Med sin mycket speciella, ornamentrika och nästan bluesiga röst räknas Mariem Hassan som Västsaharas mest framstående musiker. Hon är på samma gång både en symbol för kvinnors frigörelse i Nordafrika, och för det västsahariska folkets frihetskamp, först mot den spanska kolonialmakten, och sedan den marockanska ockupationen. Hennes musik har beskrivits som en eldigare version av ökenbluesbandet Tinariwen. Men det beror nog mer på att referenser saknas än likheterna. Läs mer här.
Biljetter till Clandestino Festival 2013 hittar du här.
Ännu en späckfet bokning klar: Vi presenterar Mala in Cuba på Clandestino Festivals våredition, Stora Teatern 4 maj. Londons dubsteppionjär Mala är den förste att erkänna att han hade noll koll när han gjorde albumet Mala in Cuba. Det var ett sådant där tillfälle när man kastar sig ut i det obegripliga och pang så uppstår helt oväntade osmoser. Det hela började som en utmaning från musikjournalisten Gilles Peterson på vars inrådan Mala gav sig av till Kuba på musikaliska fältstudier. Där mötte han instrumentalister på en smärtsamt mycket högre nivå än hans egen. Men känslan av respekt var ömsesidig – för de kubanska musikerna tycktes Malas organiska dubstep lika obegripligt komplex som omvänt.
Jazzpianisten Roberto Fonseca och hans band ombads spela sin musik i 140 BPM, klassiskt i dubstepsvängen. Mala for sedan hem med en hårddisk fullproppad av musik och lekte med samplingarna månader i sträck. Resultatet blev en kokande gryta av akustiskt och elektroniskt, abstrakta ljudmoln och smattrande congas. Det är på en gång en helt ny sorts dub och ett försök att ta dubstepgenren tillbaka till soundsystem-kulturen.
Clandestino Festival vårupplaga 4 maj Stora Teatern
Londons dubsteppionjär Mala är den förste att erkänna att han hade noll koll när han gjorde albumet Mala in Cuba. Det var ett sådant där tillfälle när man kastar sig ut i det obegripliga och pang så uppstår helt oväntade osmoser. Det hela började som en utmaning från musikjournalisten Gilles Peterson på vars inrådan Mala gav sig av till Kuba på musikaliska fältstudier. Där mötte han instrumentalister på en smärtsamt mycket högre nivå än hans egen. Men känslan av respekt var ömsesidig – för de kubanska musikerna tycktes Malas organiska dubstep lika obegripligt komplex som omvänt.
Jazzpianisten Roberto Fonseca och hans band ombads spela sin musik i 140 BPM, klassiskt i dubstepsvängen. Mala for sedan hem med en hårddisk fullproppad av musik och lekte med samplingarna månader i sträck. Resultatet blev en kokande gryta av akustiskt och elektroniskt, abstrakta ljudmoln och smattrande congas. Det är på en gång en helt ny sorts dub och ett försök att ta dubstepgenren tillbaka till soundsystem-kulturen.
Mala har varit med sedan rörelsens begynnelse i det tidiga 00-talets London. Då var dubstep en mycket liten scen bestående av likasinnade som utforskade avgrundsdjupa basfrekvenser på ställen som Club FWD>> och piratradiostationen Rinse FM. Han bildade producentteamet Digital Mystikz som bidrog till att bredda dubsteppubliken. Malas musik har sedan dess använts i storfilmer som Children of Men (för övrigt hyllad av filosofen Slavoj Žižek, se nedan) och han har samarbetat med bland andra Francois K, Moritz von Oswald (Basic Channel), Grace Jones och självaste dubnestorn Lee ”Scratch” Perry.
“Fantastiskt, det bästa jag hört på länge. Det är så här musik borde låta”. Karin Dreijer (The Knife)
Fråga: Vad blippbloppar som ett 8-bitars dataspel, har på sig orangea peruker och dansar i över 180 bpm? Svar: Shangaan Electro. Namnet på både en musikstil och en grupp från Johannesburg.
Syntetiska marimbafigurer. Soulig sång över ett rutnät av besinningslöst uppskruvade, elektroniska beats. Det låter som om Super Mario ätit extra många svampar, krupit ner i ett av de där gröna rören och kommit ut i en sydafrikansk kåkstad: En humoristisk, megaartificiell dansmusik med massor av skadliga färgämnen och gott om call and responsesång. Och på samma gång hyperlokal: gjord av och för Shangaan-folket som bor kring Johannesburg och Limpopo, en av de mest marginaliserade folkgrupperna i Sydafrika.
I Soweto finns själva epicentret för rörelsen: producenten Richard ”Hunden” Mthethwa. I ett litet rum bredvid sitt kök finns studion där han skriver, spelar, producerar och organiserar en musikrörelse. “Och jag kopierar kassetterna själv och silk screen-trycker till och med omslagen”, skriver han på sin hemsida.
Den obskyra musikscenen spred sig plötsligt som ett virus runt 2010 tack vare några videor som Mthethwa gjort. Wills Glasspiegel på Afropop Worldwide hittade dem på nätet en sen kväll i sitt hem i Brooklyn. Han blev besatt av idén om att släppa en samlingskiva och flög till Johannesburg och träffade Mthethwa. Skivbolaget Honest Jon’s gav sedan ut samlingen Shangaan Electro, som följs upp i år av remixsamlingen Shangaan Shake. Den lokala underdogmusiken hade i ett nafs hamnat precis rätt i ett nyväckt globalt intresse för afrikansk elektronisk pop.
Live består Shangaan Electro av Hunden själv – Richard Mthethwa – på sång och keyboards, gruppen Tshetsha Boys som uppträder i clownmasker, sångarna Tiyiselani och Nkata Mawewe och ett antal osannolikt snabba dansare.
Clandestino Festival sommarupplaga 8 juni Stora Teatern
En tysk techno-puritan möter ett gäng av Senegals tightaste slagverkare. Kan resultatet bli något annat än ett rytmiskt maskineri?
Mark Ernestus, känd bland annat från den gravt minimalistiska dub- och technoduon/skivetiketten Basic Channel, har på senare år gjort remixer av afrobeatartisten Tony Allen och av den kongolesiska gruppen Konono No 1. Han låg också bakom en samlingsskiva med Shangaan Electro (se under Clandestino Botnik). 2011 åkte Ernestus till Senegal på jakt efter inspelningar av lokal popmusik att sampla och blev akut förälskad i musikstilen Mbalax.
Mbalax-musiken utvecklades i slutet av sjuttiotalet av artister som The Star Band vars sångare Youssou N’Dour senare skulle bli en av kontinentens största popstjärnor. Det är urban dansmusik som känns igen på de smattrande och snortighta sabar- och bugarabu-trummorna som matar ut en konstant ström av polyrytmiska trettioandradelsnoter och trioler. I mbalaxreceptet ingår också ungefär lika delar västerländsk rock, blues och jazz toppat med fransk varietémusik, karibisk dansmusik och syntmarimba-riff i uppskruvat tempo.
Techno-gurun Ernestus resa resulterade i betydligt mer än bara shopping av obskyra skivor. I anrika Dakar Studio spelade han in med ett tjugotal av Senegals bästa musiker: en grupp sabar-trummisar från Kaolack under ledning av Bakane Seck, sångerskan Mbene Diatta Seck, flera gästmusiker och vokalister varav flera från Youssou N’Dours grupp. Summan av kardemumman är en tung och skitig, uråldrig och futuristisk dansmusik. Det är nerbantat – och ibland dekonstruerat – till en sorts dub-versioner. Samarbetet finns utgivet på skiva av bolaget Honest Jon’s, men så explosiv musikalisk fusion som denna bör naturligtvis upplevas på scen med stort band, dansare och Ernestus själv bakom mixerbordet.
Tysk, elektronisk minimalism möter senegalesisk rytmfeber: Vi är stolta över att avslöja att den legendariske producenten Mark Ernestus (från Rhythm & Sound, Basic Channel och Hardwax) kommer tillsammans med Jeri-Jeri, hans grupp av mästerliga senegalesiska griottrumslagare, till Clandestino Festivals sommarupplaga 8 juni på Stora Teatern i Göteborg. Mer här.
Erbjudande just nu
Just nu finns ett extra fint erbjudande för er som köper biljett. Välj en av följande attraktiva Clandestinoplagg gratis: Tygpåse, linne, kalsonger eller hot pants. Samtliga artiklar är helt ekologiska och fairtrademärkta designade med ett välbekant motiv (en flourescerande origamipapegoja). Det enda du behöver göra efter att du köpt biljett är att skicka din beställning av artikel till maja.bentzer@clandestinoinstitut.org och hämta ut plagget på kontoret. Köp biljett här.
Clandestino Agency på Göteborg Film Festival
Sist men inte inte minst, missa inte vår agenturfest på Pustervik i Göteborg 1 februari med bland andra Amina Hocine, Sork, Amina Hocine, m fl. Mer information här.
Griot är namnet på en musiktradition i västafrika som sträcker sig flera hundratals, ja ofta tusentals år bakåt i tiden. En griot är en sorts trubadur med uppdrag att underhålla och på samma gång en berättare och muntlig historiker. I sina sånger rapporterar han om aktuella händelser och om sitt folks historia och legender, berättelser som ofta bara traderas vidare muntligt och som är grundläggande för att bevara den sociala väv som utgör sammhället – inte minst i en tid då uråldriga traditioner och släktband rivs upp som en följd av urbanisering och globalisering.
Kimi Djabaté föddes i Guinea-Bissau där han växte upp i en familj av griot-musiker. Det var ett hem präglat av ekonomisk fattigdom men samtidigt med ett musikaliskt överflöd. Båda hans föräldrar, två bröder och en syster, var redan professionella musiker när Kimi tog sina första toner på balafón (västafrikansk xylofon) vid tre års ålder. Den tidiga starten och stimulerande omgivningen var elementära för vad som snart skulle visa sig vara en ovanlig begåvning och sällsam musikalisk sensibilitet. Han studerade flera olika rytminstrument och stränginstrumentet kora, som skulle bli en ingång till hans mycket speciella gitarrteknik framåt tonåren. Kimi Djabaté blev snabbt en sensation i regionen, samtidigt som hans intresse började sträcka sig bortom de traditionella klangerna från Griot-arvet: olika populära genrer som gumbé, afrobeat och morna blandades med västerländsk jazz och blues. Mer eller mindre avsiktligt prövade sig Kimi Diabaté fram i ett myller av klanger, på jakt efter ett nytt sound som kunde föra vidare den stolta griottraditionen i en tid av geografisk och kulturell diaspora.
1994 turnerade Djabaté i Europa som medlem av en musik- och dansensemble från Guinea-Bissau, och efteråt bestämde han sig för att försöka stanna kvar och bosätta sig i Lissabon. Flytten till Europa visade sig innebära många prövningar och blev enligt Djabaté själv den hittills svåraste tiden i hans liv.
Efter mer än femton år i Portugal är Kimi Djabatés fokus fortfarande på den musik han växte upp med i Guinea-Bissau, ständigt utmanad och förnyad genom nya influenser från den värld och de musiker som omger honom. Djabaté har deltagit i många framgångsrika samarbeten under sina år i Europa, bland andra Mory Kanté, Waldemar Bastos och Netos de Gumbe. Han är aktuell med sitt andra soloalbum ”Karam”, där han liksom en samtida (om än helt akustisk), global griot berättar om Afrika av idag: Om sociala och politiska konflikter, om kampen mot fattigdom, kampen för frihet och för kvinnors rättigheter.
Yasmine Hamdan: Sångerska, låtskrivare och skådespelerska av libanesisk härkomst, sedan en tid baserad i Paris. Hon blev känd med duon Soapkills medan hon fortfarande bodde i Beirut. Bandet blev snabbt ett soundtrack för den unga konstscenenen i efterkrigstidens Libanon, och Yasmine är idag en undergound-ikon i hela arabvärlden. Två av Soapkills låtar var med i den prisbelönta filmen ”Gudomligt ingripande” av regissören Elia Suleiman.
Yasmine flyttade till Paris för några år sedan, och började arbeta med producenten/musikern Mirwais. Under namnet Y.A.S. spelade Yasmine och Mirwais in albumet ”Arabology”, som kom ut 2009.
Yasmine slog sig därefter samman med franska gruppen Nouvelle Vagues Marc Collin för att skapa sitt första soloalbum. Melodier och texter på skivan bär på ekon från arabiska sångerskor som Aisha El Marta, Nagat El Saghira, Asmahan, Shadia, Mounira El Mehdeyya och många fler. Yasmine är inspirerad av dessa artisters fräna sinnlighet och den subtila, ironiska samhällskritik som genomsyrar texterna – som påminner om en tid av frihet och emancipation i Mellanöstern.
Yasmines sång är tydligt kopplad till arabiska musiktraditioner, om än på ett sätt som är på en gång personligt, okonventionellt och nytänkande. Samtidigt är låtarnas strukturer och arrangemang väldigt avlägsna från samma traditioner. De kan beskrivas som ett slags elegant mutation av electro-folkpop. Akustiska gitarrer, vintagesyntar, atmosfäriska ljud och Yasmines mångfacetterade, förtrollande röst.
Live uppträder Yasmine Hamdan med nämnde Marc Collin och två andra musiker. De har nyligen gjort en serie spelningar i Kairo, där en entusiastisk publik och fascinerade media bekräftade Yasmines unika ställning i regionen.
Yasmine Hamdan är också verksam som skådelespelare: Härnäst i Jim Jarmuschs kommande film, där hon också medverkar med en specialskriven låt.
På den thailändska musikscenen var sextio- och sjuttiotalen en tid av gränslöst experimenterande. Med Vietnamkriget runt hörnet dånade nu amerikansk rock och jazz på radion, musik som snabbt skulle blandas med olika provinsiella stilar som luk thung och molam. Resultatet var något helt nytt på samma gång som den var tillräckligt förankrad i lokala traditioner för att tjäna som en märkligt förvriden nostalgimusik. Elektrifierad bymusik för det enorma antal inrikes migranter som rest på lastbilsflak från landsbygden till Bangkok i jakten på arbete. Runt den här tiden startade skivbolaget The Sound of Siam sin verksamhet i en fuktig skrubb i huvudstadens Chinatown-område. Det kom att släppa en strid ström av poplåtar som försåg de nyblivna storstadsborna med en musikalisk väg tillbaka till det de lämnat bakom sig: Byarna, det långsamma livet, festerna, dansen. Musiken växte som en frankensteinsk klängväxt ur resegrammofoner och jukeboxar: Rytmer och riff lyftes inte sällan direkt från västerländsk rock’n’roll, någonstans hörs Rolling Stones ”Jumping Jack Flash” medan saxofoner spelar snirkliga melodier som påminner om samlingsskivan ”Ethiopiques”.
2010 släppte det brittiska bolaget Soundway en uppmärksammad samling som utgör en bra introduktion till den tidens sound, den kallades just ”The Sound of Siam”. Men redan ett år tidigare hade Paradise Bangkok startat, en klubb i huvudstaden som drevs av Maft Sai och Chris Menist – båda djs som fullkomligt snöat in på de gamla rispiga vinylskivorna. Snart växte klubben och började arrangera konserter med de gamla artisterna. Som ett resultat av denna fortsatta framgång startade Paradise Bangkok en skivetikett för återutgåvor och drog snart därefter igång supergruppen ”The Paradise Bangkok Molam International Band”.
Det är ett unikt band, som förts samman för att återskapa den gamla molam-musiken, med moderna vibbar. Med Kammao Perdtanon på phin, Sawai Kaewsombut på khaen, Piyanart Jotikasthira på bas, Chris Menist på slagverk, och Phusana Treeburut på trummor. Resultatet är ett sound olikt allt annat du hört, och på samma gång en introduktion till en länge förbisedd om än osannolikt kreativ musikalisk scen.
Är det möjligt att le utan att känna något? Och kan musik uppstå utan mänsklig input? Det är den typ av frågor som den japanska programmeraren, matematikern och multimediakonstnären Daito Manabe ställer i sina verk. Temat är gränslandet mellan människa och teknologi. En rad av hans fascinerande och innovativa performanceverk har framförts på Clandestino Festival genom åren: Face Visualizer: Instrument and Copy där hans eget ansikte blir till ett musikinstrument tack vare myoelektriska sensorer. Eller Command Line Wave där ljuskuber och mikrofoner används för att utforska gråzoner mellan maskinkod och musik – är de i själva verket samma sak? På Clandestino Botnik 2013 kommer Daito Manabe att bjuda på en minst sagt hjärnbogglande dj-performance med specialdesignade visuals.
