Niobe [Köln]
Bakom täcknamnet Niobe står Yvonne Cornelius. I grekisk mytologi är Niobe prinsessan som skröt om sina många barn och hånade andra kvinnor som hade färre. För det fick hon, som man får i sagorna, sitt straff (barnen dödades). Men inte nog med det – hon bröt ihop och grät så hårt att hon förvandlades till sten. Enligt ryktet är hon sedan dess en del av det turkiska berget Sipylus.
Stenad kan man inte kalla Niobes musik. Snarare storögd och tvärvaken, fast på ett mystiskt sätt. Under snart tio år har hon gjort musik sprängfylld med läckra elektroniska ljud, surrealistiska arrangemang och en röst som retas och förför. Den där rösten slog igenom rejält 2006 med plattan ”White Hats” där pop blandas med electro, sci-fi-techno, avant-country, disco, blues, drum’n’bass, jazz…
Niobes röst är märkvärdig, minst sagt. Ofta använder hon billiga mikrofoner och effekter som förvränger, helt i linje med hennes egna idéer om den elektroniska musikproduktionen. Hon är född i Frankfurt och bor nu i Köln, två städer som länge varit centrum för den äventyrliga tyska elektroniska musiken. Att Niobes skivor getts ut av tyska skivbolag som Sonig och Tomlab säger en del: det första står nära medlemmarna i Mouse On Mars, det andra har blivit det bolag där popsånger och electronica verkar trivas bäst ihop.
För den som gillar Frida Hyvönen är Niobe en naturlig fortsättning. Bägges texter är fantasifulla berättelser, men Niobes röst är också mörk och manipulerad. På senaste albumet ”Blackbird’s Echo” fick hon hjälp av spetsiga New York-musiker som David Grubbs, harpisten Shelley Burgeon och basisten Trevor Dunn. Det är en rätt osannolik samling låtar som skuttar mellan alla stilarna. Minimalistiska rytmer och diffusa ljudtapeter, kompositioner man aldrig vet var de tar vägen. Se fram emot en garanterat oförutsägbar konsert.