Jaqe

Jaqe är en av 2010-talets mest enigmatiska svenska hiphopröster. Aldrig fast i en fåra, och aldrig förutsägbar. Att verka utan att synas är som bekant en konst i sig, någonting få klarar av. En av dom är Jaqe som trots ett fåtal släpp ha betydande inflytande på den svenska musikscenen. En artist som utan sociala medier, TikTok-danser eller smartphone lämnat ett bestående intryck med sin släpiga skånska och gripande formuleringar. Den 9 juli var det dags för en av Sveriges bäst bevarade hemligheter att på riktigt presentera sig, när debutalbumet Filmen släpptes.


”Jag måste ha mitt svängrum, spelrum” förkunnar Jaqe på jag-mot-världen-manifestet Snake. Det uttrycks inte bara i hans konstanta frånvaro från rampljuset och logistiken kring det drygt sju år försenade debutalbumet – det hörs också i musiken. Ömsom direkt och ömsom kryptiskt delar Jaqe med sig av fragment från ett liv i skuggan. Det är också detta som gör hans texter unika, intressanta och fängslande. Med en stilistik som bäst kan jämföras med stödord bildar han ett pussel som hela tiden bjuder på nya överraskningar och kopplingar. Mystiken kring Jaqe är inget utstuderat recept, det är en försvarsmekanism mot en cynisk och ytlig värld av hajp och snabbmatsmusik. Hur låter ett verk som tagit sju år att skapa? Filmen är ett album som både imponerar och berör. Från storslagna och förlösande Hoppa till finstämda uppbrottshistorien Fatima och melodiska B2K, visar Jaqe att han har en träffsäkerhet och en nerv som är lika skör som självsäker.

Tillsammans med röster som Oskar Linnros, mångåriga vännen Madi Banja och nyligen Grammis-belönade r&b-stjärnskottet Mona Masrour tar Jaqe igen all förlorad tid och ger oss en skiva med nya dimensioner av hans artisteri, personliga uppgörelser och slående reflektioner. Med nyligen släppta Dida-samarbetet Driftarens guide till galaxen i ryggen är 2021 Jaqes år – och det kan vi alla skatta oss lyckliga för.