CLANDESTINO BOTNIK | 26 JULI

Som så många andra unga män med gitarrer började José González sin bana i diverse glåmiga replokaler, harvandes med bortglömda hardcoreband. Men ibland ställde han undan distpedalerna och följde istället med sin syster på flamencolektioner, där han hoppade in och ackompanjerade på nylonsträngad gitarr. Övningar som snart skulle komma till användning när han började skriva akustiska låtar hemma på kammaren. Bossanova, kubansk nueva trova, långsam instrumental postrock från amerikanska band i flanellskjortor – influenserna var spridda men hade ofta det gemensamt att gitarrspelet var avancerat, dynamiskt och melankoliskt.

Det har gått drygt tio år sedan José González pressade upp ett par hundra exemplar av sin första vinylsingel, han har hunnit turnera ett obegripligt antal varv runt jordklotet, har fans överallt och inte minst bland andra musiker (han har spelat tillsammans med Tinariwen!) och hans musik har varit med i tv och filmer, senast i Ben Stillers The Secret Life of Walter Mitty. Men redan med låten Crosses verkar han varit helt på det klara med hur han ville jobba: Den akustiska gitarren egendomligt stämd så att e-strängen mullrar långt ner i basregistret, ibland någon sparsam rytm på congas eller maracas. Sången är så utsökt intim att man lätt kan inbilla sig att José González har kopplat upp sig i andra änden av hörlurssladden och sjunger och spelar bara för just mig.