I hans pass står det Ibrahima Erik Lundin Banda, men som artist går han under halva namnet: Erik Lundin. Det var den halvan som fungerar bäst i hans förra dagjobb, som telefonförsäljare, och som på pappret döljer att hans pappa kommer från Gambia. Men jämte hans passfoto, som utgör omslaget till debut-ep:n ställer namnet frågan hur en svensk kan se ut. Titelspåret Suedi sätter ord på en upplevelse som många svenskar delar: Den handlar om att, som Erik Lundin själv, vara född och uppvuxen i Sverige men ändå kallas invandrare på grund av sin hudfärg. Om att avsiktligt börja prata ”som en nyanländ” istället för vanlig svennesvenska och att hela tiden vara på väg bort, till sitt hemland. Det vill säga en plats där man själv aldrig bott, men där släkten kommer från. Och när man äntligen kommer dit, att då få klart för sig att man är en outsider även där – en suedi, en svensk. Tidigare har Erik Lundin skrivit på engelska under aliaset Eboi. På svenska är hans texter skarpare, enkla men mästerliga observationer av ett Sverige med identitetskris. Raderna verkar rinna ur honom utan ansträngning, rim efter rim som en poetisk maskin. När han rappade a capella i tio minuter i Svt blev han genast ett fenomen även i mainstreammedia och programledaren Hiba Daniel grät i direktsändning. I en krönika skrev Jan Gradvall att Grammisjuryn inte ens behöver rösta för att bestämma vilken artist som ska få priset för bästa svenska textförfattare – priset måste gå till Erik Lundin. I Erik Lundins egna ord: ”Mina verser tar mig till Addis, dina räcker till Bagis”.