CLANDESTINO FESTIVAL

Fotografier från Clandestino Festival 12-14 juni 2009 av Luján Marcos Gozalo.

Fotografier från Clandestino Festival 12-14 juni av Gustav Ahlgren.

Fotografier från Clandestino Festival 12-14 juni 2009 av KARI JANTZÉN

Fotografier från Clandestino Festival 12-14 juni 2009 av DAVID MARQUEZ

“To paint [a body] is to continue the line; one that goes in all
directions at the same time and spreads like an infinite thread of
blood.” -Jean-Paul Bourdier

Trinh T Minh-has nya videoverk Bodies of the Desert, som gavs ut med fotoboken Bodyscapes av Jean-Paul Bourdier, kommer visas på fredagen den 12 juni  kl 20.00-22.00. Musiken i filmen är komponerad av The Construction of Ruins och musikdesign av Trinh T. Minh-ha.

In the desert, the mind forgets but the body remembers.

In the desert, we find more than we seek.

Far from being a mere haven of peace, it offers a site where, drunken in the infinity of naked earth, we let the Nowhere and the Other surface in us.

To quench our thirst, we travel far and physically strain ourselves to the limits, but what we set out to drink often turns out to be not quite the same as the water we learn to know from within our skin,
flesh and bone.

Vi fick just just den fantastiska nyheten att Konono N°1 äntligen har fått sina visum och kan komma till Clandestino Festival i år. Vi på kontoret firar med rom och kongolesisk trumpianoelektronika!

Fler artister är nu klara för projektet The Göteborg String Theory som gör sitt första unika framträdande under Clandestino Festival. Förutom tidigare nämnda artister (Jaqee, Midaircondo, Wildbirds & Peacedrums, Pacific!, Warren Suicide, Hajen and Fox Machine) kommer nu även El Perro del Mar, Jmy Haze och Silverbullit medverka under festivalens avslutning på söndag eftermiddag den 14 juni.

I samarbete med Secret Garden arrangerar vi en klubbkväll med Rickard Masip [Tropical Treats/Raw Fusion/Sthlm] m fl på Styrbord Babord, Kungsportsplatsen 1. Välkomna fredag 29 maj 2009, 23-04 (fri entré innan tolvslaget).

Luján Marcos Gozalo, konstnär från Madrid, poet i miniatyrformat, och det är oklar vad som kommer hända omkring hennes närvaro. Det enda säkra är att hon vill att saker ska framträda här utan att man antagit någonting där. Tanken är att skriva några tankar över staden, nej, inte skriva, utan göra bruk av vinylplattor, material, som man kan lätt kan fästa vid en vägg, en fasad som flagnar, inte graffiti, snarare metagraffiti, material som upplöses, ord som faller samman, sammanbrott.

Tejp som ser ut som sprickor man fäster vid byggnadsväggar, saker som får det att verka som att allt håller på att falla samman. Kanske en megafon och en skivspelare. En skiva med Lawrence av Arabien. ”Fast det är bara mina fantasier” bekänner Lujan Marcos i ett email till kontoret. Hon säger att hon skulle vilja att surrealismen rann som fostervattnet ut ur hennes huvud. Så ja, hon har den bestämda idén om fraser och sprickor ur vilka fraserna framträder som bilder av henne, henne själv, och självfallet en aktion av något slag. Vad innebär det att leva autentiskt? Lever jag autentiskt? I allt jag gör? Varje dag? Poesin? Konsten? Kärleken? Fraser på väggarna, på sockerpaket som man hittar på kaféer, på marken, på den sula som stampat på marken, älvens återspegling, på ett namn på någon gata, överallt denna samma fråga. Vad är det att leva autentiskt. Är vi medvetna om Verkligheten. Vilka är vi. Vad har vi gjort av vår omgivning – lika fysisk som orörbar. Varför skyr vi varandra. Varför skyr vi oss själva. Vad fruktar vi att upptäcka.