska vi säga om alla artister som vi bokat till Clandestino Festival 4-7 juni? 

Är det verkligen rimligt att hoppas att våra kongolesiska vänner Kokoko tar sig hit från Kinshasa i juni? Kommer queerstjärnorna Faka att lyckas flyga hit från Sydafrika? Kommer den nya hiphopkraften Delish De Goddess ställa in hela sin Europaturné i vår? Vad händer med lysande Sahra Halgan från Somaliland och hennes franska medmusiker? Hur hemskt är det inte om vi måste ställa in konserten med La Bruja de Texcoco efter allt arbete som vi gjort över WhatsApp med att få över hen från Mexiko?

Och hur blir det med den ghanesiske funkikonen Rob och ethiofranska uKanDanZ och Bamba Wassoulou Groove från Mali? Är det ens möjligt för dem att söka visum om ambassaderna är stängda?

Vad ska vi tänka om Kawabata Makoto från Japan, estniska Maarja Nuut och de nordiska akterna Kjorstads Brothers och Päivi Hirvonen som skulle uppträda tillsammans med årets co-curator, Sara Parkman

Kommer vi ens kunna arrangera konserter i Hagakyrkan med de svenska akterna Ultra SatanMaria W Horn, Shida Shahabi, Linnea Olsson och Ebo Krdum? Hur blir samtalet mellan K G Hammar och Johannes Anyuru? Vilka rekommendationer om social utglesning får vi från Folkhälsomyndigheten om några veckor? Hur göra med de konstnärer – Kitso Lelliott och Elyas Alavi – som skulle delta i lansering av Parse Journal: Art & Migration? Kommer den prisade brittiske poeten Roger Robinson att läsa dikter på Litteraturhuset? 

Frågorna är många. Ingen vet. Det är svårt för oss att acceptera den sanningen, ovissheten, som trots allt hopp, alla ljusglimtar, innebär att människor agerar som om det värsta kommer att hända. 

Men kanske borde vi inte göra det? Kanske borde vi, som alltid varit drömmare, vägra anpassa oss till den undergångskänsla som sprider sig som en löpeld genom världen? För vad är det som händer egentligen? Vet någon vad som händer? Vet någon om världen är förnuftig? Är det här historiska tillfället, i krisen, kanske början på någonting nytt, någonting ännu vackrare? Någonting som gör att vi kan fortsätta drömma om en mer solidarisk och öppnare värld?

Även om vi inte kan garantera att Clandestino Festival kommer att se ut som den brukar göra kommer vi att skapa någonting, det bästa vi kan, utifrån de förutsättningar vi har. Vem vet? Det blir kanske någonting extremt laddat. Redan nu kan vi föreställa oss den stämning som råder efter alla månader av social utglesning och distansering. Kanske ser vi en explosion av värme och tilltro som alltid följer ur isolering i juni?

Som de inbitna drömmare vi är kan vi inte annat än att fortsätta drömma.

KG Hammar

(KG = Karl Gustav) is Doctor of Theology from Lund University and author of several books in pastoral theology (all in Swedish). In the 1970th he served for three years in South East Asia situated as Professor in Pastoral Theology at Trinity Theological College in Singapore. He was principal for the Pastoral Institute in Lund, Sweden, from 1978 to 1987 when he was appointed Dean of the Cathedral in Lund. In 1992 he became Bishop in the Diocese in Lund and in 1997 he was  elected as Archbishop of the Church of Sweden. In 2006 he resigned from the position as Archbishop and became Visiting Professor in Theology at the Centre for Theology and Religious Studies at Lund University.

As Archbishop Emeritus he has been and still is very active in Peace  Work and questions in all possible ways Arms Production and Arms Trade. He has a deep interest in Dag Hammarskjöld, his mystical holistic attitude towards life – as developed in his Markings –  and also, increasingly, in his personal destiny and martyrdom.

KG Hammar was born in 1943 and now lives in Lund.

Johannes Anyuru

Johannes Anyuru (b. 1979) is a poet, novelist and playwright. He made his debut in 2003 with the critically acclaimed collection of poems Only The Gods Are New.

A Storm Blew in From Paradise (2012) was based on his own father’s life and marked an important breakthrough in Anyuru’s authorship. It received rave reviews, reached the #1 spot on the critics’ lists and was awarded and shortlisted for several prestigious literary prizes.

The Rabbit Yard (2017) was a huge ­success, both critically and commercially, and was awarded the August Prize. Translation rights have been sold to twelve territories and film rights have been acquired by Momento Film.

Kitso Lelliott – cancelled

Kitso Lelliotts konstnärskap fokuserar på att skapa utrymme för kunskapsproduktion, som är vägrar underordna sig hegemonins sätt att skapa kunskap. Hennes arbete undersöker det ”verkliga” så som det har formats av motstridiga kunskapssyner, samt berättelser relaterade till Atlantens betydelse för den första formativa tiden av modern tid [eller moderniteten]. Lelliotts arbeten är performativa yttranden som uppstår ur det som har utelämnats och tystats mellan historiskt kuvade subjekt, där hon fokuserar på syd-syd Atlantiska relationer och hur de kan föreställas bortom kunskapsproduktioner på norra jordklotet.

Elyas Alavi – cancelled

Elyas Alavi är konstnär och poet baserad i Adelaide. Han föddes i Daikundi provinsen i Afganistan. Alavi har publicerat tre poesiböcker: I’m a daydreamer wolf, utgiven 2008 i Teheran, Some wounds  2012, utgiven i Kabul och Hodood 2015, utgiven i Teheran.Han har en masterexamen i Visual Arts från University of South Australia och har ställt ut internationellt. Centrala teman i Alavis arbeten är minne, migration, tvångsförflyttning och exil.

ART & MIGRATION – RELEASE AV PARSE JOURNAL #10

Konstnärliga forskningstidskriften PARSE släpper sitt senaste nummer på temat konst och migration. Det innehåller bidrag från konstnärer, författare och migrationsforskare som undersöker hur kroppsliga, affektiva, performativa, materiella, visuella och rumsliga maktutövanden i relation till migration över nationsgränser. Numret består av artiklar, essäer, fotografier, filmer, poesi och poddar. Poeten och konstnären Elyas Alavi läser poesi och Kitso Lelliott gör en ”artist talk”. Redaktörer är Erling Björgvinsson, Nicholas de Genova, Mahmoud Keshavarz, och Tintin Wulia. PARSE drivs av Konstnärliga Fakulteten vid Göteborgs universitet och det aktuella numret gjordes i samarbete med Centrum för Global Migration, Göteborgs universitet.

Roger Robinson

Roger Robinson undersöker i sin senaste, T. S. Eliot Prize-belönade, diktsamling A Portable Paradise den utopiska idén om ett paradis. Vikten som begreppet har för sitt hemland, Storbritannien och vad det betydde i relation till sin för tidigt födda son. Han skriver om paradiset som nekades människorna i Grenfell Tower. Som genom årtiondena nekats Windrush-generationen som tog sig från de karibiska kolonierna till Storbritannien. Och för dem som är fast i det moderna slaveriet.

Böner för de som förlorats och de som blivit kvar. Böner för att hela de trauman som ständigt repeteras i vår tid.

Roger Robinson är poet och skrivpedagog, aktivist och sångare i King Midas Sound. Han föddes i stadsdelen Hackney i nordöstra London men flyttade som treåring tillbaka till föräldrarnas Trinidad. Över middagsbordet lyssnade han till sin mors förtrollande berättelser och gick på de finaste skolorna samtidigt som fadern arbetade som verkstälande PR-chef för ett oljebolag, en av de första svarta att nå så högt i hierarkin. Som tonåring återvände han återigen till London för att under 1990-talet göra sig ett namn på huvudstadens poesiscen där det egna skrivandet kombinerades med workshops i Londons skolor.

A Portable Paradise utkommer på Rastlös Förlag under hösten 2020 i översättning av Maziar Farsin.

Sara Parkman & Päivi Hirvonen – Cancelled

Lekfullhet och improvisation står i centrum för detta möte mellan två mästare inom modern nordisk folkmusik. Parkman och Hirvonen bjuder oss till ett rum där två röster och två fioler skapar unika melodiska och rytmiska strukturer ur energierna från det svenska och finska arvet.

Päivi Hirvonen är en musiker och kompositör i Helsingfors. Hon är djupt förankrad i sitt hemlands traditioner samtidigt som hon skapar nya uttrycksformer och låter känslighet och styrka mötas i sitt konstnärskap. Hon har examen från Sibeliusakademien och forskar för närvarande kring soloframföranden och berättande.

Sara Parkman är en folkmusiker vars verk vägrar att böja sig för nationalistiska idéer om kulturarv. Kristendom möter antifascism i hennes arbete, medan tradition och revolution går hand i hand. Hon har släppt tre album, alla hyllade av kritikerkåren. Hon är också aktiv som skribent och grundare av organisationen Folkmusiker mot rasism. 2016 turnerade hon med Fäboland, en teaterproduktion baserad på sånger och berättelser om kvinnor som arbetade med boskapen vid fäbodvallarna. Parkman har fått pris två gånger på Svenska Folk & världsmusikgalan och erhöll Dagens Nyheters kulturpris 2020. Hon är co-curator för Clandestino Festival 2020.

Ebo Krdum

Born and raised in Darfur but currently living in Sweden, Ebo Krdum taught himself to play his own homemade guitar when he was 13.

He’s a singer & songwriter, an actor and an activist. His songs deal with social and political issues affecting his homeland Sudan, in a variety of rhythmic and melodic forms of African-Bluez, Afro-soul and Afrobeat. Listeners can sense in the music the unity and diversity of his motherland Sudan and of Africa as a whole. His deep, pure and natural voice, combined with his unique guitar technique, takes audiences on a journey of peace, justice, resistance, revolution, freedom and love.Singing primarily in African languages—but even in English, Arabic and French—Ebo Krdum’s musical style is inspired by the likes of Ali Farka Touré, Mariam Amou, Bubacar Traoré, Sayon Camara, Adam Abu Tweela, and Oumou Sangaré. In 2017, Ebo put together his band Genuine Mezziga, based in Stockholm. Featuring both Swedish and African musicians, they released their first album Salam in 2019, which has been nominated at the 2020 Swedish Folk & Världsmusikgalan. He has already won our praise.

Shida Shahabi ft Linnea Olsson

Shida Shahabi växte upp i Stockholm på en mix av persisk pop och Tjajkovskij och spelade piano redan som barn. Men istället för att studera musik drogs hon till friheten på konsthögskolan. Hon komponerade och gjorde ljudkonst, spelade i band och experimenterade. 2018 släpptes albumet Homes, åtta pianostycken som får vilken gråslaskig februaridag som helst att kännas filmisk. ”A masterclass in simplicity” skrev Future Music om albumet. Vi släktskap med Nils Frahm, och nog känns det som att även Claude Debussy myser i sin himmel åt den svävande modaliteten. På Clandestino Festival spelar Shahabi med den mästerliga cellisten Linnea Olsson. Sedan sin debut Ah 2012 har Olsson hörts frekvent inom såväl pop som nyklassiskt, och har turnerat globalt med både sin egen musik och med Ane Brun, Frida Hyvönen, Peter Gabriel med flera. Här svävar hennes cellotoner som en elektrisk storm i horisonten. Samtidigt hör vi mekaniken inuti Shahabis piano, hundratals träbitar som knarrar vid beröring. Ett komplicerat maskineri, en sorts omöjliga vingar av trä kanske.

Maria W Horn

Genom sin elektroakustiska musik undersöker Maria W Horn den mänskliga perceptionen, hur olika typer av klingande stimuli påverkar mottagaren, i kombination med andra medier. Kompositionerna sträcker sig från flerkanaliga elektroniska stycken och installationer till audiovisuella verk och samarbeten med dansare, solister och ensembler. Maria W Horn är medlem av Sthlm Drone Society och hon driver skivbolaget och konsertarrangören XKatedral tillsammans med musikern Kali Malone. Debutalbumet Kontrapoetik föddes ur hennes utforskningar av Västernorrlands historia – inklusive häxavrättningar och skotten i Ådalen 1931 – och ur hennes research om satanisk feminism. Senaste EP:n Epistasis skrev hon delvis för Malvakvartetten. Här bjuds lyssnaren till en klangvärld så mörk och atmosfärisk att den får nackhåren att darra. Ett datorstyrt piano, orgel och stråkinstrument hörs i långsamma instrumentalstycken, som inspireras av stämningar och harmonik i black metal och från tonsättaren Arvo Pärt. Ibland låter det som en helig mässa i ett gruvschakt, ibland som ett övergivet fartyg guppande till havs.

uKanDanZ – cancelled

I snajdig kostym och svart fluga var sångaren Asnake Gebreyes ett fenomen under 80- och 90-talen. Hans ornamentala tenorröst hördes på radio, tv och otaliga kassettreleaser i Etiopien. Weyene Ajir (min hemlighetsfulle bror) blev en stor hit och är fortfarande en klassiker. Utanför Afrika var den dock svårfunnen, tills musikvetaren Francis Falceto återutgav den i sin omtalade albumserie Ethiopiques. Falceto introducerade också Gebreyes för den franske gitarristen Damien Cluzel, som råkade vara i Addis Abeba med ett resande  cirkussällskap. Efter att ha förälskat sig i den lokala jazztraditionen återvände Cluzel hem till Lyon med idén att starta ett band som kombinerade hans egna, svintunga rockriff med etiopiska klanger. Asnake Gebreyes tackade ja till att bli sångare, och snart var uKanDanz i studion och spelade in sin första skiva. Som att Mulatu Astatke gifter sig med Rage Against the Machine, skulle man kunna beskriva debuten Yetchalal. Spola fram några år: På album nummer tre Yeketelale skruvar uKanDanZ ner disten och släpper istället in soul, synthar och handklapp i låtarna. Guebreyes sång får breda ut sig i hisnande melismer, samtidigt som trummor och synthbas är oemotståndligt dansvänliga.

Delish Da Goddess – cancelled

I videon till Goddess bär hon en blå kleopatraklänning och en tiara av guldfjädrar. Delish håller hov, och vi ser hennes blick mönstra en nästan naken man slingra sig erotiskt på golvet, hans hud är täckt av guldfärg. Budskapet levererat med all önskvärd tydlighet: Nobody puts Delish Da Goddess in the corner. Hon växte upp i Violet, Louisiana; en stad med föga utrymme för en queer kvinnlig rappare med stenhård utstrålning – men hon fann snart sin plats i New Orleans. Till beats som blandar bounce och trap rappar hon om kvinnliga perspektiv på att uppleva sig gudomlig eller bara allmänt het och förträfflig. I en intervju avslöjade Delish att hon låtsas vara en man när hon skriver, och på så vis tillåter sig en makt och bossighet som annars manliga rappare har monopol på. Låtarna ska vara ammunition för alla kvinnor som någonsin känt sig trampade på. Flera EP:s har hon hunnit släppa, men hittills finns det inget som riktigt fångar den punkiga känslan från Delish Da Goddess live. Med en rapstil präglad av råa skrik fångar hon på en gång New Orleans karnevalstradition, extatisk soul och den queerfuturistiska hiphopvåg som kommer från Louisiana nu.

Kjorstad Brothers – cancelled

Nordisk folkmusik som du aldrig hört den, sannolikt. Liras recensent kallade brödernas album Pusinshi Ulla för något av det märkvärdigaste han hört i genren. Och brittiska Folk Radio drog paralleller till Velvet Underground. Utan att någonsin bli cerebrala eller tråkiga gör Hans och Rasmus Kjorstad det ena lyckade experimentet efter det andra. Det skrapar, distar, knäpper och rör sig ibland i atonala rytmiciteter liksom en avlägsen släkting till Konono no1. Trots den utmanande och nästan punkiga attityden är deras tolkningar av hallingar, springleikar och så vidare alltid lekfulla och skimrande vackra. Bröderna kommer från Fron i Gudbrandsdalen, där de har spelat sedan barndomen. Förutom fioler använder de sina sångröster såväl som mungiga, flöjter och den uråldriga norska drone-cittran langeleik. Genom improvisation, berättelser och lofi-estetik vill de öppna upp en rikedom av melodier för nya lyssnare.

Maarja Nuut – cancelled

Hon började spela violin som sjuåring, studerade klassisk musik på musikhögskolan i Tallin, men driven av sin nyfikenhet och en passion för folkmusik har hon djupdykt i många olika genrer. Vid 21 års ålder reste hon till New Delhi för att studera traditionell musik. Efter att ha återvänt till Estland började hon gräva i arkiv efter fältinspelningar av sånger från landsbygden innan sovjettiden. Hon fortsatte sina studier i Stockholm och fördjupade sig i musik från bland annat polsk landsbygd. Med violin, röst och looppedal förenar hon stämningar, berättelser och melodier från bortglömda byar och folk, i jakten på ett universellt språk. Live är det trollbindande. Maarja Nuut är en mästare på det subtila, med små medel demonstrerar hon den mänskliga röstens enorma möjligheter till uttryck. Bland hennes många samarbeten kan nämnas projekt med den estländska kammarkören Sireen, Sun Araw, Howie B och, på senaste skivan, en experimentell resa genom elektroniska klanger i sällskap med Hendrik Kaljujärv, aka Ruum.

Rob – cancelled

Föreställ dig en västafrikansk James Brown, hög på tio liter espresso i en rostig tie-fighter på väg ut i hyperrymden. Svårt? Okej, alternativ två: Lyssna på Robs debutalbum Funky Rob Way från 1977. Rob Roy Raindorf är en sann legend sprungen ur Ghanas souligaste nattklubbar på sjuttiotalet, tillbaka på scen efter att ha varit spårlöst försvunnen i åratal. Som ung fascinerades han av Otis Redding, Wilson Pickett och så soulens gudfader Mr Brown himself. Han studerade piano och spelade snart med storheter som Orchestre Poly-Rythmo de Cotonou. Vid 28 års ålder slöt sig Rob samman med militärorkestern Mag 2. Ljuv, kosmisk afrofunk uppstod, drypande av wahwah-gitarrer och smattrande congas. Debuten följdes av Make It Fast, Make It Slow, som samplats av J Dilla och Camp Lo. När album nr 3, domedagsdisco-eposet Hellfire, lades i malpåse försvann Rob från spotlighten för att istället bli restaurangchef. Tills nyligen, då labeln Analog Africa satte igång vinylpresseriet och presenterade de gamla låtarna för en helt ny publik. Hur är Rob live 2020 då? Backad av en tight kombo dansar han in på scen i svart hatt, solglasögon och glittrig kostym – en funkexplosion som måste upplevas!

Faka – cancelled

Genom sin megasexiga performancekonst och musik strider denna Johannesburgduo för att förändra livet för svarta hbtq-personer i Sydafrika – och världen! Fela Gucci och Desire Marea drar med sig publiken in i det vibrerande dansutopia som är deras liveshower. Med peruker och lofi-videoprojektioner skapar de en totalupplevelse med sin elektroniska dansmusik – gqom, en sorts avklädd housemusik som skapas i Sydafrikas townships och sprids enligt äkta gör-det-själv-metod tack vare taxiförare som spelar de senaste alstren för sina kunder på väg ut i nattlivet. FAKA själva kallar sin konst för gqom-gospel-klagosånger om kuk. När de inte uppträder med sin egen musik dj:ar FAKA på Cunty Power, en klubb som vill vara ett säkert och festlig centrum för queer-, trans- och ickebinära nattugglor i Johannesburg. Världen utanför Afrika fick upp ögonen för FAKA i samband med att Mykki Blanco intervjuade dem i sin Sydafrikadokumentär Out Of This World, och till Sverige kom de första gången 2018 för en vild spelning på Clandestino Festival. Sedan dess har de skrivit musik till en modeshow av Donatella Versace, uppträtt i allt från nattklubbar till akademiska talks och befäst att de åter är redo att både skaka rumpa och skaka om vår världsbild.

La Bruja de Texcoco – Cancelled

På en fest djupt i skogarna kring Texcoco i Mexiko föddes La Bruja (häxan). Octavio Mendoza Anario var där för att spela fiol med några spelmän när han mirakulöst räddade en kvinna som fallit ihop i konvulsioner, besatt av en ondskefull demon. Heliga riter utfördes och Octavio, som dittills identifierat sig som cis-man, blev häxan från Texcoco. Klädd i huipil, ett traditionellt plagg vanligt bland ursprungsbefolkningens kvinnor, sminkad och med lösögonfransar sjunger hen med djup, varm röst och spelar virtuost på violin, viola, cello och harpa. Intresset för folkmusik växte fram efter åratal som musiker. Först som tamburinspelare i pappans guldkostymklädda Acapulco-stylade band. Några år senare ägnade den unge Octavio tusentals timmar åt att öva på Mozart och Vivaldi, men blev allt mer besviken på den europeiska konstmusikens hierarkier. Som La Bruja de Texcoco återuppfinner hen mexikansk folklore genom att fördjupa mystiken och samtidigt befria den från machismo.

Kawabata Makoto – cancelled

Guitarist, multi-instrumentalist and leader of psychedelic rock band Acid Mothers Temple. But while best known for his earsplitting, speed guru guitar heroics with AMT, Makoto is also the founder of his own school of ecstatic guitar drone, using bowing and glissando techniques. 

Kawabata first started releasing works for electronics and homemade instruments in 1978. Since then he has toured and released albums with multiple units, spanning multiple genres. 

He has played with psychedelic originators like Gong, Silver Apples and Träd Gräs och Stenar; with avant-garde giants including Keiji Haino, Tatsuya Yoshida and Charles Hayward; and with Occitan trad musicians including Rosina de Peira, Marc Perrone and Beatritz. In 2019 he began to perform and create new works for modular synthesizers, a return to the electronic music from where he started his musical career. This concert is presented in collaboration with Koloni.