Jasminrevolutionen
Photo: Zied Ben Romdhane
.
Vårvintern 2011 höll hela världen andan med blickarna vända mot Mellanöstern, när revolutionerna spred sig likt en löpeld över Nordafrika och vidare genom arabvärlden. Dessa händelser fick genast svenska medier att hemfalla till tolkningar utifrån den moderna politiska historiens allra stoltaste uppsättning begrepp: “demokati”, “frihet”, “rättigheter”. Redan i inledningsfasen utnämndes processen till en revolution.
.
Jasminrevolutionerna har på det viset snabbt skrivits in i en redan existerande eurocentrisk genealogi, som har sitt ursprung i de engelska och franska revolutionerna. Detta är en historia om ett revolutionärt förflutet, en berättelse om en tid då enväldiga monarker och maktfullkomliga diktatorer kastades åt sidan och den gamla världen trädde in i en era av upplysning och frihet, förkroppsligad i kapitalism och parlamentarisk demokrati.
.
Men modernitetens revolutionshistoria rymmer också en annan genealogi som brottas med dess koloniala baksida. Den blir synlig i otaliga slavuppror och kom till starkt uttryck i den haitiska revolution, framdriven av före detta slavar vilka “tog de franska slagorden mer på orden än fransmännen själva” och stämde upp i Marseljäsen.
.
Till detta kan läggas frågan om vad som betraktas som en politisk revolution. Medan exempelvis den våldsamma utvecklingen som följde på den franska resningen 1789 ofta fördöms så brukar den industriella revolutionens blodiga följder – svält, folkfördrivningar, slaveri – förträngas i en historieskrivning om vitt, västerländskt entreprenörskap. Denna brutala historia är i den samtida offentligheten lika frånvarande som Finanskrisen 2008 är från rapporterna om jasminrevolutionernas förhistoria. Denna dimension, som förbinder revolutionerna i Nordafrika med oron på andra sidan Medelhavet och i eurozonen öppnar för ett perspektiv som riskerar att skaka om den bekväma position som tillfaller betraktaren:
.
”Den revolution som just rullats igång av ett folk som tycks fyllt av kraft och ande kan antingen lyckas eller misslyckas och orsaka misär och grymhet. Ändå får revolutionen alla åskådare (som inte själva fångats av den) att entusiastiskt ta ställning i sina hjärtan, vilket – då det inte sker utan risk – bara kan bero på ett moraliskt anlag i den mänskliga arten.”
.
Så skrev Immanuel Kant, från tryggt avstånd i sitt Königsberg, om den franska revolutionen. Stämningen är lätt igenkännbar för en nutida, europeisk betraktare. Kant antyder att revolutionen inte lämnar betraktaren oberörd – i själva verket blir åskådaren i förlängningen en deltagare redan via sina sentiment. Entusiasmen tvingar henne att ta ställning.
.
Den officiella historieskrivningen tycks för tillfället ha manifesterat bilden av en senfärdig arabvärld på väg att komma ikapp västerlandet – vars goda relationer till områdets ancien régime snabbt har förträngts och raskt förbytts i en ‘välvillig’ interventionism. Detta ställer oss inför en serie frågor. Vad är det som formar en revolution? Vad gör ett revolutionärt skeende sant politiskt? Vilka görs till erkända offer och vilkas existens förnekas? Vem (och vad) ställs till ansvar för den gamla ordningen? Inte minst: vilka gör revolution och vad innebär det att bli (kommenterande) betraktare eller hjälpsamma interventionister? Detta är frågor som knappast kommer att besvaras under Candestino talks, men som utgör fonden till festivalens två paneler om Jasminrevolutionerna 2011.
LÖRDAG 11 JUNI :: STORA TEATERN :: KRISTALLSALONGEN
11.30-12.30 | JOHN HUTNYK MILITARY PROTOCOL AND CULTURAL STUDIES
13.30-15.30 | MATTIAS GARDELL, ADNANE BEN YOUSSEF, NADIA EL GOHARY
MODERATOR: EDDA MANGA
SÖNDAG 12 JUNI :: STORA TEATERN :: KRISTALLSALONGEN
11.30-12.30 | JEREMY GILBERT MILITARY (NEO)LIBERALISM AND THE APORIAS OF ‘LIBERAL’ DEMOCRACY
13.30-15.30 | JEREMY GILBERT, AMAZIGH KATEB, GUILIA LOLI, OTHMANE REZINE. MODERATOR: JOHN HUTNYK