Baloji [Kinshasa-Bryssel]
Återvändande. Nakuenda på swahili. Detta är både temat och titeln på belgisk-kongolesiske ordkonstnären Balojis senaste skiva. En skiva som är en återkomst, ett sökande, och ytterst kanske ett sätt att komma bort: bort från Belgiens fattiga, flamländska del, bort från betongkomplexen och den växande, europeiska främlingsfeintligheten, bort från det förväntade.
Balojis förra skiva ”Hotel Impala” innebar hans stora genombrott i Europa. Med hårdkokt men samtidigt lekfull rap målade han upp bilder av en tillvaro mellan världar, mellan identiteter, mellan världsdelar. ”Nakuenda” är inspelad i Kinshasa, under en resa på vilken Baloji hade med sig datorer, ljudkort, mikrofoner, en lunchlåda och ljudteknikern Cyril Harrison och basisten Didier Likeng – den senare är känd för sina geniala arrangemang av böljande kamerunsk körsång. På skivan hörs hemmasydda, säckpipeliknande instrument, distade gitarrer, sång och rap på franska, lingala, swahili och flamländska.
Orkestern La Katuba, döpt efter det väldiga ghettot Lubumbashi i Kinshasa där Balojis mor ännu lever, rasslar fram smattrande jazzrytmer, rumbarytmer, ska, reggaetakter. ”Hotel Impala” avslutades med löftet: ”I’m goin’ home”, och på Nakuenda, vars fantastiska låtlista Baloji nu turnerar i världen med, visar han att uppfyllandet av detta löfte innebar ett återvändande: han reste tillbaka till framtiden. Nakuenda.