Från Nairobis undergroundscen kommer denna duo bestående av Martin Khanja och Sam Karagu. Som Duma gör de extrem metal med samplingar av traditionellt trumspel, synthar, funna ljud och trummaskiner, ibland spelade i 666 vansinniga BPM. Båda har tidigare spelat i band med traditionella lineups, gitarrer trumset och så vidare. Men när en av dessa grupper – The Seeds of Datura – gled isär bestämde sig Martin och Sam för att korsa gränsen till Uganda och spela in för det experimentella bolaget Nyege Nyege Tapes.
Majid Bekkas är en marockansk sångare och mästare på guembri, oud och flera andra stränginstrument. Han är också en av de främsta moderna gnawamusikerna och en av genrens superspridare västerut genom sina samarbeten med jazzlegender som Archie Shepp och Pharaoh Sanders. Majid Bekkas är aktuell med projektet Magic Spirit Quartet tillsammans med bland andra trumpetaren Goran Kajfeš. I avsnitt nio av Clandestino Podcast pratar Markus Görsch med Majid Bekkas om hans många samarbeten, och om den musikaliska improvisationens magiska krafter.
Pete OntheCorner är hjärnan bakom Londonbaserade labeln On the Corner, hemvist för gränslöst musikaliskt utforskande och artister som Dengue Dengue Dengue och Siti Muharam. Bakom skivtallrikarna bjuder han dansgolv tvärs över planeten på uppåttjack i form av kosmiska grooves. Pete OntheCorner var också en av de första att bjudas in som resident dj till Gilles Petersons Worldwide FM, där han fortfarande utgör en del av kärntruppen.
Med en sällsynt explosiv energi spinner dj:n och vokalisten från Fun-da-mental loss bakom mixern: Rituella besvärjelser, bastung electronica och traditionell musik från överallt med omnejd. En orgie av genrer sätter dansgolvet i gungning. Spoken word, komedi, ljud från marknadsplatser, algeriska radiosändningar eller gatumusiker från Jaipur strålar samman hos D.WattsRiot, a.k.a Dave Watts: Londonbo som flyttade till Kanada i tonåren, upptäckte soul, funk och den tidiga hiphopen. Väl tillbaka i England arbetade han i skivindustrin och blev medlem i bandet Fun-da-mental, där han fick användning för de oändliga mängder av ljudfragment som han samlat på sig: från filmer, radio telefonsamtal och så vidare, som han nu loopade och använde på gruppens skivor. Idag lever han på Tenerifa, där han är co-curator för den genreöverskridande musikfestivalen Keroxen. Han är också aktuell med sitt debutalbum som KingLMan. Hos Clandestino Festival har D. WattsRiot medverkat många år både som co-curator och bakom skivspelarna – välkommen tillbaka!
Clandestino Institut gör en experimentkväll med den enigmatiske hiphoplegenden Jaqe och skivsamlarfenomenet Dj Marcelle(Another Nice Mess) på scen. Dessutom presenteras en nyskriven monolog av Aleksander Motturi i en ännu icke iscensatt läsning av Ibrahim Faal.
LJUSET SKULLE GÅ UPP LÅNGSAMT ÖVER MÖRDAREN av ALEKSANDER MOTTURI ”Jag minns att de hade strukit början av Jimmys pjäs. Vi hade flugit från London till premiären i Stockholm. Jimmy var inte sig själv den dagen. Några vilsna snöflingor dansade ner i det guldimmade gatljuset utanför byggnaden. I marmorfoajén möttes frusna besökare av en utställning om raskampens utveckling. Så det var ingen sidoproduktion som demonregissören låtit sätta upp. Men det var inte Bergman själv som stod för regin, utan Ulf Palme, en skådespelare, och jag har aldrig förstått varför han hade strukit de första scenerna.”
Clandestino Institut presenterar en läsning av Aleksander Motturis nyskrivna monolog Ljuset skulle gå upp långsamt på mördaren. Monologen, som läses av Ibrahim Faal, tar avstamp i Dramatens uppsättning av James Baldwins pjäs Blues for Mister Charlie som är baserad på lynchningen av Emmet Till, som skakade den amerikanska medborgarättrörelsen.
Medverkande under kvällen: Ibrahim Faal samt Jaqe och Dj Marcelle.
Möt Hasan Nakhleh, sångare och keyboardist i bandet Tootard. Han startade bandet med sin bror Rami när båda levde i Golanhöjderna. Sedan dess har bandets lineup förändrats och deras sound har skiftat från Maliblues möter arabisk reggae till ett slags levantinskt disco-sound från 80-talet, som på senaste albumet Migrant Birds. I intervjun pratar Hasan Nakhleh med Markus Görsch om bandets dröm om att resa fritt, om att flytta till Europa och hur en billig synth med orientalisk skala blev till en sorts proustisk madeleinekaka. Och varför bandet valde namnet Tootard – jordgubbe på arabiska.
Jaqe är en av 2010-talets mest enigmatiska svenska hiphopröster. Aldrig fast i en fåra, och aldrig förutsägbar. Att verka utan att synas är som bekant en konst i sig, någonting få klarar av. En av dom är Jaqe som trots ett fåtal släpp ha betydande inflytande på den svenska musikscenen. En artist som utan sociala medier, TikTok-danser eller smartphone lämnat ett bestående intryck med sin släpiga skånska och gripande formuleringar. Den 9 juli var det dags för en av Sveriges bäst bevarade hemligheter att på riktigt presentera sig, när debutalbumet Filmen släpptes.
”Jag måste ha mitt svängrum, spelrum” förkunnar Jaqe på jag-mot-världen-manifestet Snake. Det uttrycks inte bara i hans konstanta frånvaro från rampljuset och logistiken kring det drygt sju år försenade debutalbumet – det hörs också i musiken. Ömsom direkt och ömsom kryptiskt delar Jaqe med sig av fragment från ett liv i skuggan. Det är också detta som gör hans texter unika, intressanta och fängslande. Med en stilistik som bäst kan jämföras med stödord bildar han ett pussel som hela tiden bjuder på nya överraskningar och kopplingar. Mystiken kring Jaqe är inget utstuderat recept, det är en försvarsmekanism mot en cynisk och ytlig värld av hajp och snabbmatsmusik. Hur låter ett verk som tagit sju år att skapa? Filmen är ett album som både imponerar och berör. Från storslagna och förlösande Hoppa till finstämda uppbrottshistorien Fatima och melodiska B2K, visar Jaqe att han har en träffsäkerhet och en nerv som är lika skör som självsäker.
Tillsammans med röster som Oskar Linnros, mångåriga vännen Madi Banja och nyligen Grammis-belönade r&b-stjärnskottet Mona Masrour tar Jaqe igen all förlorad tid och ger oss en skiva med nya dimensioner av hans artisteri, personliga uppgörelser och slående reflektioner. Med nyligen släppta Dida-samarbetet Driftarens guide till galaxen i ryggen är 2021 Jaqes år – och det kan vi alla skatta oss lyckliga för.
Även om DJ Marcelle har byggt upp sitt musikbibliotek under längre tid än de flesta av oss har levt, framstår hon fortfarande som Nederländernas särskilda darling. Hon har en trotsig, regelböjande och nästan ironisk inställning till sitt arbete som dj, producent och inom radiomediet, alltid med sin karakteristiska humor, uppbackad av en inte så liten skicklighet.
DJ Marcelle är välkänd för att använda tre skivspelare i konsten att vända plattor. Av låtar bygger hon kompositioner och av mixar ibland rena symfonier. Genom att låta genrer kollidera, och använda lånade sångsnuttar och förvrängda ljudlandskap skapar hon en gigantisk Frankenstein-liknande smältdegel. Hennes framträdanden har beskrivits som innovativa, euforiska och framför allt kraftfullt egensinniga.
På sitt album Nayda använder den fransk-marockanska gruppen Bab L ’Bluz moderniserade versioner av de traditionella stränginstrumenten guembri och awicha, för att skapa en kombination av nordafrikansk gnawa och hassani-musik, blandat med blues och rock. I det här avsnittet pratar bandets låtskrivare Yousra Mansour och Brice Battin med Markus Görsch om kvinnliga musikers roll i Marocko. Och om bandets unika sound, som skapats inte bara genom blandningen av många olika traditioner, utan också genom att använda trädgårdsutrustning som en del av musikinstrumenten.
Jesper Jarold och Anton Kolbe har tidigare hörts som medlemmar i Fontän, Tross, Uran Gbg, Ultra Satan och andra fräna Göteborgsbaserade projekt. Som Kanot glider de ut på en psykedelisk safari genom mörka vatten. Funkiga trummor och sagolikt korvigt basspel utgör grunden, medan luften virvlar av saz-liknande gitarrer och spökiga röster. Det är mestadels ett ordlöst ljudlandskap, men på flera låtar har duon samarbetat med Lindha Kallerdahl som bidrar med trippy sång. Låt för låt fortsätter färden djupare in i det okända.
Direkt från Planet Bi_ttt_ch kommer Italo Bitches. Under sin färd genom kosmos plockade de upp en avlägsen vågform, en radiokanal som spelade italiensk disko från 80-talet. Detta möte tände gnistan som blev till en neonfärgad skimrande fest ute i den kalla rymden. De både medlemmarna Anna Törnqvist och Mira Aasma laborerade fram synthiga arpeggion, smackiga rytmer och sångslingor som är lika smooth som buffelmozarella. Hit efter hit skapades och många av dem samlades på debutalbumet Bitch Life. Efter ytterligare några singlar och spelningar i både liveformat och som djs är Italo Bitches äntligen redo att landa hos oss på Club Clandestino.
Uråldriga afrikanska ritualer, tribala trummor och traditionella instrument. Trummaskiner, feeeet bas och magiska sånger från Sahara. Det är några av ingredienserna i Nuris hypnotiska dansmusik. Amine Nouri aka Nuri är en trummis som växte upp i Tunisien men har tillbringat en stor del av det senaste årtiondet i Köpenhamn. Själv kallar han sin säregna mix av ljud, stilar och epoker för Afro Bass. En av de viktigaste influenserna är musikstilen Stambeli, en uråldrig sufimusik där trummornas extatiska och helande funktion spelar en viktig roll. Under en tid var den förbjuden i Tunisien, men spelades ändå i hemlighet och blev på så vis en symbol för frihet i Nuris gamla hemland.
Palestinier från Syrien som via ett avtal med den internationella organisationen ICORN fått fristad i Göteborg. I pauser mellan konserter på avslutningskvällen ska han stå vid skivspelarna för första gången i sitt liv. Vanligtvis ägnar han sig åt att skriva för film och andra konstformer.
> RESOR FRÅN TELEPATISK GEMENSKAP> > RITUALER FÖR ATT SONIFIERA DEN OSYNLIGA VÄRLDEN> > MUSIKALDIMENSIONER FÖR ATT SLÄPPA BARRIERARNA FÖR FÖRSTÅENDE FORMER> > FRIGIVANDE AV FLYTTET AV GLAD, SKÖNHET OCH MYSTERI> > LYRISKA FÖRSLAG TILL ALTERNATIVA VISNINGSPUNKTER> > HEARTBEATING RYTHMS AND LUMINOUS BASSLINES> > EN INBJUDAN ATT SÖKA UTANFÖR SÖKMOTORER> > EN JUBILEUM AV DET SOM LIGGAR UTAN HORIZONEN> > TELE = FJÄRR / DISTANT (ÄN ALLTID)> > TILLBAKA TILL FRAMTIDEN <> I TIDEN> > MULTIPELBANAR> SOM HÄR OVENLIGT> ENTER <> AVSLUT> GÅTT TILL> >>> GÅ MED I RITTEN
Klubbkonceptet Ekvatorbaren drivs av Olof Heinö som med intensivt grävande presenterar djupdykningar i Afrikanska och Latinamerikanska/Karibiska rytmer och sound som sällan hörs i Göteborg.
Futuredisco-duon Italo Bitches bjuder på ett riktigt svängigt dj-set genomsyrat av italodisco (såklart), 80-talssynthar och ravehits från 90-talet. Duon har jobbat upp ett riktigt tight set då de spelat skivor på bl.a. KitKat i Berlin, Way out West och de största klubbarna i Sverige.
Ladda ner spelschemat för Clandestino Festival 26-29 aug 2021 här.
Det är i år superviktigt att komma i god tid med tanke på rådande restriktioner och bordsplacering. Trycket på de få sittplatserna som lokalerna har tillstånd för är omfattande. Efter konsertstart säljes återstående och outnyttjade platser i dörren.
Vi återkommer med exakta tider för kommande konserter i höst. Preliminär information finns även i vår kalender.
Med sin kraftfulla sång och hypnotiska rytmer på metallkastanjetter brukar gnawa beskrivas som en sorts trance-blues vars ursprung tros finnas hos slavar som hämtades till Marocko från områden söder om Sahara. I vår tid har gnawa blandats upp med hiphop, dub och rock. Och inte minst jazz.
Majid Bekkas bildade sitt första band redan i mitten av 70-talet och har sedan dess etablerat sig som en av de främsta moderna gnawamusikerna på oud, guembri och sång. Han är också en av genrens superspridare västerut genom sina samarbeten med jazzlegendarer som Archie Shepp och Pharaoh Sanders. Den aktuella gruppen Magic Spirit Quartet bildades när Bekkas spelade med trumpetaren Goran Kajfeš och trumslagaren Stefan Pasborg på en jazzfestival i Rabat. Snart adderades Jesper Nordenström på klaviatur och kvartetten började spela in tillsammans. På albumet Magic Spirit Quartet ger sig gruppen på flera traditionella låtar i en experimentell fusionjazzanda. Ibland är det stort och eteriskt med tonfigurer som svävar just bortom räckhåll. Andra gånger torrt och tight. Funkiga rytmer och frenetisk guembri toppas med krakrebs och ekande trumpettoner.
Mariam Wallentin är en musiker, artist och kompositör med rötter dels i improvisation och avantgarde, dels i nutida musik och alternativ pop. Mariam är halva trum-och-sång-duon Wildbirds & Peacedrums och en av de kreativa krafterna och kompositörerna i jazzkollektivet Fire! Orchestra. Med sitt kompromisslösa förhållningssätt till musik startade Wallentin 2013 även sitt solo-alias Mariam The Believer, för att kunna fokusera sitt uttryck in i ett mer poporienterat projekt. En mångfacetterad artist och konstnär som öppnar hjärtan.
Mariam kommer denna kväll spela skatter som inspirerar Mariam The Believer till att sväva högre och dyka djupare, mantran och ragor, poppärlor och svänging textpoesi, fria vindlande toner och primalskrik.
Tove Nankler spelar melodisk kraut, gammal synth och modern elektronisk progg med världsomspännande utblickar. Ord som inre rymd, essens, puls och natur står som gemensamma nämnare. Musiken rör sig mellan tidsepoker genrer och länder, men stämningar och rytmer följer som en röd tråd. Att omfamna sitt inre mörker, genom kärleken till naturen och enkelheten är något som kommer igen i musiken såväl som konsten.
Sara Parkman ger en extrakonsert på söndag 29 augusti kl 17.30. Boka biljetter här innan de tar slut igen. Biljetten gäller endast till den dag ni har bokat. Ett fåtal signerade livealbum från i fjol finns till försäljning efter konserten. Albumet, som spelades in i fjol på Clandestino Festival i Hagakyrkan, finns också att beställa på Bengans.
Hon var tidigare sångerska i Skuldpadda, ett band som släppte två album och flera EP:s där influenser från Neu och My Bloody Valentine kombinerades med västkustska popmelodier. Efter att bandet upplöstes har satt hon vid datorn om nätterna och lärde sig producera på egen hand. Inspirerad av artister som The Brian Jonestown Massacre, The Kills och Tess Parks skapade Michaela Åberg vad som skulle bli hennes första solo-EP Merry Crisis. Låtarna bottnar i samma minimalism som Skuldpadda, men atmosfären är mörkare och nästan gotisk, medan texterna borrar sig djupare in i berättelser om svek, uppbrott och relationer. Ofta börjar det mjukt som en ASMR-viskning men växer till ett tumult av av distade gitarrer, orglar, slammer och dy.
Med hävda restriktioner finns nu — äntligen — fler släppta biljetter till våra konserter i höst. Kapaciteten på kommande arrangemang är begränsad i mindre scenformat så vi rekommenderar förköp. Skriv gärna upp er här så återkommer vi i vårt nyhetsbrev med mer detaljerad info om kommande arrangemang, nya poddar och annat som vi har på gång.
Uråldriga afrikanska ritualer, tribala trummor och traditionella instrument. Trummaskiner, feeeet bas och magiska sånger från Sahara. Det är några av ingredienserna i Nuris hypnotiska dansmusik. Amine Nouri aka Nuri är en tunisisk trummis baserad i Köpenhamn. Själv kallar han sin säregna mix av ljud, stilar och epoker för Afro Bass. På debutalbumet Drup använder han beats och effekter för att bygga broar mellan allt som låter bra: Fältinspelningar från försvunna kulturer, pygmésånger, vietnamesiskt, nordafrikanskt. En av de viktigaste influenserna är musikstilen Stambeli, en uråldrig sufimusik där trummornas extatiska och helande funktion spelar en viktig roll. Den förbjöds under Habib Bourguibas tid vid makten i Tunisien, men spelades ändå i hemlighet och blev på så vis en symbol för frihet i Nuris gamla hemland. Live är Nuri en rytmens häxdoktor. Han döljer sitt ansikte bakom en mask, ”för spelningen handlar inte om mig som person”, medan han tar oss djupare in i ett tranceartat tillstånd.
Namna består av två musiker som är kända för sitt nyfikna utforskande av gränslandet mellan jazz, folk- och improvisationsmusik. Harpisten Stina Hellberg Agback har tidigare samarbetat med Laleh, El Perro Del Mar och många andra. Leo Svensson Sander, som spelar cello och klaviatur, har spelat med bland annat The Tiny, Matti Bye Ensemble, Skogen och Fire! Orchestra. Som Namna gör de musik med element från improvisationsmusik, ambient minimalism och klassisk kammarmusik. Det självbetitlade debutalbumet består av tio (nästan) instrumentala fantasivärldar, avskalade kompositioner som vilar lugnt som en tjärn i en sommarskog. Harpimprovisationer glittrar medan cellon kastar en knarrig skugga mot en dallrande synthhorisont. Liksom det flyende minnet av en dröm är det på gång bekant och helt nytt.
Med texter ur koranen, östafrikansk polyrytmik och indiska melodier uppstod taaraben som en produkt av den internationella handeln med kryddor och slavar på Zanzibar. Länge var det musik för härskarklassen, framförd av manliga musiker. Men i början av 1900-talet revolutionerades taarabmusiken av sångerskan Siti Binti Saad. Hennes version var en folklig improvisationsmusik med texter på arabiska och swahili. Som genrens första kvinnliga superstjärna (”siti” betyder ”dam” på arabiska) röjde Siti Binti Saad dessutom väg för kommande generationer – en av dem är hennes arvinge i tredje generation, Siti Muharam.
Medan många nutida artister vräker på tjocka lager av synthstråkar i sin nytaarab, satsar hon på en varsam förnyelse av de gamla sångerna på sitt hyllade album Siti of Unguja – som prisats i internationell press och utsetts till album of the year av Songlines. Hennes passionerade röst ackompanjeras här av traditionella rytminstrument och virtuost oudspel, men också av västerländska instrument som kontrabas och barytonsax. I texterna kläs social kritik i poetisk kostym, till exempel i Kijiti, som återger en historia om en mordrättegång där kolonialmakten straffade vittnena istället för mördaren.
Den turkiska rockmusikens guldålder reinkarnerad – i Nederländerna! Den som förälskat sig i samlingsskivor med återupptäckta turkiska 60- och 70-talsinspelningar (Istanbul ’70, Psych Funk A La Turkish med flera) kommer sannolikt inte kunna värja sig mot Altın Güns supersnärtiga rytmer, trancendentala mikrotonssynthar och elektriska sazsolon. Två av gruppens sex medlemmar har bakgrund i Turkiet, men var inte ens födda när artister som Selda, Barış Manço och Erkin Koray skapade soundtracket till en ny, urban turkisk identitet med lika delar anatolisk folkmusik och västerländsk psykrock, funk och disco.
Sedan sin spektakulära konsert på Clandestino Festival 2018 har gruppen släppt två album, och 2019 nominerades de till en Grammy för bästa världsmusikalbum. På senaste fullängdaren Yol möter vi ett band vars sound har utvecklats under månader i lockdown. Med syntar och trummaskiner längre fram i ljudbilden har betoning flyttat mer mot disco än psychrock. Mycket av låtmaterialet är dock fortfarande hämtat från arkaiska källor: Folkmelodier från det ottomanska riket, från Anatolien och Balkan.
Nyege Nyege Night: Från Umlazi township i Durban kommer Menzi, ena halvan i Infamous Boiz, pionjärer för gqomgenren. Medan hans musik nått dansgolv över hela världen har han etablerat sig på hemmaplan som producent för en lång rad sydafrikanska artister och som festarrangör. Men framför allt har han fortsatt utmana och utveckla gqommusiken i en mörkare riktning med futuristiska ljud och synthslingor som får John Carpenters Halloween att låta som en vaggvisa. Under vår Nyege Nyege Night uppträder även Turkana, Autentically Plasctic och DJ Diaki.
Anita Kevin är en dj, producent och fotomodell baserad i Sydsudan och Uganda. Hon växte upp i ett flyktingläger i regionen Turkana i Kenya, och efter att ha deltagit i en workshop för aspirerande musiker lånade hon namnet som sitt alter ego bakom mixerbordet. För Turkana är dansgolvet ett slagfält där spänningen mellan förtryck och befrielse ges utlopp. Hennes tighta set byggs upp av elektronisk undergroundmusik, hard dance, ickenormativ techno och hårda grooves från konfliktsargade skuggvärldar. Under vår Nyege Nyege Night uppträder även Dj Diaki, Autentically Plasctic och Menzi.
“Balani show” är gatufester i Mali med soundsystem som pumpar ut elektroniska beats och balafonsamplingar. Inspirerad av ivoriansk coupé-décalé och kongolesisk soukous återuppfinner Dj Diaki stilen. Med hjälp av laptop, mikrofon och trummaskiner skapar han ett virrvarr av rytmer som skaver mot varandra – det är allt annat än förutsägbart. Tempot är så högt att trumslagen blir till vibrerande toner. Hans debutalbum utnämndes till månadens album i The Guardian – och gav honom smeknamnet ”Le President”. Under vår Nyege Nyege Night uppträder även Turkana, Autentically Plasctic och Menzi.
Denna artist, dj och producent från Kampala började sin bana med att dj:a på hemliga queerraves och arrangera Plastic ANTI-MASS, en serie klubbkvällar med fokus på kvinnliga och queer artister bortom de gängse kroppsnormerna. Gqom, vogue och techno länkas samman med östafrikanska traditioner och industriellt noise hos Authentically Plastic. En omedelbar rytmorgie präglad av mörker och lekfullhet. Under vår Nyege Nyege Night uppträder även Turkana, Dj Diaki och Menzi.
Maarja Nuut is a singer, violinist, electronic artist, and composer whose work spans a vast range of rich musical worlds. Classically trained and an alumnus of several prestigious music institutions, she’s since delved into a number of disparate genres: Hindustani classical music while studying in New Delhi, Estonian archive sounds and dance, ethnomusicological re- search, and, more recently, the outer limits of looping and electronic sounds. Fuelled by her instincts and curiosity, such exploration comes from an inner need, and a desire to probe each world’s musical language, techniques, and expressional qualities – elements she swirls into her own, mesmerising art.
Restlessly creative, Nuut has always been interested in storytelling and what the past can tell us about the future; for her, myths provide connection points to the modern world and soci- etal upheaval. Since the release of her solo record ‘Une Meeles’ in 2016, she’s received widespread critical acclaim alongside numerous awards, and has toured the world several times over as a solo performer. Known for her compelling, oSen hypnotic live performances, she’s also collaborated with a number of artists such as Sun Araw, the Estonian Chamber Choir Sireen, Kristjan Järvi, Kiya Tabassian and Hendrik Kaljujärv AKA Ruum among others.
Hon växte upp på Bornholm och började spela viola vid sex års ålder. I tonåren kom så Astrid Sonne till Köpenhamn med siktet inställt på musikhögskolan och en framtid som klassisk musiker. Men gradvis växte hennes intresse för att skapa egen musik medan motivationen för att sitta i en symfoniorkester svalnade. Utan några tidigare kunskaper inom digital musikproduktion prövade hon sig fram på datorn, och en ljudvärld började växa fram. Där finns varma, fysiska klanger. Körer, stråkar. Men också en digital kylighet, omysiga ljudtentakler som vill borra sig in i öronen. Någonstans i blippandet kan också polyfonin från symfonisk komposition skönjas, som att Beethoven talar till oss från andra sidan singulariteten. Till Clandestino Festival kommer hon med en livetrio.
Hon har kallats för den perfekta mixen av vikingar och Berghain: i Sara Parkmans musik möts folktoner med tunga beats, Hildegard von Bingen och smutsigt fiolspel. Kristendom möter antifascism i Parkmans arbete, medan tradition och revolution går hand i hand. Bland hennes många samarbeten kan nämnas Fever Ray, Bob hund och folkmusikkabarén Fäboland med Samantha Ohlanders. Sara Parkmans tre studioalbum har hyllats av kritikerkåren, och hon har fått pris två gånger på Svenska Folk & världsmusikgalan samt tagit emot Dagens Nyheters kulturpris 2020. Samma år var hon co-curator för Clandestino Festival, där hon också tillsammans med sitt band gjorde ett magiskt uppträdande för endast 50 personer (ja, ni vet varför). Konserten spelades in och släpptes på skiva av Clandestino Institut.
Olof Palme ledde honom till Sverige när han för drygt tio år sedan lämnade det krigsdrabbade Darfur. Nu vill Ebo Krdum förena det nya hemlandets folkmusik med den afrikanska bluesen som en gång i tiden väckte hans musicerande. Artisten som av DN nyligen kallades ”en av Sveriges dolda tillgångar” Göteborgs-firar släppet av efterlängtade albumet ”Diversity” ihop med Clandestino på Folkteaterns foajéscen. På ”Diversity” utforskar och förenar Ebo Krdum kopplingen mellan afrobeat, afrikansk blues och skandinavisk folkmusik i samarbete med skivbolaget Supertraditional.
Medverkande musiker: Ebo Krdum – gitarr, sång Robin Cochrane – balafon, div. slagverk SugarRay Napunyi – bas Anna Möller – fiol, viola dámore Anna Rubinsztein – viola, viola dámore Adam Grauman – cello, viola d´gamba+ gästartist kvällen till ära; Ale Möller !
Ebo Krdum är en svensk-sudanesisk självlärd sångare, gitarrist, artist och aktivist. Han skapar samtida politisk afro-bluesmusik rotad i flertalet musiktraditioner i trakterna kring Sahara. Ebo sjunger på många olika språk och hans texter rör ämnen som rättvisa, fred, frihet, jämlikhet, mångfald och frihet.
När Ebo var bara sex år gammal upptäckte han att han kunde sjunga och trumma med sina bara händer och han började underhålla människor i hembyn och fick ibland betalt med ett liten slant eller med godis. Vid tretton års ålder byggde han sin första egna gitarr och lärde sig spela genom sin fars radio och den enda svartvita TV: n i byn. Där fick han höra artister som Ali Farka Touré och Boubacar Traoré. Senare i livet lärde sig Ebo också hur man spelar andra instrument; som gojo, ngoni, oud, tamboor, trummor och keyboard.När kriget startade i Darfur 2003 blev Ebo en viktig röst för den fredliga revolutionen mot den korrupta och våldsamma regimen. Förutom hans musikaliska engagemang var han aktiv i en enorm aktivism för oppositionen som syftade till att störta diktaturen i Sudan, vilket också blev anledningen till att han tillslut tvingades lämna landet efter att ha utstått tortyr och blivit utslängd från universitetet. Ebo är nu bosatt i Stockholm, där han har etablerat sig som en av de mest framträdande rösterna på den globala musikscenen. Albumet ”Diversity” är Ebo Krdums första album som soloartist och musiken är skriven under den sudanesiska fredliga revolutionen som tillslut markerade slutet på trettio år av brutal diktatur. 2017 satte Ebo ihop sitt första band i Sverige som 2019 gav ut debut-EP:n ”Salam”, som också prisades på Folk- och Världsmusikgalan samma år. Bandet existerar fortfarande men ”Diversity” gör han i egenskap av soloartist, om än med viktiga partners. Skivan är ett samarbete med skivbolaget Supertraditional, varifrån ett par tongivande drivkrafter – folkmusiknytänkarna Sara Parkman och Anna Möller – också medverkar på skivan, sistnämnda i rollen som producent och stråkarrangör. Ebo Krdums låtar och röst står i fokus, och bärs fram av en ensemble bestående av kalebass, balafon, bas och en stråkkvartett med instrumenten viola dámore, viola d’gamba, oktavfiol och fiol.
Alogte Oho Jonas växte upp till tonerna av frafra-gospel, körmusik som ljuder ur kyrkorna i norra Ghana. Senare, i tjugoårsåldern, befann han sig i huvudstaden Accra där han kämpade i motvind för att få igång en karriär som sångare. En våldsam trafikolycka satte nära nog stopp för alla hans drömmar, och medan han långsamt återhämtade sig kände han en djup tacksamhet för att ha överlevt. Känslan manifesterade sig i hans första riktiga hitlåt: Mam Yinne Wa. Låten förenar reggae med frafragospel. När den tyske skivbolagsmannen Max Weissenfeldt besökte Ghana fastnade han direkt för Alogte Ohos mjuka tenorröst, uppbackad av kören the Sounds of Joy. Han signade dem till sitt bolag Philophon, och när det blev dags att gå in i studion hade gruppen fått tillskott av både en funkig rytmsektion och tight brass.
Gnawa är namnet på en uråldrig sufisk trancemusik. Som tonåring fascinerades Bab L’Bluz sångare Yousra Mansour av de timslånga rytmiska improvisationerna. Hon reste runt i Marocko och upptäckte hur en ny generation musiker höll på att öppna upp stilen för nya tolkningar.
Några år senare träffade hon Brice Battin, en fransk musiker baserad i Marrakech. Han hade länge experimenterat med att skapa en polyrytmisk konkokt av jazz och gnawamusik. Tillsammans lärde de sig spela guembri och awicha, två traditionella lutor, och utforskade hur instrumenten kunde användas ungefär som bas och gitarr i ett rockband. Det blev stommen i debutalbumet Nayda. Titeln betyder ”uppvaknande”, och syftar på en konstnärlig och social frigörelse bland unga, urbana marockaner. Texterna, på bland annat darija, bambara, sudanesiska och engelska, handlar om allt från transcendental kärlek till frustration över de orättvisor som återfinns på stora delar av kontinenten. Albumet vann Songlines Award för “best fusion” 2021. Sedan starten har Bab L’Bluz vuxit till en kvartett som jämte traditionsenliga lutor och qraqeb-kastanjetter mixar in både flöjter och indiska tablas och skapar en funkig-psykedelisk gnawa-blues för det tjugoförsta århundradet.
De ville göra tung och svängig Electronic Body Music à la D.A.F., men något gick snett. Visst, där finns de primitiva synthljuden och trummorna i stenhårda marschrytmer. Men samtidigt är göteborgstrion Vanligt Folk så utomordentligt skruvad att de blir mycket mer än en nostalgitripp för svartklädda synthare. Influenser från dancehall och dub möter punkigt kaos och en trummis som smattrar loss frenetiskt med både skor och huvud. Teman som nationalism, rasism och hambons betydelse för 1900-talets svenska arbetarklass kan skönjas i texter som är lika bisarra som briljanta – som en feberinducerad mardröm i en Roy Andersson-film. Under våren släpper Vanligt Folk nya albumet Allt E’nte, en skiva som gruppen ser som ett svar till kravet på politisering av musikaliskt uttryck: ”Vår förhoppning är att Allt E’nte är lika inaktuell om 200 år som den är idag”.
Artistic director: Aleksander Motturi. Production Manager: Mia Herman & Katarina Markovic. Graphic design: Milena Karlsson. Editor: Markus Görsch. Translation: Petter Yxell. Tech coordinator: Axel Frändemark. Stage design: Fanny Köhler. Press: Kajsa Olofsson & Hansi Friberg, Ascari PR. Photographers: David Marquez & Anna Viola Lilja. Internal transports: Nik Karlsson. Box Office: Emelie Blomgren. Financial administration: Silva Hildbrand & Anna Hedin, Baker Tilly, EMK. Web: Jesper Lind, Nodestar. Clandestino Institut (board): Stefan Jonsson, Erling Björgvinsson, Catharina Bergil, Anja Hellström, Mariam Wallentin, Julia Willén, Nathalie Bödtker-Lund och José Lagunas Vargas.
Co-curator: Inför den 19:e upplagan av Clandestino Festival som äger rum på olika scener i Göteborg har Goran Kajfeš anlitats som co-curator. Han tar därmed över stafettpinnen som innehafts av artister som José Gonzáléz, Wildbirds & Peacedrums, El Perro del Mar, Mariam The Believer och Sara Parkman under de senaste åren. Tillsammans med festivalledningen har han valt ut och presentera ett urval av de artister som uppträder på festivalen.
Clandestino Festival har arrangerats sedan 2003 av den ideella föreningen Clandestino Institut. Festivalen har kunnat genomföras tack vare stöd från Västra Götalandsregionens Kulturnämnd, Statens Kulturråd och Göteborgs Stad Kulturnämnd.
Clandestino Festival äger rum på ett antal olika scener, vilket gör att tillgängligheten kan variera. Vi har här sammanställt information kring den tillgänglighet som finns i de olika lokalerna.
Folkteatern: – De har publikvärdar på sina arrangemang som kan hjälpa dig när du är här. – På entrévåningen finns det en anpassad toalett. – Om du är hörselskadad kan du låna personlig mottagare som kan användas tillsammans med din hörselapparat. – För dig som använder dig av rullstol eller permobil finns särskilda platser i salongen. Behöver du en sådan plats, meddela biljettkassan vid bokning. Har du en assistent med dig, får hen en fribiljett. När du kommer till föreställningen hjälper deras publikvärdar dig till rätta, men kom i god tid så de hinner lösa detta på bästa sätt. Du kanske till exempel behöver ta hiss upp till det plan där scenerna är. – Det finns parkeringsplatser för rörelsehindrade. – Vid ytterligare frågor kan du läsa mer här, eller kontakta Folkteatern på: 031-60 75 75
Kulturhuset Oceanen: – Det finns möjlighet att ta sig in till scenlokalen med rullstol via baksidan av Kulturhuset. – Inne i scenlokalen finns det anpassad WC. – Vid frågor om tillgänglighet kan man kontakta Oceanen genom att ringa 031-147100 eller maila info[at]oceanen.com i god tid för hjälp med särskilda önskemål.
Världskulturmuséet: – Det finns två parkeringsplatser på framsidan nära huvudentrén för de med parkeringstillstånd för rörelsehindrade. Det finns även en stor besöksparkering på baksidan av huset. Entrén ligger i gatuplan med en roterdörr samt en bred slagdörr med automatisk dörröppnare. – Det finns två hissar som går till alla våningsplan i huset. Man kan kontakta en museivärd i receptionen om man behöver hjälp. – På våningsplan 2 och 3 finns anpassade toaletter. – Det finns brailletext på hissknapparna. Ledarhundar är välkomna. – Världskulturmuséet har en egen blisskarta som man kan skriva ut och ta med sig. – Här kan du läsa mer om tillgängligheten på Världskulturmuséet.
Sjömanskyrkan – För de som inte kan gå i trappor finns hiss från gatuplan. Personalen hjälper gärna till. – För mer info och kontaktuppgiter, klicka här.
Sara Abdollahi, född 1981 är litteraturkritiker och essäist. Hon driver litteraturpodcasten Godmorgon, midnatt!, är ledamot av bedömningskommittén för Nordiska rådets litteraturpris och styrelsemedlem i Stockholms Litteraturmässa. Hon har även varit chefredaktör för tidskriften Författaren.
Ann Jäderlund, född 1955 och bosatt i Stockholm, är verksam som lyriker, översättare, författare och dramatiker. Hon har sedan mitten på 1980-talet publicerat ett tiotal böcker, däribland diktsamlingarna Mörker mörka mörkt kristaller (1984) och Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar (2009). Hennes senast utkomna verk är boken Ensamtal (2019) som har en av sina utgångspunkter i brevväxlingen mellan Paul Celan och Ingeborg Bachmann.
Sara Mannheimer är född 1967, bosatt i Stockholm och verksam som författare och glasblåsare. Mannheimer debuterade 2008 (på Wahlström & Widstrand), med Reglerna och kom senast med romanen Urskilja oss (2016). Hon har skrivit dramatik och publicerat artiklar i ett flertal tidskrifter samt översatt Jag matar kriget med dem jag älskar av Rasha Alqasim, från arabiska, i samarbete med Elisabeth Hjorth och Kholod Saghir. Våren 2020 utgavs Tomma gator och gula lyktor (Ellerströms) ett urval dikter av jiddishpoeten Debora Fogel (1901–1943), som hon översatte tillsammans med Beila Engelhardt Titelman. De senaste åren har Mannheimer studerat hebreiska och Judaistik och skriver för närvarande på bok nummer fyra.
Yassin al-Haj Saleh är född 1961 i Raqqa, Syrien. Han lämnade landet 2013 och bodde en period i Turkiet men är numera bosatt i Berlin sedan 2017. Han betraktas som en av Syriens viktigaste intellektuella röster och är verksam som journalist och författare. Han har gett ut sex böcker, bland annat Obscure Syria: Insights from Within the Black Box (2009) och The Myths of the Successors: a Critique of Contemporary Islam and a Critique of the Critique (2011). Hans senast utkomna verk är The impossible Revolution (2017) som ger en kritisk bild av den syriska revolutionen och de konsekvenser kriget har fört med sig för miljontals syrier.
Den amerikanska kompositören och instrumentalisten Lea Bertucci arbetar med en kombination av performance och flerkanaliga ljudinstallationer. Altsaxofon och basklarinett är hennes huvudinstrument, men även flöjter, orglar och inspelade miljöljud spelar viktiga roller. Ofta är det ljudet i sig som är ämne för hennes undersökningar: luften som rör sig i vågor och slår mot våra kroppar. Som i Metal Aether, inspelad in i en tidigare fransk militärbas och bestående av pulserande ljudmönster, drones och högfrekventa skrik på blåsinstrument.
Våren 2021 släppte hon A Visible Length Of Light, ett album som växte fram under ett turbulent år i USA. De amerikanska landskapens skönhet; stränder, berg och prärier speglas i kompositionerna. Är det vinden som viner på ett ödsligt fält – eller kompositören som blåser tonlöst i en flöjt? Men också städerna, ödsliga i lockdown eller som skådeplats för uppror och kaos. Känslan av förfrämligande i ens eget hemland vilar som en skugga över musiken.
En av Irans största musiker och kompositörer i modern tid. Kayhan Kalhor föddes i Teheran till kurdiska föräldrar och redan som trettonåring spelade han i den nationella radioorkestern. Samtidigt studerade han persisk radif såväl som kurdisk och turkmensk musik.
Vid sjutton års ålder avbröts karriären abrupt i och med den iranska revolutionen. Ensam med bara en resväska och sitt favoritinstrument, en kamancheh, gick han till fots hela vägen till Italien. Fyra år senare dog hans föräldrar och hans bror i en irakisk bombattack. Det skulle dröja länge innan Kayhan Kalhor pratade offentligt om tragedin, istället lät han sin musik tala om grymheterna.
Senare flyttade han vidare till Nordamerika, där nya musikaliska möten och möjligheter öppnade sig. Med cellisten Yo-Yo Ma vann han en grammy för det gemensamma projektet Silkroad Ensemble. Han har också skrivit filmmusik och samarbetat med bland andra koramästaren Toumani Diabaté, jazzpianisten Rembrandt Frerichs, Kronos Quartet och New York Philharmonic.
Kiya Tabassian är en setarspelare och kompositör. Vid 14 års ålder emigrerade han med sin familj från Iran till Quebec. Han studerade komposition, samtidigt som han fortsatte förkovra sig i persisk musik på egen hand. Senare grundade han Constantinople, en ensemble med fokus på tidig musik från Medelhavet och Mellanöstern. Hans talanger som kompositör har gett lett till uppdrag för Montreal Symphony Orchestra, Nouvel Ensemble Moderne och Europeiska radio- och TV-unionen. Han har också komponerat för dokumentär- och långfilmer.
(OBS. Denna konsert är – liksom Amanars turné i Europa – inställd på grund av visumsituationen för malier i Schengenländerna och nya regler för covid i Berlin. Biljetter kan återlösas.)
Ahmed Ag Kaedy växte upp i ökenstaden Kidal i Malis nordöstra hörn. Som 18-åring åkte han till Libyen för att lära sig skjuta och kasta granater i förhoppningen att bli en rebell i tuaregernas frihetskamp. På träningslägret hade de unga männen samlats och spelat musik långt in på nätterna – långsamt hade hans tro på väpnad kamp ersatts av ett behov att uttrycka ideér om fredligt motstånd i en ny, personlig typ av ökenblues. När han återvände var det med en gitarr istället för ett maskingevär.
Medan han varit borta hade Kidal förändrats: Kulhål fanns nu i många av byggnaderna. Ahmed Ag Kaedy grundade Amanar och började sjunga om tuaregernas vedermödor. Gruppen hade just tagit fart och vunnit pris för bästa band på Festival au desert 2011 när islamistiska extremister tog kontroll över regionen. De förstörde Ahmed Ag Kaedys gitarrer och hotade att hugga fingrarna av honom. Han flydde till Niger och sedan till Bamako. Men konflikten ledde också till ett växande internationellt intresse för tuaregernas musik – och för Amanar. Sedan dess har fans i både Afrika och Europa kunnat följa bandets kamp för att föra vidare och utveckla det musikarv som först gjordes världskänt genom artister som Tinariwen och Terakaft.
I Brasilien finns en utbredd idé om så kallad kulturell kannibalism, att historien slukas upp och återföds i evigt nya reinkarnationer. I Kiko Dinuccis fall kan vi konstatera att han tagit rejäla tuggor av både choro, bossanova såväl som hardcorepunk och den afrobrasilianska diasporans musik och naturreligioner. Tidigare har han hörts i bandet Méta Méta, men nu är han aktuell med soloalbumet Rastilho. Det är en avskalad men intensiv samling låtar med körer och sambarytmer, inspelade med en analog värme som påminner om 70-talets tropicalia. Kiko Dinucci spelar som om gitarren vore ett slagverksinstrument, på en gång komplext och rått.
Idéerna till Rastilho uppstod 2019, när Dinucci återhämtade sig efter en dubbel handledsoperation. Uttråkad på sjukhuset såg han på tv:n hur världen verkade balla ur. Amazonas stod i lågor, samtidigt som den nya presidenten betedde sig som en regelrätt sadist mot de mest utsatta. Ilskan och sorgen växte till den hårdhet och vilja till motstånd som präglar albumet. Han blickar också bakåt, till andra mörka fläckar i landets historia. Som i låten Dina om gerillakrigaren Dinalva Oliveira Teixeira som dödades av militärregimen 1974.
Med repetitiva rytmer och slingriga gitarrer har ökenbluesen blivit ett älskat fenomen över snart sagt hela världen. Men jämfört med superstjärnor som Tinariwen och Ali Farka Touré framstår Etran de L’Aïr som det bångstyriga partygänget. Enligt egen utsago är detta familjekollektiv ett ”bröllopsband för folk utan pengar”. En lyssning på debutalbumet No. 1 bekräftar uttalandet: Tre gitarrister som alla verkar vilja spela distade solon samtidigt. Trummorna slamrar som en synkoperad vansinnesmaskin, medan sången låter sprucken och avlägsen. Ökenpunk kanske, eller ett Saharas Velvet Underground? När skivan spelades in, under bar himmel, utbröt en spontan fest, därav de applåder och entusiastiska tjut som hörs. Gruppen bildades i Agadez, huvudstad i Nigers Aïr-region, och en viktig korsväg för handelsresande i hundratals år. Det var 1995 och bandet var utrustade med bara en akustisk gitarr och en kalebass på vilken de trummade med en sandal. Elgitarrer och trummor tillkom snart, samtidigt som nya medlemmar introducerades i takt med att familjen växte.
I flera år hade hon omväxlande levt livet som en undergroundrappare och arbetat som programledare på tv. Men när hon kom i kontakt med det elektronmusiklabeln Nyege Nyege i Kampala tog MC Yallahs artistkarriär äntligen fart. De förälskade sig genast i hennes tighta fyrspråkiga flow (engelska, luganda, kiswahili och luo) och bokade MC Yallah till den första Nyege Nyege-festivalen. Sedan dess har hon medverkat på varje upplaga och byggt upp en allt större publik även utanför Uganda. EP:n Kubali från 2019 är en mix av futuristisk “conscious” hiphop, grime och punk, som uppstod ur ett samarbete med den franske producenten Debmaster a k a Julien Deblois. Bosatt i Berlin sedan ett tiotal år har han etablerat sig som en av elektronmusikens intressantaste laboratorieråttor: I hans produktioner hörs knarriga technosynthar i osmos med indonesisk gamelanmusik, sönderklippta panflöjtsljud och bisarra röstfragment. Nyege Nyege bad honom skicka ljudfiler en masse, och många av de fränaste rytmerna användes just i skapandet av den stenhårda EP:n med MC Yallah – ett samarbete som fortsätter på ett kommande album.
Trumpetaren, bandledaren och kompositören Goran Kajfes har samlat några av Sveriges främsta improvisationsmusiker i projektet Subtropic Arkestra. De senaste åren har det eklektiska jazzkollektivet både vunnit en Grammis och hyllats internationellt av publik såväl som press, till exempel i Uncut, Mojo, Wire, The Guardian och Jazz Journal för sin The Reason Why-trilogi. På de tre albumen hämtar gruppen influenser från bland annat turkisk psychfunk, nigeriansk afrobeat och kosmisk jazz à la Sun Ra, innan de dyker ner i Archimedes badkar och hittar svensk experimentrock från 70-talet. På Clandestino Festival fortsätter Subtropic Arkestra utforska nya horisonter tillsammans med gästartisterna Avin Omar och Amanda Werne från Slowgold.
Dengöteborgsbaserade sångaren Avin Omar, känd för sin magiska altröst som hörts i tolkningar av kurdisk folkmusik, arabisk klassisk och traditionell musik, såväl som turkisk och grekisk folkmusik. Hon är verksam i grupperna Samara ensemble, Bosphorus ensemble, Tro Deng och Kompani Pergamos.
Medverkar gör också Amanda Werne, sångare, låtskrivare och multiinstrumentalist från Göteborg. Som Slowgold har hon bland annat vunnit en grammis, sjungit med Freddie Wadling och släppt sex egna album, där det senaste – Aska från 2020 – ekar av amerikansk munspelsmelankoli, folkpop och postpunk á la The Cure.
Från diverse bandkonstellationer i Nairobis lilla men vitala metalscen kommer sångaren Martin Khanja och gitarristen/producenten Sam Karugu. De hade länge strävat allt längre bort från identifierbara genrer, men först efter att ha flyttat till Kampala i Uganda och bildat Duma föll saker på plats. De experimenterade fram debuten Duma, och skapade samtidigt sin egen genre. Hur beskriva detta monster till album? Med maskingevärstrummor, growlsång, svepande synthljud och elektroniskt noise gör Duma en hybrid av black metal, hiphop och singeli, den speedade dansmusiken från Tanzania som inte minst just Nyege Nyege gått i bräschen för.
Texterna skildrar bandets vardag: kärlek, hat, droger, att vara ung och pank. Men där finns också Pembe 666, som består av stycken ur Uppenbarelseboken på Swahili. Och Lionsblood, om en mandomsrit i masaiikulturen: Unga män ger sig ut i vildmarken för att döda ett lejon, och smörja in sig i dess blod. Temat vänds upp och ner i låtens video, där obrydda ynglingar slurpar i sig en röd vätska intill swimmingpoolen – i Kenya är lejontårar ett annat ord för sprit.
Tolga Büyük, Islandmans grundare, växte upp till tonerna av sjuttiotalets anatoliska psykrock. Hans första idol var Barış Manço, som muterade den turkisk folkmusiken med hjälp av distade elgitarrer och melismatiskt synthspel. Vid sju års ålder började Büyük spela saz, den ”turkiska gitarren”, som han säger format hans melodiska sensibilitet och liksom hörs igenom oavsett vilket instrument han plockar upp. För att lära sig mer om sina musikaliska rötter bortom barndomens vinylskivor gav han sig ut på en resa, som skildras i kortdokumentären Islandman and VeYasin Search for Ancestral Sounds In Turkey. Vi ser honom jamma med turkiska rocklegendarer och kringresande barder. I de anatoliska bergen lär han sig om yörükmusik och spårar dess ursprung till Tuva i Sibirien, där en shaman välsignar hans saz i röken från en brinnande enbärsbuske.
Islandmans senaste album heter Kaybola, ett turkiskt ord som kan översättas till ”att gå vilse för att hitta till något vackert”. Här trängs samplingar från resan med bulgarisk körsång, digital dub, klarinettfunk och elektropolitansk romantik à la franska Air. Live är Islandman en grupp som lämnar mycket plats för improvisation, och exakt hur konserten låter beror på rummet, publiken och stämningen.
Rami och Hasan Nakhleh växte upp i Golanhöjderna. Som många andra i det av Israel ockuperade området har de aldrig ägt pass, istället använder bröderna ett dokument som kallas Laissez passer för att resa. Laissez Passer är också namnet på ett album de släppte 2017, influerat av såväl ökenblues som reggae.
Sedan dess har de flyttat fokus i sin musik, tillbaka till 80-talets elektroniska disco från Libanon och Egypten. Hasan Nakhleh drömde sig nostalgiskt tillbaka till en enkel keyboard med orientalisk skala som fanns i hans barndomshem. Han spårade upp ett begagnat exemplar av instrumentet, och det blev starten på senaste albumet Migrant Birds. Det är smooth, glittrigt och fyllt av trånande svårmod. De flesta av låtarna är funkig disco med mikrotonala synthslingor, ibland känns den som en levantinsk spegelversion av Daft Punks Random Access Memories. Men Tootards viktigaste influenser kommer från den egyptiske gitarristen Omar Khorshid, som jämte keyboardister som Ihsan Al-Munzer introducerade västerländsk disco och funk till det klassiska arabiska tonspråket.Som titeln Migrant Birds antyder är frihet ett återkommande tema: Drömmen om att röra sig fritt över fysiska gränser och murar, men också över de osynliga barriärer som begränsar hur man kan leva och vem man får älska.
Asad Buda är en afghansk författare och konstnär. Han föddes under Sovjetkriget i Afghanistan och var bara två år gammal när hans far dödades av muhajedin. Han tillhör landets hazar-minoritet, och fick en religiös uppfostran. Som tonåring flyttade han till Iran för att studera islam. Men hans erfarenheter tillsammans med upptäckten av författare som Paul Celan fick honom så småningom att ifrågasätta politisk islam. Han skulle snart flytta sitt fokus mot sociologi och litteraturstudier i Teheran, där han senare kom att sättas i fängelse. År 2015 kom han till Sverige på stipendium som flyktingförfattare i Karlstad. I den här intervjun, gjord av Mia Herman, pratar han bland annat om sin dikt Urbicide och tankarna bakom en.
Roger Robinson är en poet, aktivist och även sångare i King Midas Sound. Han är aktuell med den svenska utgåvan av sin senaste diktsamling, A Portable Paradise, som undersöker idén om ett utopiskt paradis. Han skriver om det paradis som nekades människorna i Grenfell Tower, ett hyreshus i London där en brand orsakade 72 dödsfall. Och om det paradis som nekats den så kallade Windrush-generationen, migranter som korsade havet från tidigare karibiska kolonier till Storbritannien mellan 1948 och 1970.
Roger Robinson föddes i London men flyttade till sin förälders Trinidad som treåring. Han återvände så småningom till London och gjorde sig ett namn som poet under 90-talet. I detta avsnitt av Clandestino Podcast intervjuas han av Jakob Kaee från Aska Förlag, utgivare av A Portable Paradise på svenska, och av Maziar Farsin, översättare av den versionen av boken. Intervjun är på engelska.
In episode three of Clandestino Podcast, we meet guitarist and singer Lula Pena. Her music has been praised by the likes of Caetano Veloso, while others describe her voice as a female version of Leonard Cohen or Tom Waits. Traces of French chanson, bossa nova and Greek traditional music can be heard in Lula Pena’s songs, blending with the music she once became known for: the Portuguese fado, songs of loss and longing, once sung by sailors far away on the outskirts of the Portuguese Empire. Markus Görsch interviewed Lula Pena just before her concert arranged by Clandestino Festival at Folkteatern in Gothenburg, Sweden.
I det tredje avsnittet av Clandestino Podcast träffar vi gitarristen och sångerskan Lula Pena. Storheter som Caetano Veloso har hyllat hennes musik, och vissa beskriver hennes röst som en kvinnlig version av av Leonard Cohen eller Tom Waits. Fransk chanson, bossanova och grekisk folkmusik hörs i Lula Penas musik, men någonstans under alla lager finns den portugisiska fadon: Sånger om saknad och längtan, som en gång sjöngs av sjömän långt borta i det portugisiska imperiets utkanter. Fado handlar om att vara i rörelse och har alltid varit en musikstil i förändring. Markus Görsch intervjuade Lula Pena kort innan med hennes konsert som arrangerades av Clandestino Festival på Folkteatern i Göteborg.
I avsnitt två av Clandestino Podcast träffar vi Ebo Krdum, gitarrist, sångare och låtskrivare. Musikkarriären började när han i ungdomen spelade muntrummor och sjöng på gatorna i Darfur. På en hemmabyggd gitarr lärde han sig sedan spela, inspirerad av afroblueskungen Ali Farka Touré. Idag bor han i Stockholm och har utnämnts till Årets nykomling på Folk- och världsmusiken tillsammans med bandet Genuine Mezziga. I den här podcasten berättar Ebo Krdum också om hur regimen i Sudan utsatte honom för tortyr och fängelse på grund av hans politiska aktivism. Ebo Krdum intervjuas av Markus Görsch.
I det första avsnittet någonsin av Clandestino Podcast träffar vi musikern Sara Parkman, som berättar om arbetet som årets gästcurator för Clandestino Festival. Sara ger oss en liten introduktion till artisterna som hon bokat till Hagakyrkan den 7 juni, då Clandestino arrangerar en “musikalisk novell” istället för det ordinarie festivalprogrammet. Vi får också höra hur hon upplever denna vår präglad av karantän och inställda konserter.
Musik i avsnittet Sara Parkman: Ing-Maries vals Ebo Krdum & Genuine Mezziga: Back in the Days Shida Shahabi: Futō Maria W Horn: Epistasis Sara Parkman: Vreden
We’ve received our first podcard ever! Even though the crisis has affected our program in many ways, the digital creativity of Bamba Wassoulou Groove is uplifting. Enjoy their song Maguette!
