OCEANEN | GÖTEBORG | 16 APRIL 2015
På den thailändska musikscenen var sextio- och sjuttiotalen en tid av experimenterande. Med Vietnamkriget runt hörnet dånade nu amerikansk rock och jazz på radion, musik som snabbt skulle blandas med olika provinsiella stilar som luk thung och molam. Resultatet var något helt nytt på samma gång som den var tillräckligt förankrad i lokala traditioner för att tjäna som en märkligt förvriden nostalgimusik. Elektrifierad bymusik för det enorma antal inrikes migranter som rest på lastbilsflak från landsbygden till Bangkok i jakten på arbete. Runt den här tiden startade skivbolaget The Sound of Siam sin verksamhet i en fuktig skrubb i huvudstadens Chinatown-område. Det kom att släppa en strid ström av poplåtar som försåg de nyblivna storstadsborna med en musikalisk väg tillbaka till det de lämnat bakom sig: Byarna, det långsamma livet, festerna, dansen. Musiken växte som en frankensteinsk klängväxt ur resegrammofoner och jukeboxar: Rytmer och riff lyftes inte sällan direkt från västerländsk rock’n’roll, någonstans hörs Rolling Stones ”Jumping Jack Flash” medan saxofoner spelar snirkliga melodier som påminner om ”Ethiopiques”.

2010 släppte det brittiska bolaget Soundway en uppmärksammad samling som utgör en bra introduktion till den tidens sound, den kallades just ”The Sound of Siam”. Men redan ett år tidigare hade Paradise Bangkok startat, en klubb i huvudstaden som drevs av Maft Sai och Chris Menist – båda djs som fullkomligt snöat in på de gamla vinylskivorna. Snart växte klubben och började arrangera konserter med de gamla artisterna. Som ett resultat av denna fortsatta framgång startade Paradise Bangkok en skivetikett för återutgåvor och drog snart därefter igång supergruppen ”The Paradise Bangkok Molam International Band”.
Det är ett unikt band, som förts samman för att återskapa den gamla molam-musiken, med moderna vibbar. I centrum står två mästerliga musiker från Sound of Siam-tiden: Kammao Perdtanon på phin (thai-luta) och Sawai Kaewsombat på khaen (ett slags bambumunspel). Chris Menist spelar slagverk och två yngre musiker utgör rytmsektionen, Piyanart Jotikasthira på bas och Phusana Treeburut på trummor. Resultatet är ett sound olikt allt annat du hört, och på samma gång en introduktion till en länge förbisedd om än hyperspännande musikalisk scen.