CLANDESTINO BOTNIK | 27 JULI

Ibland är det bättre att skynda långsamt. Sandra Sumie Nagano började skriva och spela in låtarna på sitt debutalbum redan 2007, men det skulle dröja tills julen 2013 innan det äntligen kom ut. Då under namnet Sumie, kort och gott. Skivan fick strålande kritik inte minst i Storbritannien och många frågade sig hur hennes låtsnickrande hemma på kammaren i Göteborg så länge kunnat förbli en hemlighet.

Svaret var att Sumie behövde tiden för att hitta ett sätt att uttrycka exakt det hon hörde i sitt eget huvud. Till slut fann hon det -genom producenten och pianisten Dustin O’Halloran. De reste till Berlin och spelade in skivan live, med akustisk gitarr och någon gång lite piano. O’Halloran ställde i princip fram en mikrofon och tryckte på inspelningsknappen, men genom att hålla det enkelt lyfter albumet fram den nakenhet och känslighet som också präglar Sumies liveuppträdanden.

Jämfört med lillasystern Yukimi Naganos synthpoppiga färgexplosion Little Dragon är Sumies musik avskalad och liksom målad i några få, tydliga linjer. Singer/songwriter möter både nordisk och japansk folkton. Kärnfullt vacker musik utan krusiduller.