GERLESBORGSSKOLAN | 10 JUNI 2018 | KL 15.00

Få 23-åringar kan stoltsera med ett lika coolt CV som Jófríður Ákadóttir. Sedan hon var 14 har den isländska sångerskan och låtskrivaren givit ut skivor i banden Samaris, Gangly och Pascal Pinon. Hon driver en egen skivlabel, White Sun Recording, och hamnade på mångas årsbästalistor 2017 under sitt alias JFDR. Ja, och så har hon en hängiven lyssnare i ingen mindre än Björk, som sa i en intervju att hon sedan länge är besatt av Jófríðurs musik.

2017 släppte JFDR albumet Brazil. Jófríðurs halvt viskande röst, med ett dramatiskt vibrato påminner stundtals om elektropopsångerskan Glasser. Ibland blir hennes andetag till rytminstrument. Ibland låter det som en akustisk kusin till The Knife. Ett fruset landskap målas upp av gitarr, piano och kontrabas, då och då en hörs en mjuk synth. De flesta instrument på albumet spelas av Shahzad Ismaily, känd från samarbeten med bland andra Laurie Anderson, Lou Reed och Jolie Holland.

PUSTERVIK | 8 JUNI 2018 | KL 20.00

Hennes grovkorniga ljudkollage har gett upphov till hyllningar i Pitchfork, The Wire och andra publikationer som sorterat in Klein i kategorin ”experimentell elektronisk musik” jämte Hype Williams och Micachu. Men faktum är att Klein själv har cirka noll procent tålamod med musikmaskiner. Som den DIY-artist hon är samlar hon istället på sig ljud i mobilen: en knarrande dörr, ett piano, ljudet av en nigeriansk präst… som hon sedan klipper ihop. Sången är det viktigaste instrumentet, fragmentiserad som ett r’n’b-pussel där bitarna inte vill passa ihop. Hon växte upp i ett religiöst hem, i London och hos släkten i Nigeria, där gospel var den enda musik som hördes. Klein hymlar inte med sin okunskap om den experimentella musikscen hon sedan en tid är en del av: hennes viktigaste influenser är istället Andrew Lloyd Webber, Brandy och tv-serien Love and Hip Hop Atlanta.

OCEANEN | 7 JUNI 2018 | KL 19.30

Sidsel Endresen är en mångsidig artist och sedan 80-talet en av de främsta sångerskorna inom norsk jazz. Fusion, kammarjazz och Paul Simon-tolkningar är något av det hon vunnit publikens hjärtan med. I den här duon lämnar hon både språk och tonalitet därhän, och låter istället rösten röra sig fritt i en kombination av nordisk folkmusik och någon som talar i tungor. Endresen kluckar och smackar med tungan, kvittrar som en fågel, i ett intrikat och oförutsägbart samspel med gitarristen Stian Westerhus. Han har spelat med storheter som Arve Henriksen såväl som experimentella ensembler som Jaga Jazzist. Med hjälp av en stråke får han elgitarren att sjunga som en såg. Ibland låter den som ekande trumslag eller hackspettar. Duon fick en norsk Grammy för bästa jazz med sin skivdebut 2012, liveinspelningen Didymoi Dreams. Sedan dess har ett andra album släppts, som vittnar om en duo alltjämt på oddysé i jazzens ytterkant. Musik att närma sig med öppna öron och förundran.

OCEANEN | 7 JUNI 2018 | KL 23.00

När två av medlemmarna, Danalogue the Conqueror och Betamax Killer, spelade i trum- och synthduon Soccer 96 lade de märke till en figur som började dyka upp på deras konserter med en saxofon under armen. En kväll bjöd de upp honom på scen för ett jam som kan beskrivas som Sun Ra och Daft Punk på funkutfykt i hyperrymden. Mannen med det snärtiga saxspelet gick under namnet King Shabaka, även känd som Shabaka Hutchings från Sons of Kemet. ”Vi gör en skiva” utbrast han och därmed var The Comet is Coming ett faktum. Med låttitlar som Journey Through the Asteroid Belt och Do the Milky Way gör trion ingen hemlighet av sin kärlek till både kosmisk jazz och obskyr science fiction. Och att albumet Channel the Spirits dessutom pulserar framåt som en lång kavalkad av afrobeatrytmer, tja, det gör knappast saken sämre.

PUSTERVIK | 9 JUNI 2018 | KL 01.00

Simone Trabucchi verkar ha ett finger med i typ alla coola undergroundprojekt i Milano. Redan som sextonåring bokade han punkband till skumma källarspelningar och började snart ge ut akter på sin egen label Hundebiss Records. Han har släppt egen trippig elektronisk musik under namnet Dracula Lewis och så har han konstduon Invernomuto tillsammans med Simone Bertuzzi. Deras film Negus utgår från en rituell eldceremoni som Lee Scratch Perry iscensatte i Trabucchis hemstad, och undersöker Italiens mörka förflutna som kolonialmakt i östra Afrika. Samma tema blev också gnistan för Simone Trabucchis nya musikaliska projekt Still. Det kan beskrivas som maxad lofi-dancehall, kollageartad partymusik med blippiga italo-synthar och mängder av överraskningsmoment. Inte minst tack vare en imponerande line up av gästsångare på albumet I, röster ur den ethio-italienska diasporan. Från rudeboy chant till sexig soul till spoken word och så vidare.

GERLESBORGSSKOLAN | 10 JUNI | KL 13.30

Kamelen n’goni, eller ”ung persons harpa” är ett stränginstrument som blivit känt över hela världen genom artister som Oumou Sangaré. Bland de yngre virtuoserna sticker Abou Diarra ut. Efter hans far död lämnade Diarra sin hemby och gav sig ut på en lång resa. I flera månader vandrade han med sitt instrument som enda sällskap genom Mandinka-regionen i Västafrika. Till fots lade han bakom sig 4000 kilometer och besökte allt från sömniga byar till storstaden Bamako för att samla på sig låtar, såväl urgamla folksånger som nutida popmusik. Abou Diarras egna kompositioner präglas av det eklektiska sättet att ta till sig musik. På albumet Koya, döpt efter hans mor som också sjunger på skivan, blandas mandika- och wassoloutraditioner med vibrationer från både reggae och jazz. Ett bluesmunspel kan yla loss i samma ögonblick som en kavalkad toner rinner ur hans kamelen n’goni. Abou Diarra sjunger med mjuk tenorstämma sina sånger som berör resande och exil.

PUSTERVIK | 9 JUNI | KL 22.00

En av Malis största stjärnor sedan tre årtionden: Grammybelönade Oumou Sangaré är känd för att gång på gång ha förnyat musikstilen wassalou, den i Afrika populära genren med urgamla rötter i Malis sydvästra delar. Det är musik laddad med berättelser och budskap, ofta framförd av kvinnliga artister. I Oumou Sangarés fall handlar det inte sällan om kvinnors rättigheter och en kritik mot polygami och tvångsgifte. Det var ingen mindre än Ali Farka Touré som gjorde labeln World Circuit uppmärksamma på den då tonåriga Sangaré. Bolaget signade henne 1990. Europas, Asiens såväl som Afrikas vaknaste bandbokare hajade till och plötsligt befann sig den unga sångerskan och kompositören på vad som verkade som en ändlös turné. Men Sangaré är inte en artist som släpper ett album varje år – andra projekt kallade på henne. Hon bildade familj, startade ett hotell med scen där hon också uppträdde och hon lanserade en egen bil, Oum Sang. Med jämna mellanrum återvände hon till musiken. Nyligen jobbade hon i Paris och Stockholm med den franska gruppen A.l.b.e.r.t. och resultatet blev den fenomenala comebacken Mogoya (som släpptes på NoFormat). Wassaloumusiken formas här till en global framtidsmusik med hög dansrisk. Och för att maxa loss ännu mer medverkar ingen mindre än afrobeat-legendaren Tony Allen som trummis på skivan.

PUSTERVIK | 8 JUNI | KL 22.00

Redo för att bli knockad av en ursinnigt vacker experimentpunkattack från Yogyakarta? Zoo är bandet med två trummisar som slungar fram köttiga beats som får den hårdaste hardcore att blekna. Detta toppas med en effektdränkt elbas som låter som en hel ensemble av stränginstrument. Rytmsektionen i Zoo kommer från olika punk- och metalprojekt i Indonesiens underjord. Mitt i gruppens musikaliska magmaflöde finns Rully Shabara, den gränslöse vokalisten som växlar mellan domedagsgrowl, viskningar, skrik och operaaktig vibratosång. Han är mest känd som ena halvan i Senyawa, en duo som förenar traditionella indonesiska element med experimentell noise. I Zoo, ett projekt i ständig metamorfos sedan 2004, bygger Shabara och de övriga medlemmarna ett narrativ om uppvaknandet av ett postakopalyptiskt samhälle, ett album i taget.

PUSTERVIK | 9 JUNI | KL 20.30
&
GERLESBORG | 10 JUNI | KL 16.30

På 70-talet var Nairobi en magnet som lockade musiker från när och fjärran i Afrika. Snart fanns där både kontinentens bästa studios, skivpresserier och ett hundratal kokande livescener. Klädda i platåskor, med tre sångare, sprudlande gitarrer och brassektion blev Orchestre Les Mangelepa ett fenomen i den kenyanska huvudstaden. Gruppen tog den pågående rumbarevolutionen till nästa nivå genom att korsa det kongolesiska svänget med Benga-soundet från Viktoriasjöns stränder och Chakacha från kusten. Flera gånger i veckan fyllde de de bästa klubbarna och turnerade över stora delar av kontinenten.

Trots framgångarna är det inte förrän nu som världen utanför Afrika får chansen att uppleva Orchestre Les Mangelepa live. Albumet Last Band Standing från 2017 vittnar om en minst lika explosiv grupp som då det begav sig i Nairobi – rumbans guldålder har tack och lov legat väl förpackad i sin tidskapsel.