CLANDESTINO BOTNIK, BOTTNA | 25 JULI

Hon har kallats för en mix av Portisheads triphop och skådespelaren Rita Hayworths glamour. Chrysta Bells musik har de facto en markant känsla av elegans och dekadens: en mardrömsvariant av femtio-talets Hollywood, om man så önskar. Det är långsamt och luftigt – när hörde man senast musik med så mycket tystnad? Hon växte upp i San Antonio, Texas. Mamman var sångerska och styvpappan ägde en inspelningsstudio, själv började hon spela in reklam-jinglar som elvaåring för att i tonåren ägna sig alltmer åt musikaler och teater. Först flera år senare skulle hon träffa filmregissören och musikern David Lynch som snabbt insåg att Chrysta Bells rökringscoola melankoli var som klippt och skuren för hans filmiska språk.
De spelade tillsammans in en låt till filmen Inland Empire. Till Clandestino Botnik kommer Chrysta Bell med albumet This Train i bagaget – även det ett samarbete med Lynch – en skiva full av ångestladdad skönhet, ständigt balanserande mellan elektroniska Twin Peaks-ballader och Nick Cave-aktig avgrundsblues.