1. Kan du berätta om dig och din relation till staden/städer?

Genom otaliga projekt genom åren har jag och de grupper jag varit involverad i haft som syfte att återerövra stadens gator för att göra politiska röster hörda, för att skapa utrymmen som annars inte finns med till exempel interaktiv piratbio. Men dessa allmänningar, temporära och ibland mer kontinuerliga har haft en syfte sig, vilket jag börjat undersöka och förstå alltmer genom åren. Jag har som så många mött motståndet mot dem vilket fått mig att börja avtäcka det politiska talet, för att möta verkligheten i praktiken. För vi har också skapat utrymmen till hybrider av kultur, politik och konst, där stundom motstånd, politiska interventioner och ett uppbyggande av andra typer av rum har legat på agendan i de sociala och kulturella center jag varit aktiv inom i Stockholm och Malmö. På ett mer individuellt plan – eller min erfarenhet och andras erfarenhet som ännu inte uppnått kollektiviserad politisk och kulturell uttryck har min relation till staden har kantats av alltifrån vemodiga minnen av att inte höra till, av rädslor och övervinnanden av dem till andra gemenskaper, baserad på just politik och kultur i olika former, som har format mig och min kropp och skapat avstånd, definition, form och ibland en positiv form- och gränslöshet.

2. Utanför festivalen vilket projekt arbetar du med för närvarande? Kan du berätta om det?

Relaterat till festivalens tema ska jag bidra med en kort kommentar på konferensen Sweden is becoming på Konstliga Konsthögskolan där jag ska tala om just störande element i städerna. Jag är även gästföreläsare på kursen Critical Habitats som går på Kungliga Konsthögskolan i höst och har det senaste året varit aktiv som inom kommunikation- och IT-nätverk på Kontrapunkt i Malmö.

3. Vad säger begreppet Dysturbance dig? Vad handlar det om för dig?

Betydelsen för mig skiftar beroende på hur långt jag för tillfället kan vidga mitt tanke- och känslospektrum kring störande inslag i staden. Det kan skifta mellan frustration och svartvita-bilder som skapas när jag ser eller upplever en våldsam utknuffning av och undantag från den ”allmänhet” som allmänna utrymmen ska vara till för. Det kan handla om demonstrationer där jag gripits (och släppts) pga av det som uppenbarligen är enkla infrågasättanden och dokumentationer av polisers uppförande, eller av ensamheten att ensam ingripa som stöd vid mindre trauman i tunnelbanan som när någon hoppat framför ett tåg eller i form av människor som misshandlar varann eller en av de involverade blir misshandlad. Nyanser uppstår när det kommer konkreta och samtidigt visionära bilder av vad det störande elementet kan skapa – alltså när det inte bara försvaras, som tiggeri på gator, utan det också kan bana väg till att vi omformar eller radikalt transformerar staden så att desparata interventioner inte blir nödvändiga som genom konkret kamp för bostäder och försörjning för alla. Att interventionerna åtminstone inte blir fullt lika nödvändiga som de kamper för vår rätt att leva goda liv som vi gemensamt för i olika former alltmer börjar handla om. Drömmen är inte konfliktfria städer, vilket nog är en idealistisk drömbild, utan snarare en bas av trygghet och våra kroppars frigörelse från rädsla till skapande, att komma vidare från kampen för basbehov i olika former och marknadslogikfri kultur till kamp och tid åt myriader av påhittiga begär och skapanden i olika, stundom kultur- och teknikhybrida former.