Monthly Archives: mars 2018

NÄSTA GÅNG ELDEN

 

 

Bristen på de ideologiska motsättningarna har lagt sig till rätta. Kampen om den ensamma människans farhågor tilltar. Visionerna om solidaritet över gränser känns mer och mer avlägsna, nästan onåbara. Vi tycks befinna oss i en postpolitisk omöjlighetssituation där högerpopulisternas lögner har blivit allmängods.

Vad kan kulturen, de intellektuella och konstnärerna öppna för alternativ? Hur ska dödläget brytas?

Med start i vår presenterar Clandestino Institut en ny serie föreläsningar som äger rum i Göteborg under hela året. Namnet på serien är inspirerat av den amerikanske författaren James Baldwins legendariska essä The Fire Next Time i vilken läsaren ombeds mobilisera motstånd mot rasism och andra lögner.

Om inget annat anges äger samtalen rum i nyöppnade Rufus Bar – som fått sitt namn av huvudpersonen i Baldwins roman Another Country – på Kulturhuset Oceanen där Clandestino Institut har sitt huvudkontor. Bland de inbjudna gästerna finns:

Lördag 24 mars kl 18
Clandestino Institut
Mattias Gardell. “Flickan som jagades av elden. Svensk fascistisk skönlitteratur och radikalnationalismens affektiva dimensioner”

Fredag 27 april kl 18
Clandestino Institut
Johannes Anyuru.

Lördag 26 maj kl 18
Clandestino Institut
Aleksander Motturi. ”Baldwin och dödens fält”

Fredag 8 juni kl 18
Folkteatern
Seun Kuti – artist talk. I samtal med Lars Lovén.

Lördag 9 juni kl 11
Världskulturmuseet
Majsa Allelin, Vi står inte ut & Kulturstorm. ”Om solidaritet och samtida gränsdragningar”

Lördag 9 juni kl 14.00
Världskulturmuseet
Ellie Ga. ”Strophe, a Turning”. I samtal med Mara Lee.

Lördag 1 september kl 18
Clandestino Institut
Edda Manga. ”Det invecklade förhållandet mellan fascism och demokrati”

Torsdag 27 september kl 18
HPKSM
special event off book fair

Lördag 27 oktober kl 18
Clandestino Institut
Stefan Jonsson: ”Uttagningen av de främsta: rasism, gränser och etnisk segregering av idag”

Lördag 24 november kl 18
TBA

Lördag 8 december kl 18
TBA

Fri entré till samtliga tillfällen. Föranmälan är ej nödvändig men med föreliggande risk för platsbrist och behov av lokalbyten uppmuntrar vi en intresseanmälan: maja.ostling@clandestinoinstitut.org

Notera att föreläsningsprogrammet följs av konserter på Club Clandestino. För dessa krävs separat biljett alternativt festivalpass där dessa ingår. http://clandestinofestival.org/


The Comet Is Coming

Two of these bandmates, Danalogue the Conqueror and Betamax Killer, were playing in the drum and synth duon Soccer96 when they noticed an audience member who would show up at their concerts with a saxophone under his arm. One evening, they invited him to the stage for a jam whose results might be described as Sun Ra and Daft Punk playing funk in hyperspace. The man with his fiery sax playing was King Shabaka, a.k.a. Shabaka Hutchings from Sons of Kemet. ”Let’s make a record” he exclaimed and thus, The Comet was set in motion. With song titles like “Journey Through the Asteroid Belt” and “Do the Milky Way,” this trio makes no secret of its love for both cosmic jazz and obscure science fiction. So much the better that their album Channel The Spirits is propelled forward by a series of pulsating afrobeat rhythms.

 


Klein

PUSTERVIK | 8 JUNI 2018 | KL 20.00

Hennes grovkorniga ljudkollage har gett upphov till hyllningar i Pitchfork, The Wire och andra publikationer som sorterat in Klein i kategorin ”experimentell elektronisk musik” jämte Hype Williams och Micachu. Men faktum är att Klein själv har cirka noll procent tålamod med musikmaskiner. Som den DIY-artist hon är samlar hon istället på sig ljud i mobilen: en knarrande dörr, ett piano, ljudet av en nigeriansk präst… som hon sedan klipper ihop. Sången är det viktigaste instrumentet, fragmentiserad som ett r’n’b-pussel där bitarna inte vill passa ihop. Hon växte upp i ett religiöst hem, i London och hos släkten i Nigeria, där gospel var den enda musik som hördes. Klein hymlar inte med sin okunskap om den experimentella musikscen hon sedan en tid är en del av: hennes viktigaste influenser är istället Andrew Lloyd Webber, Brandy och tv-serien Love and Hip Hop Atlanta.


Sidsel Endresen & Stian Westerhus

OCEANEN | 7 JUNI 2018 | KL 19.30

Sidsel Endresen är en mångsidig artist och sedan 80-talet en av de främsta sångerskorna inom norsk jazz. Fusion, kammarjazz och Paul Simon-tolkningar är något av det hon vunnit publikens hjärtan med. I den här duon lämnar hon både språk och tonalitet därhän, och låter istället rösten röra sig fritt i en kombination av nordisk folkmusik och någon som talar i tungor. Endresen kluckar och smackar med tungan, kvittrar som en fågel, i ett intrikat och oförutsägbart samspel med gitarristen Stian Westerhus. Han har spelat med storheter som Arve Henriksen såväl som experimentella ensembler som Jaga Jazzist. Med hjälp av en stråke får han elgitarren att sjunga som en såg. Ibland låter den som ekande trumslag eller hackspettar. Duon fick en norsk Grammy för bästa jazz med sin skivdebut 2012, liveinspelningen Didymoi Dreams. Sedan dess har ett andra album släppts, som vittnar om en duo alltjämt på oddysé i jazzens ytterkant. Musik att närma sig med öppna öron och förundran.


The Comet Is Coming

OCEANEN | 7 JUNI 2018 | KL 23.00

När två av medlemmarna, Danalogue the Conqueror och Betamax Killer, spelade i trum- och synthduon Soccer 96 lade de märke till en figur som började dyka upp på deras konserter med en saxofon under armen. En kväll bjöd de upp honom på scen för ett jam som kan beskrivas som Sun Ra och Daft Punk på funkutfykt i hyperrymden. Mannen med det snärtiga saxspelet gick under namnet King Shabaka, även känd som Shabaka Hutchings från Sons of Kemet. ”Vi gör en skiva” utbrast han och därmed var The Comet is Coming ett faktum. Med låttitlar som Journey Through the Asteroid Belt och Do the Milky Way gör trion ingen hemlighet av sin kärlek till både kosmisk jazz och obskyr science fiction. Och att albumet Channel the Spirits dessutom pulserar framåt som en lång kavalkad av afrobeatrytmer, tja, det gör knappast saken sämre.


Still

PUSTERVIK | 9 JUNI 2018 | KL 01.00

Simone Trabucchi verkar ha ett finger med i typ alla coola undergroundprojekt i Milano. Redan som sextonåring bokade han punkband till skumma källarspelningar och började snart ge ut akter på sin egen label Hundebiss Records. Han har släppt egen trippig elektronisk musik under namnet Dracula Lewis och så har han konstduon Invernomuto tillsammans med Simone Bertuzzi. Deras film Negus utgår från en rituell eldceremoni som Lee Scratch Perry iscensatte i Trabucchis hemstad, och undersöker Italiens mörka förflutna som kolonialmakt i östra Afrika. Samma tema blev också gnistan för Simone Trabucchis nya musikaliska projekt Still. Det kan beskrivas som maxad lofi-dancehall, kollageartad partymusik med blippiga italo-synthar och mängder av överraskningsmoment. Inte minst tack vare en imponerande line up av gästsångare på albumet I, röster ur den ethio-italienska diasporan. Från rudeboy chant till sexig soul till spoken word och så vidare.


Still

Simone Trabucchi appears to be involved in pretty much all things cool and underground in Milan. He started booking punk shows in a basement at 16, and soon began putting out his favorite bands on his label, Hundebiss Records. He has released his own trippy electronic music under the moniker Dracula Lewis, and is also part of the art duo Invernomuto together with Simone Bertuzzi. Their film Negus uses Lee Scratch Perry’s ritualistic bonfire in Trabucchi’s hometown as a starting point and then sets out to investigate Italy’s dark past as a colonial power in East Africa. The same theme was also the spark for Simone Trabucchi’s new musical project, Still, which can only be described as maximized lofi dance hall, a collage style party music with italo synthesizers and no shortage of surprise moments, owing to an impressive line-up of guest singers on the album I, voices from the Afro-Italian diaspora. From rudeboy chant to sexy soul to spoken word, it’s a sumptuous feast for the senses.


Abou Diarra

 

GERLESBORGSSKOLAN | 10 JUNI | KL 13.30

Kamelen n’goni, eller ”ung persons harpa” är ett stränginstrument som blivit känt över hela världen genom artister som Oumou Sangaré. Bland de yngre virtuoserna sticker Abou Diarra ut. Efter hans far död lämnade Diarra sin hemby och gav sig ut på en lång resa. I flera månader vandrade han med sitt instrument som enda sällskap genom Mandinka-regionen i Västafrika. Till fots lade han bakom sig 4000 kilometer och besökte allt från sömniga byar till storstaden Bamako för att samla på sig låtar, såväl urgamla folksånger som nutida popmusik. Abou Diarras egna kompositioner präglas av det eklektiska sättet att ta till sig musik. På albumet Koya, döpt efter hans mor som också sjunger på skivan, blandas mandika- och wassoloutraditioner med vibrationer från både reggae och jazz. Ett bluesmunspel kan yla loss i samma ögonblick som en kavalkad toner rinner ur hans kamelen n’goni. Abou Diarra sjunger med mjuk tenorstämma sina sånger som berör resande och exil.


Mobilegirl [FLYTTAD]

PUSTERVIK | 8 JUNI 2018 | KL 01.00

Hon växte upp i München men Bao-Tran Tran, även känd som mobilegirl, omlokaliserade för en tid sedan sitt högkvarter till Berlin. Där har hon etablerat sig som en raffinerad dj med fokus på dansbar polyrytmik såväl som feta four on the floor-bastrummor. Hon har också turnerat på bägge sidor av Atlanten såväl som i Japan med sin egen musik, som skulle kunna beskrivas som tunga technoläten plus r’n’b möter Last Ninja på farfars Commodore 64. Fast då missar vi de glittriga stråkljuden, de puffiga synthmelodierna, och de ursinniga trummorna på hiten Forever. Debut-EP:n Poise släpptes på stockholmska Staycore efter att mobilegirl gjort en hyllad remix av Dinamarca, en av labelns grundare.


Oumou Sangaré

PUSTERVIK | 9 JUNI | KL 22.00

En av Malis största stjärnor sedan tre årtionden: Grammybelönade Oumou Sangaré är känd för att gång på gång ha förnyat musikstilen wassalou, den i Afrika populära genren med urgamla rötter i Malis sydvästra delar. Det är musik laddad med berättelser och budskap, ofta framförd av kvinnliga artister. I Oumou Sangarés fall handlar det inte sällan om kvinnors rättigheter och en kritik mot polygami och tvångsgifte. Det var ingen mindre än Ali Farka Touré som gjorde labeln World Circuit uppmärksamma på den då tonåriga Sangaré. Bolaget signade henne 1990. Europas, Asiens såväl som Afrikas vaknaste bandbokare hajade till och plötsligt befann sig den unga sångerskan och kompositören på vad som verkade som en ändlös turné. Men Sangaré är inte en artist som släpper ett album varje år – andra projekt kallade på henne. Hon bildade familj, startade ett hotell med scen där hon också uppträdde och hon lanserade en egen bil, Oum Sang. Med jämna mellanrum återvände hon till musiken. Nyligen jobbade hon i Paris och Stockholm med den franska gruppen A.l.b.e.r.t. och resultatet blev den fenomenala comebacken Mogoya (som släpptes på NoFormat). Wassaloumusiken formas här till en global framtidsmusik med hög dansrisk. Och för att maxa loss ännu mer medverkar ingen mindre än afrobeat-legendaren Tony Allen som trummis på skivan.