Det var på Clandestino Festivals tioårsjubileum 2012 som vi senast hade nöjet att presentera Lorena Álvarez. Då beskrevs hennes trio som ett spanskt Moldy Peaches: ett DIY-folkmusikgäng som föresatt sig att reclaima den traditionella musiken från hemregionen Asturias. Sedan dess har Lorena Álvarez vuxit till en fullfjädrad kompositör, producent och textförfattare som är omöjlig att genrebestämma. Snarare är hon en upptäcktsresande i musiken, poesin och livets eviga mysterier. Metoden består i ett sökande efter platser och skrymslen i nutiden där traditioner ur folkmusiken kan passa in. Senaste EP:n består av låtar i rondatradition inspelade med en grupp amatörmusiker från Pyrenéerna. På fullängdaren Colección De Canciones Sencillas från 2019 samsas flamenco och baladas med finkänslig folkpop. 2021 släppte hon också soundtracket till datorspelet Alba, 28 kompositioner som är lika mycket drömska ljudlandskap som låtar.

Fritt inträde

I ett benediktinskt kloster nära Madrid drog Víctor Herrero sina första musikaliska lärdomar, då som medlem i en kör som sjöng gregorianska och mozarabiska sånger. Snart började han studera klassisk gitarr, samtidigt som han bildade psychrockkombon Cicely, som blev ett fenomen i den spanska huvudstaden. Han började också samarbeta med Josephine Foster, både live och på flera av den amerikanska sångerskans album.

Som gitarrist är Víctor Herrero dynamisk och finkänslig på såväl spansk, elektrisk som portugisisk gitarr – och starkt förankrad i traditioner från den iberiska halvön, som flamenco och fado. Men hans musik kännetecknas av en vilja att förnya och hitta egna uttryck. Då och då låter han fingrarna vila en stund mellan deras utflykter på greppbrädan, och istället får tystnaden tala mellan tonerna – eller så sjunger och pratar han sin berättelse för oss.

I höst släpps hans sjätte soloalbum Pajarito Negro, en samling romantiska sånger inspelade i Portugal och London med en grupp stråkmusiker i folktradition. Andra samarbeten som Víctor Herrero har deltagit i de senaste åren inkluderar Keiji Haino, Master Musicians of Joujouka, Lorena Álvarez,  Josefin Runsteen, Shahzad Ismaily, och många fler.

Fritt inträde

I samarbete med Clandestino Festival ger curator Johan Zetterquist och årets utställande konstnärer en guidad tur av utställningen Udden skulptur i Hunnebostrand.

Kl.13 Visning på engelska 
Kl.15 Visning på svenska  

Anmälan via telefon 073-3186532 eller mail info@uddenskulptur.se
Gratis för clandestinobesökare och KKV-medlemmar. 
Övriga 50 kr (swish eller kontant)

Välkommen till den tolfte upplagan av Udden skulptur i det gamla stenbrottet vid Norra Kajen i Hunnebostrand. Årets utställning består av verk av Alina Chaiderov, Patrik Bengtsson och Mattias Norström. 

”Jag skulle kunna ha gett den här utställningen en titel som till exempel: Conquering the Rock: Daring to Defy Damage eller kanske Fantastic Charm: The Disjunction of the Systemeller något annat ballt… Men efter att ha funderat hårt och länge bestämde jag, titelfantasten, att dessa tre konstnärers namn i kombination med det ändå ganska catchy Udden skulptur känns helt rätt. Att ge Alina Chaiderov, Patrik Bengtsson och Mattias Norström möjligheten att ta sig an denna grandiosa och unika utställningsplats känns ända in i benmärgen rätt. Dessa tre konstnärskap som jag har haft den stora förmånen att på nära håll se utvecklas och växa sig starkare genom åren.” 

Johan Zetterquist, curator

Udden Skulptur är en årligt återkommande utställning i det gamla stenbrottet vid Norra Kajen i Hunnebostrand. Här bröts granit från slutet av 1800-talet fram till 1970-talet. Nu har konsten tagit stenindustrins plats och den dramatiska vyn mot havet bevaras. 

www.Uddenskulptur.se

Guedra Guedra gör dansmusik baserad på kraftfulla rytmer och fältinspelningar av musik och naturljud. Han heter egentligen Abdellah M. Hassak, kommer från Casablanca och har sedan tidigare en lång rad musikprojekt på sitt cv. I Guedra Guedra utforskar han norra och västra Afrikas nomadiska stamkulturer, hur tusentals år av folkvandringar lett till att traditioner korsats och på så vis skapat kontinentens musik. Ljuden som utgör stommen i debutalbumet Vexillology kommer från ett bibliotek av fältinspelningar han byggt upp under resor i regionen. Körer, flöjter, stråkinstrument. Ljudet av eld och cikador, ett riff av loopat fågelkvitter. Händer som klappar och fötter som stampar – kopplingen mellan den mänskliga kroppen och vår känsla för rytm löper som ett tema genom albumet. Genom att addera feta synthljud och komplexa beats binder Guedra Guedra ihop alla fragment till ett ekosystem av ljud på dansgolvet.

I ett benediktinskt kloster nära Madrid drog Víctor Herrero sina första musikaliska lärdomar, då som medlem i en kör som sjöng gregorianska och mozarabiska sånger. Snart började han studera klassisk gitarr, samtidigt som han bildade psychrockkombon Cicely, som blev ett fenomen i den spanska huvudstaden. Han började också samarbeta med Josephine Foster, både live och på flera av den amerikanska sångerskans album.

Som gitarrist är Víctor Herrero dynamisk och finkänslig på såväl spansk, elektrisk som portugisisk gitarr – och starkt förankrad i traditioner från den iberiska halvön, som flamenco och fado. Men hans musik kännetecknas av en vilja att förnya och hitta egna uttryck. Då och då låter han fingrarna vila en stund mellan deras utflykter på greppbrädan, och istället får tystnaden tala mellan tonerna – eller så sjunger och pratar han sin berättelse för oss.

I höst släpps hans sjätte soloalbum Pajarito Negro, en samling romantiska sånger inspelade i Portugal och London med en grupp stråkmusiker i folktradition. Andra samarbeten som Víctor Herrero har deltagit i de senaste åren inkluderar Keiji Haino, Master Musicians of Joujouka, Lorena Álvarez,  Josefin Runsteen, Shahzad Ismaily, och många fler.

OBS! Denna konsert har begränsat med platser – först till kvarn.

Distad bas och en ylande hammondorgel. Congas som smattrar, och så en brassektion som skulle få Fela Kuti att mysa i sin himmel. Där har du fundamentet för den nigerianske trumpetaren, sångaren och bandledaren Etuk Ubong och hans The Etuk Philosophy. Själv kallar han det för “Earth Music”. En mix av eldig afrobeat, highlife och rituella ekombirytmer, lika dansant som den är politiskt förbannad.

Både en och annan synkoperad känga riktas mot falskspelande politiker och giriga businessmen på det nya albumet Africa Today. Medan många musiker idag putsar och petar i oändlighet i studion för att dölja varenda liten skavank, har detta gäng spelat in sina låtar rätt upp och ner, helt live. Med en och annan gnisslig trumpetton blottad, men framför allt med en pulserande känsla av här och nu.

Etuk Ubongs texter må fördjupa sig i vad som är ruttet i staten Nigeria, men musikens tydliga budskap handlar om enighet, glädje och ett övermänskligt sväng. Och apropå Felas leende: Föga överraskande har Etuk Ubong hyllats av ingen mindre än afrobeatens kronprins Seun Kuti.

Mitt ibland de nybyggda skyskrapor som svalt Addis Abebas centrum håller den lilla klubben Fendika ut, trots ständiga rivningshot. Entrén är oansenlig, men innanför den gömmer sig själva hjärtat i den folkmusikrevival som pågår i Etiopien. Där träffas unga hippa Addisbor, traditionella azmari-musiker och dansare, för intensiva konsertkvällar och häng under natthimlen vid grilltunnorna på gården. Husbandet består av några av Etiopiens allra finaste musiker och dansare, som skapar ett på en gång komplext och extremt medryckande sväng på instrument som kraroch masengo. Bandledare är den karismatiske Melaku Belay, som, när han inte uppträder med bandet, uppträder på världens stora scener som dansare.

Nu är bandet, med Melaku i spetsen, på besök för att förvandla Pusterviks lilla scen till Järntorgets eget Fendika för en lördagskväll. Den som varit där vet mycket väl vad det innebär av spelglädje och närmast hypnotisk dans – och att det är något man för allt i världen inte vill missa

Viola Mukiibi aka DJ VV har sedan barnsben uttryckt sig genom musik och har ständigt hittat nya former på hur det kan se ut. Hon har förgyllt dansgolvet på flera klubbar runt om i Sverige den senaste tiden och håller även i sitt egna koncept ”Klubb Givet” som har arrangerats i städer som Malmö, Göteborg och Stockholm. Hennes inspiration hämtas från hennes rötter och den musikaliska miljön hon har växt upp i, Med en djup kärlek till genrer som Baile, Kuduro, afrohouse, amapiano, contemporary club, sexiga rnb edits och mycket mer så är DJ VV’s mål att alltid förmedla en känsla man sent glömmer.

Ladda ner preliminärt spelschema för Clandestino X Bottnafjorden 29–31 juli 2022.

9–11 JUNI

Torsdag den 9 juni, 16–17.30
Göteborgs Stadsbibliotek, Trappscenen

Torget & Revolutionen

En våg av uppror skakar våra städer. Kairo, Aten, Beirut, Baghdad, Kyjiv, HongEn våg av uppror har skakat städer runt om i världen. Kairo, Aten, Beirut, Baghdad, Kyjiv, Hongkong, Santiago de Chile, Bogotá. Runt millennieskiftet intogs gatan av ett myller av självorganiserade motståndsrörelser som höll en annan värld för möjlig. På ockuperade torg ställdes krav på egenmakt, rättvisa och direktdemokrati på 2010-talet. I dag lever vi i de urbana upprorens tid. Vad betyder torget som samlingsplats för motstånd mot privatiseringen av det gemensamma och som framträdandeplats för det politiska?

Medverkande: Stefan Jonsson, Paulina de los Reyes, Mathias Wåg och Mattias Gardell.
Samtalsledare: Edda Manga 

Stefan Jonsson är en av Sveriges mest inflytelserika essäister som har givit en rad böcker där han bland annat utforskat motståndets, massans och revolutionens estetik. Han är professor vid Linköpings universitet och är i höst aktuell med Den otyglade skönheten: 5 saker konsten vet om demokratin (Norstedts).

Paulina de los Reyes är en pionjär inom postkolonial feministisk forskning som har satt fingret på folkhemmets rasism, vithetens hegemoni och kapitalismens exkluderingsmekanismer. Hon är verksam som professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet.

Mathias Wåg är aktivist, författare och mångårig medarbetare i Brand-kollektivet. Han är redaktör för boken Ockuperat!: svenska husockupationer från 1968 till 2018 och driver podcasten Apans anatomi. 

Mattias Gardell är Nathan Söderblomprofessor i jämförande religionsvetenskap och har i skilda empiriska fält undersökt spänningsfältet religion, politik och rasism. Gardells forskningsintressen inkluderar antimuslimsk rasism (islamofobi), ockult fascism, politisk religion och religion/rasism/våld.

Edda Manga är en av grundarna av Clandestino institut, hon är för närvarande vetenskaplig ledare på Mångkulturellt centrum och forskar om relationen mellan demokrati och migration.

Fredag den 10 juni, kl. 17–18:30
Göteborgs Stadsbibliotek, Trappscenen

Gränser och rörelser 

Gränsregimer genererar rörelser och processer som inte enbart är repressiva utan också produktiva: gränser fångar in, orienterar, determinerar, modellerar och säkerställer levande varelsers beteenden, gester, åsikter, känslor och diskurser. Migration kan ses som en social rörelse som har potentialitet att förändra existerande maktförhållanden. En kraft som skapar allianser mellan rörelser som verkar för global jämlikhet och mot exploatering, nationalism och rasism.  

Medverkande: Kamal El Salim, Imri Sandström, Balsam Karam, och Sarah Philipson Isaac.
Samtalsledare: Erling Björgvinsson 

Kamal El Salim är en asylaktivistisk eldsjäl, filmare, DJ och debattör. Våren 2022 utkom han med antologin 2015 – till asylrättens försvar tillsammans med Maria Padrón Hernández, som samlar 30 erfarenheter från flyktingåret 2015. 

Imri Sandström är konstnär, författare och forskare. Utifrån ett feministiskt och dekolonialt perspektiv undersöker hon språk, historia, performativitet och översättbarhet i vid mening. Hennes säregna studie Tvärsöver otysta tider (2019) belyser komplexiteten i nybyggares och urbefolkningars relationer, sprickor i berättelserna och deras tystnader och resonanser mellan Västerbotten och New England.

Balsam Karam är författare, bibliotikare och verksam som lärare vid litterär gestaltning på HDK-Valand i Göteborg. Hon debuterade 2018 med den kritikerhyllade och mycket uppmärksammade romanen Händelsehorisonten och är aktuell med Singulariteten som bland annat handlar om förluster av språk, land och identitet.

Sarah Philipson Isaac är doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet och forskar om gränsregimer, välfärdsstatens exkluderingsmekanismer och statligt våld. Hennes avhandling fokuserar på hur tid och temporalitet används i asylprocesser som en form av utmattningspolitik – men också på de som utsätts för denna politik och deras strategier för att utmana och navigera dess våldsamma effekter. 

Erling Björgvinsson är professor i design vid HDK-Valand, Göteborgs Universitet. Han forskar om makt i deltagande konst och design. För närvarande leder han ett forskningsprojekt som studerar relationen mellan imaginära rumsliga förslag som berör migration – så som flyktingläger, deportation center, och tillfälliga flyktingbostäder och föreställningar om den andre. 

Lördag 11 juni 15–16.30
Göteborgs Stadsbibliotek, Trappscenen

Krigets ramar 

Hur igenkänns ”äkta” flyktingar, krig, människor? ”Krigets ramar” är ett begrepp som introducerats av filosofen Judith Butler för att fånga vilkas liv som görs erkännbara och begripliga som liv och därmed blir sörjbara, och vilkas liv som faller utanför dessa ramar. Den geopolitiska ordning som under lång tid har avgjort vilkas liv som är sörjbara står nu i gungning. I detta samtal väcks frågor om var antimilitarismen står i dag, behovet av en förnyad diskussion om imperialismer och huruvida en global antikrigsrörelse är möjlig. 

Medverkande: Michal Krzyżanowski, Pierre Schori, Frida Stranne och Cecilia Åse
Samtalsledare: Julia Willén. Samtalet sker på engelska. 

Michal Krzyzanowski är en internationellt ledande forskare om den mediala normaliseringen av rasism, fascism och social ojämlikhet. Han är vetenskaplig ledare för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) och är expert på högerpopulismen och nyliberalismens verkningar. 

Pierre Schori är en internationellt välkänd socialdemokrat, tidigare biståndsminister, diplomat och författare. Under många år var han Olof Palmes högra hand, och är idag ordförande i Olof Palmes Minnesfond. Schori har i decennier varit en viktig röst inom den svenska fredsrörelsen och har riktat skarp kritik mot Israels ockupation av Palestina, Sveriges delaktighet i kriget mot terrorismen samt ett svenskt medlemskap i Nato.

Frida Stranne är freds- och utvecklingsforskare vid Uppsala universitet med fokus på USA:s utrikespolitiska strategier och förklaringar till dess rådande demokratiska och inrikespolitiska kris. I höst är hon aktuell med boken Illusionen om den amerikanska freden (Ordfront) tillsammans med Trita Parsi.

Cecilia Åse är statsvetare och professor i genusvetenskap vid Stockholms universitet. Hennes arbeten spänner över teman som kön, nationalism och säkerhetspolitik. Bland hennes böcker märks Monarkins makt (2009) och Feministiska perspektiv på global politik (2021).

Julia Willén är adjunkt och doktorand vid Avdelningen för forskning om migration, etnicitet och samhälle, Linköpings universitet. Hon skriver om apartheid, minne och skönlitteratur.

Clandestino Talks är den samtalsdel av Clandestino Festival. Programmet arrangeras av Clandestino Institut –ett nätverk av kulturarbetare, konstnärer och forskare som sedan två decennier ligger bakom alternativa utbildningar, konstutställningar och en rad andra projekt. Institutet skapades som en otämjd plats för konst, kultur och tänkande som driver det kritiska samtalet om rasism, kolonialitet och migration. Till de mest uppmärksammade projekten hör Clandestino Festival, vars 20:e upplaga äger rum 9-12 juni 2022 samt Clandestino X Bottnafjorden som äger rum för 10:e gången 29-31 juli 2022. Bland övriga projekt i vår historia finns allt från litterära evenemang och kurser i kreativt skrivande till fonogramutgivning och internationell artistförmedling. Clandestino Institut drivs i form av ideell förening med bas i Göteborg. 

BILJETTER | FESTIVALPASS

De började sjunga traditionella sånger tillsammans i köket och behövde ett beat, så de använde sig av köksredskap som instrument. Efter ett tag vill de skaffa fler ljud, och på en inspelning kan man höra ett badkar fyllas med vatten, som en långsamt stigande bordun-ton. 

Ett decennium senare har den polska trion Sutari etablerat sig som ett av de mest intressanta banden på den nya folkmusikscenen i Östeuropa, med musik som resonerar väl med hur unga musiker skapar och omskapar den traditionella musiken runt om i Europa just nu. 

Det mest framträdande är de täta sångstämmorna, som bygger på den polska och litauiska sångstilen sutartines, där rösterna är så tätt sammanslingrade att de knappt går att urskilja från varandra. 

Fiolerna har en lika stark rytmisk funktion som de olika slagverken och musiken har ett hypnotiskt driv med grunden i den urgamla och universella strävan efter trans. Så skapar Sutari bländande ny folkmusik, genom att upphäva gränsen mellan stad och landsbygd, tradition och modernitet.

Although DJ Marcelle has been collecting music longer than most of us have been alive, she still feels like The Netherlands’ sweetheart. She’s an artist with a mischievous, rule-bending and almost ironic approach to her DJing, producing and radio hosting – cut with her trademark wit yet supported by an unquestionable amount of skill.

Well known for her three-turntable setup, DJ Marcelle makes compositions out of songs and symphonies out of mixes – colliding disparate genres, appropriated vocal snippets and warped soundscapes into a giant Frankenstein-like melting pot. 

När Karl Jonas Winqvist hamnade i den lilla fiskebyn Toubab Dialaw strax söder om Dakar, kunde han inte kommunicera på vare sig franska eller wolof. Men han lyckades bli vän med byns musiker och inledde ett samarbete som fortsatte över nätet efter att han återvänt hem. Ur det växte Wau Wau Collectif och en av förra årets mest spännande skivor fram. Wau Wau är inte bara ett kollektiv till namnet, musiken är kollektiv ända in i kärnan. Att lyssna på deras skiva Yaral Sa Doom är som att sitta vid Atlantkusten med gräddan av Västafrikas musiker som leker fram låtar, hittar oväntade vägar i melodierna och kommer med infall som leder till nya låtar. Musiken är präglad av Winqvists sökande estetik och öppna öra. Ett av skivans finaste spår är låten Mouhamodou Lo and His Children, som kom till när Winqvist träffade en taxichaufför från Senegal och hans två barn, och det visade sig att mannen också skrev poesi och sjöng.

Men albumet är också resultatet av skickligt hantverk. Från Senegal medverkar utöver byns musiker producenten Arouna Kane. Från Sverige bidrar bland andra Emma Nordenstam, som Winqvist arbetat mycket med tidigare, samt Maria Arnqvist från experimentella folkduon Siri Karlsson.

Under de senaste tjugo åren har Rizan Said etablerat sig som en extremt produktiv låtskrivare för syriska artister från många genrer; och nått en internationell publik inte minst genom sina samarbeten med Omar Souleyman. Hans flyhänta spelstil har gett honom smeknamnet “King of Keyboard” – vilket också blev namnet på Rizan Saids första soloalbum, utgivet 2015.

Allt började i Ras Al Ain, i nordöstra Syrien. Som liten grabb spelade han redan flöjt, saz och dragspel. Efter mycket om och men lyckades han få tag på en synth och började använda sina färdigheter från dragspelet på den elektroniska klaviaturen. Han fick sina första gig som musiker på kurdiska bröllop, och snart släppte han en mängd kassetter och började också skriva musik till syriska tv-program och filmer. Efter att ha lärt sig arabisk shaabi inledde Rizan Said ett långt och framgångsrikt samarbete med Omar Souleyman, som redan var ett stort namn i regionen.

På senare år har Rizan Said bott i Sverige periodvis och uppträtt solo på många av Europas mest tongivande festivaler. 2019 kom Saz Û Dilan, hans andra soloalbum, som bjuder på en kavalkad av elektronisk dabke-musik med synthspel som bryter mot alla hastighetsgränser.

BILJETTER

Selda Bağcan föddes 1948 i Muğla i sydvästra Turkiet. Som student i Ankara började hon uppträda lokalt och kom i kontakt med Cem Karaca, Barış Manço och andra storheter i den anatoliska folkrockscen. Den djärva samhällskritiken och solidariteten med arbetarklassen, kombinerat med hennes kraftfulla sångröst, gjorde henne snart känd som en av Turkiets främsta protestsångare. Efter ett antal singlar som ska ha sålt i över en miljon exemplar, släpptes Seldas debutalbum 1976. På plattan fanns låten Yaz Gazeteci Yaz (skriv journalist, skriv) som var en uppmaning att rapportera om fattigdomen i landet istället för att lisma för eliten.

Efter militärkuppen 1980 hårdnade klimatet i Turkiet och många i den politiska rockscenen lämnade landet. Selda stannade och fängslades vid tre tillfällen för sina texters skull. Om syftet var att tysta den högljudda sångfågeln så fick det dock motsatt effekt – nu blev Selda verkligen ett namn det talades om.

Fyra årtionden senare hörs hennes röst från scener över hela världen, lika kritisk och relevant som någonsin. På senare år har även hennes 70-talsskivor återutgivits. Dr. Dre och Mos Def har samplat Selda, och unga artister som Altın Gün har både hyllat och tolkat hennes legendariska låtar – något som torde ha bidragit till att Selda idag har en hängiven internationell publik även bortom den turkiskspråkiga diasporan. Texternas kritik av det politiska läget då som nu må gå förlorad, men det passionerade uttrycket når fram. Live backas hon upp av sin turkiska orkester, som med gitarr, synth, tuba och trumset återskapar det anatoliska psychrocksoundet.

BILJETTER | FESTIVALPASS

Från Nairobi kommer Emma Nzioka, mer känd som Coco Em – dj, producent och filmkonstnär. Bakom skivspelarna har hon skapat sig ett rykte som Afrikas hårdast jobbande dj. Afro house, kuduro, kwaito, lingala och modern dansmusik utgör hörnstenar i hennes eklektiska set, som elektrifierat dansgolv i Afrika, Europa och Nordamerika.

Coco Em har arbetat i flera community-baserade projekt inom musik och film med fokus på kvinnor och transpersoner. Hon är också en del av Sim Sima, ett kvinnligt dj-kollektiv som bland annat gör ett radioprogram på World Wide FM med Coco Em som resident dj.I början av året släppte hon en ny singel: Land (Black) First – ett conga-smattrande dubspår om kolonialism och landgrabbing. Den är en teaser inför den sju låtar långa EP:n Kilumi, som släpps på InFiné i april.

Camae Ayewa startade projektet Moor Mother 2012 och har sedan dess använt sin noisepoesi för att bjuda med lyssnaren på en färd genom dystopiska landskap ledsagad av förvrängd röst, glitchiga knäppljud och elektroniskt larm. Själv beskriver hon det som en mix av ”blk girl blues”, ”project housing bop” och ”slaveship punk”.

Det senaste albumet Black Encyclopedia of the Air är ett samarbete med Olof Melander, ljudkonstnär och producent från Malmö med rejäla klickar frijazz, hiphop och electronica på sin palett. Bland den långa raden av kollaboratörer finns också rappare som Pink Siifu och Brother May. Moor Mother har kallat det för sin sell-out-skiva, men allt är relativt: Texterna är fortfarande marinerade i ångest, och vår samtid målas upp som en labyrint utan utväg. Där finns visserligen rader om att läka och en känsla av att ha besegrat bossen i slutet av banan –  men triumfen är tillfällig och hotet består.

I spår som Clock Fight och Nighthawk of Time återkommer frågor om tiden: är armbandsuret ett hjälpmedel eller en boja? Det handlar om tillväxthetsens accelererande kugghjul, men också om att frigöra sig från den linjära historieskrivningen och ta kontroll över sin berättelse.

En raspig sampling från sekelskiftet, alltså det förra, körd genom moderna effekter inleder Nadah El Shazlys debutalbum Ahwar. Några spår senare kommer en cover på Sayyid Darwish, den artist som anses ha skapat den egyptiska populärmusiken i början av 1900-talet. Det är en cover som förhåller sig till originalet ungefär som en text till pappret den är skriven på. Nadah El Shazly, som fick sin skolning på Kairos undergroundscen som punksångerska och jazzvokalist, bygger sin version med tumpiano, harpa och kontrabas, och när stycket närmast faller i bitar hålls det ändå ihop av sången. Så fungerar hennes musik. Även när den har en tydlig anknytningspunkt – som det gamla Kairo i inledningsspåret eller bebop i Koala – är den i grunden tidlös och rotlös. Den är hamnmusik, lika hemma var som helst runt östra Medelhavet, när som helst de senaste hundra åren. Så kunde Barzakh, vars titel syftar på den muslimska skärselden, lika gärna höras i en rebetiko-taverna i Pireus som på ett café i Kairo. Och den klubbiga Palmyra förvandlas, till synes utan att förändras alls, till jazz när den spelas live med band. Det enda som är permanent är Nadah El Shazlys kraftfulla, djupa sång.

BILJETTER

Det krävdes att hon lämnade sin hemstad i norra Mexiko, där musiken från USA dominerade totalt, för att hon på allvar skulle få upp ögonen för de afrikanska influenserna i den latinamerikanska musiken. Men sedan dess har hon arbetat hårt för att ta igen de förlorade åren. Efter att ha bott i London och Berlin har Ana Lucia, mer känd som Coco Maria, hamnat i Amsterdam. Därifrån sänder hon tre dagar i veckan sin morgonshow Club Coco på Worldwide FM och spelar samtida latinamerikansk musik med bäring på de traditionella rötterna. Inte minst har hon uppmärksammat den mer utforskande och lekfulla versionen av cumbia som colombianska grupper som Romperayo, Frente Cumbiero och Meridian Brothers står för.

Som DJ har hon spelat på festivaler som We Out Here och samarbetat med bland annat Wax Poetics och Gilles Peterson.

I Amsterdam har hon sedermera också upptäckt musiken från Indonesien och Surinam, som hon infogat sin i en allt mer eklektisk musikvärld som gör periferin till centrum och sätter rytmen i första rummet.

BILJETTER | FESTIVALPASS

Det är något med luften mellan tonerna som Dina Ögon spelar. Den låter en sjunka ner i Christopher Cantillos mjuka trumspel och Love Örsans staccattobas, och drömma sig bort i Anna Ahnlunds jazziga sång. Hennes texter är som tagna ur en förtrolig konversation vänner emellan, ett samtal om begär och rädslor eller om att vilja sudda ut och starta om livet. Anna Ahnlund har tidigare släppt soloalbumen Omnejd och Lackmuspapper.

Daniel Ögren heter han som står för de snirkliga melodierna på gitarr och piano. Även han har ett gediget CV, både som soloartist och tillsammans med Sven Wunder, Daniel Johnston och Anna von Hausswolff. I Dina ögon gör han och de tre bandkamraterna en sorts luftig funk med psykedeliska 70-talsvibbar: tänk Fleetwood Mac, Khruangbin och Ted Gärdestad jammandes i Motown studios. Debutalbumet heter kort och gott Dina Ögon, och är utgivet på Sing a Song Fighter: en label som drivs av Karl Jonas Winqvist från First Floor Power och Clandestinoaktuella Wau Wau Collectif.

Den experimentella duon Senyawa består av sångaren Rully Shabara och instrumentalisten Wukir Suryadi. Shabaras sång sträcker sig från black metal-influerad growlteknik till delikat falsett. Suryadi är instrumentbyggare och spelar egna stränginstrument av bambu, utrustade med elgitarrmikrofoner. Han spelar ibland akustiskt, och ibland skickas ljudsignalen genom en rad effektpedaler. Han knäpper, gnider och trummar på sitt egendomliga instrument och skapar på så vis allt ifrån sköra melodier till beats och rent noise.

Senyawa kommer från den uråldriga staden Yogyakarta i centrala Java, Indonesien. Deras musik reflekterar det traditionella musikarvet från Java, filtrerat genom ett nutida experimentellt förhållningssätt. De har samarbetat med musiker som Lisa Nordström och Arrington De Dionyso. Duon är aktuell med sitt sjunde album Alkisah, en undergångsberättelse som tar sin början i civilisationens begynnande kollaps och fortsätter via misslyckade räddningsförsök till den slutgiltiga domedagen.

Arrington de Dionyso är en musiker som korsar uråldriga traditioner med transcendentalt sökande och rock ’n’ roll. Hans viktigaste verktyg är rösten, basklarinetten och en så kallad bromiophone; en kontrabasklarinett som Arrington de Dionyso byggt själv av plaströr. Med vilda improvisationer, strupsång och övertoner är han lika delar shaman och punkare.

Han växte upp i Chicago och flyttade som ung man till USA:s nordvästra hörn och försörjde sig som gatumusiker tills han landade i Olympia och började studera etnomusikologi. I 90-talets mitt startade Arrington gruppen Old Time Relijun och släppte ett dussin album på K Records. Det bandets extatiska nerv kombinerade han senare med gamelanmusik och William Blakes poesi i projektet Malaikat dan Singa, med vilket han uppträdde på Clandestino Botnik 2012. Under samma period tillbringade Arrington de Dionyso mycket tid i Indonesien, där han spelade med den experimentella duon Senyawa och studerade Jathilan, en javanesisk hästtrance-ritual.I sitt sökande efter nya möten och musikaliska språk har han också spelat med the Master Musicians of Jajouka i Marocko, med baul-sångare i Bangladesh, och med strupssjungande shamaner i sibiriska Tuva,  för att nämna några få.

När Park Jiha turnerade jorden runt som ena halvan av duon 숨[suːm] hjälpte hon till att öppna världens öron för traditionell koreansk musik, och skaffade sig samtidigt en position bland avantgardistiska akter som Jambinai och Black String. Som soloartist bygger hon på samma grund, men rör sig bort från traditionen till något betydligt mer svårdefinierat. De koreanska instrumenten finns visserligen där, men i ljudlandskapen hon skapar hör man snarare minimalism än folkmusik. Och det som vid en första lyssning kan låta som elektronik, visar sig vara Park Jiha själv på bambuflöjten piri, det cittralika yanggeum och det hypnotiska träblåsinstrumentet saenghwang, som hon får att spraka, glittra och vrida sig runt sina egna övertoner.På sitt tredje album Gleam har Park Jiha sagt att hon vill ”fånga ljus i ljud”. Men vare sig hennes konceptuella ådra eller det som kan framstå som ljudexperiment finns där för sin egen skull. Det är hela tiden underordnat Park Jihas starka känsla för melodier och en närmast klassisk harmonik som verkar sträva mot jämvikt.

BILJETTER | FESTIVALPASS

När Kokoko! exploderade dansgolvet på Clandestino Festival 2017 var de helt okända och hade inte släppt en enda singel. Sedan dess har de turnerat globalt, gjort braksuccé på South by Southwest och signats av brittiska labeln Transgressive. Gruppen är ett samarbete mellan gatumusiker från Kongo Kinshasa och den franska electronicamusikern Débruit. Under sitt första besök i megastaden Kinshasa möttes han av musik i varje gathörn. Elektricitet var en bristvara och många hade inte råd med riktiga instrument utan använde sig av vad som fanns till hands.När Débruit träffade medlemmarna i Kokoko! och hörde dem jamma fram komplex techno på en xylofon av plastdunkar ackompanjerad av skrivmaskinstrummor, så föll han pladask och föreslog ett samarbete där Kinshasas gatusound smälter samman med den elektroniska lekfullhet som är Débruits signum. Resultatet presenterades på debutalbumet Fongola från 2019, ett futuristiskt partysoundtrack bortom alla klichéer om vad afrikansk musik är. Nu är Kokoko! tillbaka med nya singeln Donne moi, som kan ses som en kommentar till hur den rika världen dammsuger Kongo på naturresurser.

Djibouti: en pyttenation längst ut på Afrikas horn. Landets musikbransch styrs sedan årtionden helt av staten, och banden drivs som en sorts företag kontrollerade av regeringen. Ett av dem är Groupe RTD: Djiboutis officiella radioorkester (RTD står för “Radiodiffusion-Télévision Djibouti”). Men när framträdanden vid ceremonier och högtidliga statsbesök är avklarade förvandlas detta niomannaband till något helt annat. Då skapar de gungiga kärlekssånger i somalisk funkstil, toppade med en lokal kryddblandning av sound. På grund av sitt geografiska läge på tröskeln mellan två världsdelar präglas Djibouti av influenser från alla väderstreck. I sitt DNA har därför medlemmarna melodier från bollywoodsoundtrack, men också rootsreggae, kombinerat med en kärlek till saxofonimprovisationer från amerikansk jazz. Det hörs på albumet Dancing Devils of Djibouti, den första skivan med ett band från Djibouti som släpps internationellt av ett oberoende skivbolag. Närmare bestämt av Ostinato Records, känt för att ha introducerat somalisk musik till en bredare publik i västvärlden, genom samlingen Sweet As Broken Dates.

Biljetter

The Physicist and author Agustín Fernández Mallo has had a crucial influence on contemporary Spanish literature. His acclaimed novel trilogy has given name to an entire generation of writers, the Nocilla generation. Agustín Fernández Mallo in a talk with Lina Wolff about the interplay between physics and authorship.

Fernández Mallo´s texts often move between reality and delirium, mixed with reflections and quotes from both science, journalism and popular culture. The characters in Nocilla Dream, the first part of the Nocilla triology, are hermits and odd solitaires linked together in spontaneous associations of people. If time has traditionally been the order principle in writing, Fernández Mallo prefers the room as the background for the human experience.

Lina Wolff is a writer, translator and literary critic. Her latest novel Carnality, for which she was awarded the Aftonbladet Literature Prize and nominated Swedish Radios novel prize. Her next novel, Djävulsgreppet will be published in the autumn of 2022. She has lived in Italy and Spain and translated works by Roberto Bolaño, Samanta Schweblin, César Aira and Gabriel García Márquez.

BILJETTER | FESTIVALPASS

Yoshino Shigihara är en japansk vokalist och multiinstrumentalist känd från Bristols psykedeliska musikkollektiv Zun Zun Egui. Efter deras splittring startade hon istället projektet Yama Warashi. Namnet betyder ”liten ande som bor i bergen”, och nog är det något sagolikt över den här gruppens lekfulla kompositioner och teatrala scenkläder. Med inspiration från japansk folkdans, frijazz och psykedelia gör de musik med tvära kast mellan finstämda tongångar och vild improvisation.

Det är ett projekt i konstant förändring, och Yoshino Shigihara flyttade 2019 till London i jakten på ny inspiration och nya bandmedlemmar. Hon fann vad hon sökte i scenen kring Total Refreshment Centre, där hon blev residenskonstnär. Senaste singeln Dividual Individual bjuder på ett smakprov på Yama Warahashis utveckling: Här ställs ett skimrande vackert ljudlandskap i bjärt kontrast till texten som skildrar förskräckliga scener från köttindustrin.

Elektronisk dub och udda techno är The Idealists gebit. Med skiv- och kassettsläpp på Höga Nord, iDEAL, Meakusma, Industrial Coast, Malmö Inre och flera andra bolag har han byggt sitt musikaliska universum, djupt inspirerad av jamaicansk dub, tidig Detroit-techno och -house, samt industrimusik från det sena 80-talet. The Idealist – alias Joachim Nordwall – har också spelat i band som The Skull Defekts och FIRE! med experimentell inriktning. Han har även drivit skiv- och produktionsbolaget iDEAL sedan 1998. 

Med The Idealist i DJ-båset bjuds vi på en salig blandning av 1970-tals dub och reggae med alla möjliga sorters nutida egendomligheter.

Som Deerest skapar kompositören, cellisten och organisten Linnea Talp drone-influerad musik, med en i grunden poppig sensibilitet – musik som har liknats vid Anna von Hausswolff och Björk. I de kompositioner hon nu gjort som soloartist renodlar hon sin musik och skalar bort nästan allting utom själva borduntonerna. Här står orgeln i centrum med evighetslånga ackord som sakta utvecklas och blommar ut. De övriga instrumenten – Martin Küchens flöjt och Mats Äleklints trombon – håller sig så nära orgeln i klang och i ton att det snart blir svårt att skilja dem från varandra. Även Mariam Wallentins röst tar närmast karaktären av ytterligare en orgelstämma.

Musiken uruppfördes på festivalen Sound of Stockholm i S:ta Clara kyrka i november, och när Linnea Talp kommer till Göteborg får vi höra henne i ett annat rum rikt på atmosfär, då hon spelar på Sjömanskyrkans orgel på Skeppet.

Du kan aldrig vara riktigt säker på när nästa slag i rytmen kommer, eller vilket instrument som kommer att spela det. Den japanske producenten och DJ:n Takahide Higuchi, mer känd som Foodman, blev uppmärksammad för sitt album Ez Minzoku, som utnämndes till ett av årets bästa experimentella album 2016 av Pitchfork. Skivan är en närmast manisk upplevelse, med upphackade rytmer och naivistisk sång, där instrumenten och rösterna ständigt skiftar roller. Som en dialog så briljant och infallsrik att man bara delvis klarar av att följa den.

Att Foodman säger sig ha skrivit sin första musik med hjälp av ett PlayStation-spel känns helt logiskt. Idag är han lika produktiv som uppfinningsrik och släpper oftast ett par album om året. 2021 kom Yasuragi Land, där den lekfulla uppfinningsrikedomen från Ez Minzoku består, men där fokus har flyttat en aning från den rena mångfalden av ljud, till själva rytmerna i sig. På Yasuragi Land är de mer intrikata än någonsin, men närmar sig också något slags dansmusik. Å andra sidan hann han samma år även med att släppa det närmast dystopiska Hakimakuri Olympis, tillsammans med Hair Stylistics, lika rytmiskt spännande, men med drag av noise snarare än tv-spel.

BILJETTER | FESTIVALPASS

Vi ser ruinerna från vad som kan ha varit en lyxvilla. Bland stenblock och söndersprängda inredningsprylar ligger en svartklädd man med basker på huvudet. Han ryter och hulkar med andan i halsen. Det är som en krigsscen, sekunderna efter katastrofen. Men istället för maskingevär och bomber hör vi en distad Roland 808 som vräker ur sig singeli-rytmer och trapbeats, medan synthar skjuter laserstrålar genom landskapet. Detta är videon till Mmaso, första singeln från ett nytt album av Ecko Bazz.

Grime, dancehall och amerikansk hiphop är de viktigaste ingredienserna hos denna rappare. Med känsloreglaget ställt på maximum rapporterar han från den ugandiska slummen: våld, religion, och drogmissbruk är återkommande teman i hans texter, framspottade på luganda.

På albumet (som redan i förväg utsetts till ett av vårens viktigaste av The Guardian och The Fader) har Ecko Bazz samarbetat med ett dreamteam av producenter inklusive Debmaster, Slikback, DJ Die Soon och DJ Scotch Rolex. Till Clandestino Festival kommer han tillsammans med Chrisman, en kongolesisk producent som skapar hårda beats i mötet mellan hip hop, kuduro och tarraxinha.

BILJETTER | FESTIVALPASS

Att utforska mysticism och tidlösa frågor genom a capellamusik var planen när barndomsvännerna Marta Torrella och Helena Ros startade Tarta Relena 2016. De kallar sin stil ”Progressive Gregorian”, men gregoriansk körsång är långt ifrån den enda influensen: Tarta Relenas senaste fullängdare Fiat Lux (varde ljus) är snarare en färd genom århundradena. Deras stämsång är komplex men sparsmakad, ibland så minimalistisk att andetagen blir en bärande del av musiken. Ackompanjerade av ödesmättade beats och ljudet av cikador tolkar den katalanska duon poeten Federico García Lorca i låten Las Alamedas. Lejonparten av albumet baseras dock på kvinnliga diktare och kompositörer. Tarta Relena ger sig på allt från sefardiska sånger till berättelser från Afghanistan, och låten Safo är uppkallad efter den berömda poeten på Lesbos. Den grekiska folksången Me yelassan får tjäna som en värdig final, en kaskad av handklapp och intrikata rytmer.

BILJETTER | FESTIVALPASS

Emahoy Tsegué-Maryam Guèbrou är en pianist, kompositör och nunna född 1923. Hennes luftiga musik blandar västerländskt klassiskt med skalor och rytmik från Etiopien. 

Det var som student i Schweiz hon för första gången hörde en pianokonsert av Beethoven. Upplevelsen var så intensiv att hon återvände hem till Addis Abeba, fast besluten att leva sitt liv i musikens tjänst. När en möjlighet att studera på konservatorium i Storbritannien stoppades av självaste kejsaren Haile Selassie, var det som att dörren till det liv hon såg framför sig slog igen lika plötsligt som den öppnats: Emahoy gick in i en depression. Hon var nära att svälta sig själv till döds och drog sig undan, in i religionen. Den stillsamt magiska musik som hon ändå skrivit under alla sina år som nunna, utan någon egentlig publik, hade sannolikt varit bortglömd om inte den franska skivserien Éthiopiques ägnade hela sitt 21:a album åt inspelningar av Emahoy Tsegué-Maryam Guèbrou.

Maya Dunietz, en israelisk pianist, kompositör, sångerska, kördirigent och ljudkonstnär (med mera), hörde inspelningarna och upptäckte till sin förtjusning att Emahoy bodde bara några kvarter bort, i Jerusalems etiopiska kyrka. Där, i ett cell-liknande rum utrustat med piano och säng, började deras samarbete. Maya Dunietz tog emot stora högar av notpapper, huller om buller, från 70 års komponerande. Hon publicerade dem och arrangerade en konsert lagom till upphovskvinnans 90-årsdag, och har sedan dess framfört Emahoys verk på scener över hela världen – bland annat på Clandestino Festival 2017. Dunietz beskriver den enorma skatten av pianostycken som klassisk musik komponerad med ett väldigt speciellt förhållande till tid, rum och det klingande landskapet. Inte storslagen utan intim och djup.

BILJETTER | FESTIVALPASS

Marina Herlop är en klassiskt skolad sångare och pianist från Barcelona. På hennes tidigare alster hörs arvet av den västerländska konstmusiken tydligt, men på det kommande, tredje albumet Pripyat släpper hon sargen och glider ut i en förtrollad värld bestående av klipp-och-klistrade pianoslingor och fågelkvitter. Liksom en arvtagare till Meridith Monk låter hon sin röst inta en mängd skepnader; nynnar, viskar och sjunger. 

Hon experimenterar med kompositionstekniker från indisk karnatisk musik. Ett sådant är konnakol, där musikern rabblar stavelser som blir till rytmer. Det som vid en första lyssning kan te sig som texter på ett kryptiskt språk är i verkligheten ljud utan mening; en sorts konkret poesi. Allt som allt låter detta kanske artsy fartsy – men Marina Herlops kompositioner är njutbara direkt på ytan. Ingen berättelse, inga metaforer: Musiken är bara musik.

BILJETTER | FESTIVALPASS

Vem är han – Wilfried Luzele med sin karmosinröda särk och glasögon av konservburkar? Denna udda fågel från Kinshasas undergroundscen förlorade tidigt sina föräldrar och togs om hand av släktingar. Han började sin musikerbana som korgosse i kyrkan, men passade in dåligt på grund av sin tendens att rappa hellre än att sjunga trestämmiga psalmer. För att fly den bistra vardagen började Wilfried Luzele ikläda sig olika roller: Han var Monstret, Dubbel-Kungen och ett tag ett modelejon i den kongolesiska sapeur-stilen. Han gjorde sig steg för steg ett namn som artist, och vid tiden kring EP:n Mutu Wa Ngozi blev han istället den rödklädde Lova Lova-faraonen, en afrofuturistisk magiker. Med texter på lingala, kikongo och franska skildrar han humoristiskt tillvaron i megastaden Kinshasa och de parallella universum han ser genom sina steampunkbrillor.

I skrivande stund gör Lova Lova de sista finputsningarna på sitt tredje album. Där han tidigare jobbat med ett elektroniskt sound backas han nu upp av en trio bestående av trummor och två funkiga basister. Hiphop, soukous och ett stänk karibisk backbeat förenas i en kosmisk käftsmäll.

BILJETTER | FESTIVALPASS

90-tal, Bogotás jazzscen: Tre killar möts och startar otaliga band och projekt tillsammans. Tröttnar på sina Ornette Colemanskivor och djupdyker istället i latinamerikansk musik – cumbia, champeta, lambada etc. Startar Los Pirañas och börjar spela bakgrundsmusik på restauranger, men utvecklas snart till en psykedelisk danstrio, släpper fyra album och turnerar globalt. 

Eblis Álvarez febriga gitarrspel känns igen från Meridian Brothers, ett av hans andra projekt. Han är inspirerad av peruansk surfcumbia från 60-talet, som han ger en glitchig twist genom att filtrera tonerna genom en miljon effekter.

Och så rytmsektionen: Inspirerad av 50- och 60-talets råa cumbiasound spelar Pedro Ojedas på ett trumset där pukorna är utbytta mot timbales och koklockor. Det låter som ett enda långt solo. Mario Galeanos basspel är tight utan att vara skrytigt. Det är i stort sett instrumentalt och improviserat. Mitt i en låt kan Los Pirañas byta tempo och rytm med ett nästan telepatiskt samspel.

Med en mor som gav pianolektioner i hemmet var musik lika naturligt som talat språk för Naoko Sakata. Notskrift upplevde hon dock som obegriplig och lärde sig istället spela piano genom att lyssna och imitera pianoeleverna och signaturmelodier från teven. Efter att ha lyssnat sönder sina 2Pac-skivor under tonåren upptäckte hon jazzen, men blev till en början besviken när musiken som kunde låta så fri egentligen var proppfull av regler och system. Allt föll på plats när Naoko Sakata lämnade Japan för Göteborg, där hon började studera improvisation. Nu fick intuition och känslor styra. 

Att lyssna på Naoko Sakatas musik är som att träda in i en värld utan ramar: en romantiskt trevande bris kan slå över till atonal storm i ett och samma femminutersstycke. Senaste albumet Dancing Spirits består av sju improvisationer, inspelade i Annedalskyrkan i Göteborg och utgiven på Pomperipossa Records, som leds av Anna von Hausswolff. Även om man hört henne förut så blir detta en chans att höra någonting helt annat.

Konserten arrangeras i samarbete med Textival. Fri entré.

BILJETTER | FESTIVALPASS

Marockos kärlekshistoria med banjon började på allvar under 70-talet. Det var då grupper som Nass El Ghiwane introducerade instrumentet för en bredare publik. Ett årtionde senare växte Hassan Wargui upp i en isolerad by i Atlasbergens sydvästligaste del, en miljö där sånger och rytmer ur amazighkulturen var ständigt närvarande. Han byggde själv sina första instrument och lärde sig sjunga och spela genom att imitera sina förebilder. Sin första riktiga banjo köpte han flera år senare, efter att ha flyttat till Casablanca. Sedan dess har Hassan Wargui spelat med grupper som Imanaren och Etran Tiznit samt samarbetat med den amerikanske producenten Jace Clayton (DJ/Rupture). Till skillnad från många i genren har han hela tiden skrivit egna låtar, inspirerad av Atlasregionens toner och geografi men med elektroniska inslag. 

Albumet Tiddukla låg ute på YouTube i flera år innan det äntligen gavs ut på skiva våren 2022. Med intensitet och värme bygger Hassan Wargui och hans musiker vidare på arvet från de klassiska amazighgrupperna, och hyllar de som sjöng på tachelhit under en tid då språket var förbjudet. Det är med stor glädje vi presenterar denna konsert som är en del av hans första turné i Europa.

BILJETTER | FESTIVALPASS

På sjuttiotalet fick han dansgolven i Addis Abeba att koka. Då var Hailu Mergia bandledare för Walias Band, den etiopiska jazzens flaggskepp, och spelade med bland andra Mulatu Astatke på vibrafon. Men efter att Haile Selassies regering störtades

På sjuttiotalet fick han dansgolven i Addis Abeba att koka. Då var Hailu Mergia bandledare för Walias Band, den etiopiska jazzens flaggskepp, och spelade med bland andra vibrafonisten Mulatu Astatke. Men efter att Haile Selassies regering störtats tvingades Etiopiens musikliv kämpa mot allt hårdare restriktioner. Under en turné i USA med Walias Band bestämde sig därför Hailu Mergia att stanna kvar och söka sin lycka som musiker i Washington DC. Han jobbade som taxiförare samtidigt som han fortsatte skriva och spela musik, men nu helt på egen hand. En trummaskin, ett elpiano och en Yamaha DX7 var hans verktyg, tillsammans med dragspelet – som blev till en emotionell direktförbindelse med den etiopiska musiken. När hans kassett His Classical Instrument återutgavs av Awesome Tapes From Africa 2013 nådde den oväntade framgångar, och ett nytt kapitel i Hailu Mergias karriär började. Sedan dess har han släppt två nya album – Yene Mircha från 2020 är det senaste – och spelat hundratals konserter för såväl gamla som nya fans. Clandestino Festival har redan presenterat denna legendar både 2013 och 2015, och nu är det äntligen dags igen: Hailu Mergia, denna gång med USA:s ledande ethio-jazzbasist Alem Kebede och mästartrummisen från Culture, Ken Joseph.

BILJETTER | FESTIVALPASS

Guedra Guedra gör dansmusik baserad på kraftfulla rytmer och fältinspelningar av musik och naturljud. Han heter egentligen Abdellah M. Hassak, kommer från Casablanca och har sedan tidigare en lång rad musikprojekt på sitt cv. I Guedra Guedra utforskar han norra och västra Afrikas nomadiska stamkulturer, hur tusentals år av folkvandringar lett till att traditioner korsats och på så vis skapat kontinentens musik. Ljuden som utgör stommen i debutalbumet Vexillology kommer från ett bibliotek av fältinspelningar han byggt upp under resor i regionen. Körer, flöjter, stråkinstrument. Ljudet av eld och cikador, ett riff av loopat fågelkvitter. Händer som klappar och fötter som stampar – kopplingen mellan den mänskliga kroppen och vår känsla för rytm löper som ett tema genom albumet. Genom att addera feta synthljud och komplexa beats binder Guedra Guedra ihop alla fragment till ett ekosystem av ljud på dansgolvet.

BILJETTER | FESTIVALPASS

Uråldrig folkmusik från Balkan kombineras med minimalistisk elektro-jazz hos denna delvis Berlinbaserade powertrio. Albumet Down in the Meadow skapades medan Tyskland var i lockdown. Instängda i studion kunde de tre musikerna gå loss i experimenterandet. På grund av pandemin hade de tvingats rensa sina annars fullknökade kalendrar.

Svetlana Spajic är gruppens uttrycksfulla sångare, känd inte minst för sina samarbeten med Stella Chiweshe, Marina Abramovic och Antony and the Johnsons, för att bara nämna några. I åratal har hon besökt byar i Serbien och resten av Balkan och studerat unika sångtraditioner och rösttekniker, musik som förts vidare genom muntligt traderande. Hon backas upp av Guido Möbius, producent, kompositör och multiinstrumentalist som i just denna konstellation står för droneiga elektronikljud, rundgångar och elbas, emellanåt spelad med stråke. Gruppen blir komplett genom Andi Stecher, jazzig minimalist på trumset och glimmande metallobjekt.

BILJETTER | FESTIVALPASS

Med explosiv energi spinner dj:n och vokalisten från Fun-Da-Mental loss bakom mixern: rituella besvärjelser, bastung electronica och traditionell musik från överallt med omnejd. En orgie av genrer sätter dansgolvet i gungning, medan spoken word, komedi, ljud från marknadsplatser, algeriska radiosändningar och gatumusiker från Jaipur strålar samman hos D.WattsRiot, a.k.a Dave Watts. 

Som tonåring lämnade han London för Kanada, där han upptäckte soul, funk och den tidiga hiphopen. Väl tillbaka i England arbetade han i skivindustrin och blev medlem i Fun-Da-Mental. Här fick han användning för de oändliga mängder av ljudfragment som han samlat på sig från filmer, radio, telefonsamtal, och så vidare, vilka han nu loopade och använde på gruppens skivor. 

Idag bor Watts på Tenerifa, där han är co-curator för den genreöverskridande musikfestivalen Keroxen. Han är också aktuell med sitt debutalbum under pseudonymen KingLMan. Under flera upplagor av Clandestino Festival har D.WattsRiot medverkat både som co-curator och bakom skivspelarna – vi är glada att välkomna honom tillbaka!

BILJETTER | FESTIVALPASS

Cumbia och grindcore? Bolero och metal? Jodå, det går om man sätter en veritabel bläckfisk bakom trummorna – Pedro Ojeda från Ondatrópica – och adderar en demonisk keyboardist – Eblis Álvarez från Meridian Brothers. Klädda i gul respektive röd munkkåpa skapar de en improvisatorisk urladdning på scen. Allt verkar förvrängt, som ett Disneydags från helvetet. Chúpame El Dedo betyder “sug mitt finger” och den colombianska superduons texter rör sig på ungefär den nivån när det gäller poetiskt anspråk. Projektet började när Álvarez fick i uppdrag att skapa ett death metal-band med inslag av latinamerikansk musik för en tysk festival på temat “ond musik”. Hemma i Bogotás undergroundscen är det standard att spela i så många sammanhang som möjligt. Därför levde Chúpame El Dedo vidare jämte medlemmarnas andra projekt (däribland Clandestinoaktuella Los Pirañas). På sitt andra album, No Te Metas Con Satan, fortsätter de krossa klichébilder av både metal och colombiansk folkmusik – samtidigt som de bjuder upp Lucifer på dansgolvet.

BILJETTER | FESTIVALPASS

En pang på rödbetan-explicit MC från Lagos, Nigeria. Aunty Rayzor, aka Bisola Olugbenga, är inte 25 år fyllda men har redan gjort sig ett namn som en av de hetaste inom västafrikansk hiphop. Hon fick en undergroundhit med Kuku Corona, en glädjeexplosion till låt som fångade tidsandan efter lockdown och frustration. Låten som tog henne till nästa nivå heter Momo – slang för en snubbe som skvallrar och sprider rykten – ett rejvigt kudurunummer i samarbete med producenten 4DOZO, från Limbololo Sound System.

I skrivande stund har Aunty Rayzor just avslutat inspelningarna av sitt debutalbum Lagos Virtual Reality. Här har hon bytt ut den nigerianska metropolens stök mot en något lugnare miljö hos skivbolaget Nyege Nyege i Kampala. Superstjärnor som Debmaster, Rey Sapienz och Cris Fontedofunk medverkar på denna mycket efterlängtade fullängdare.

I Östafrikas elektroniska undergroundscen var han tidigare känd under namnet Disco Vumbi, och för sin kassett Boutiq Electroniq som släpptes av Nyege Nyege Tapes. Men på årets festival uppträder han reinkarnerad under sitt riktiga namn.

Alai K växte upp i Kenya i en familj med flera generationer musiker och har en djup förståelse för rituell dans. För några år sedan flyttade han till Berlin. Han bodde trångt och ställde upp studion i köket – bara för att plocka ner den igen varje gång det skulle lagas mat.

Han blev stammis på stans berömda raveklubbar och förälskade sig i technomusiken. De långa perioderna av repetitiva rytmer verkade som en elektronisk kusin till den rituella dansmusiken från hans uppväxt. Tillsammans med Izo Anyanga, en annan kenyansk musiker bosatt i Tyskland, började han undersöka hur dessa två ljudvärldar kunde mötas. De spelade in polyrytmiska jam på trummor, marimba och xylofon. Sedan klippte och klistrade de materialet till en sorts akustisk techno, kryddad med flöjter och samplade körer. Det hela kan höras på albumet Kila Mara, släppt på On the Corner.

Under kvällen firar vi vårt programsläpp för Clandestino 20 år. Fri entré.

BILJETTER | FESTIVALPASS

Utan rädsla finns inget mod. Och mod, ja det verkar vara drivkraften hos Alabaster dePlume – en musiker som gjort det till sin konstnärliga strategi att hoppa huvudstupa in i det som skrämmer honom.

Det kanske låter som ostigt självhjälpsbabbel, men det är så Alabaster dePlume jobbar, hans mål är att  desarmera lyssnaren och öppna för empati. Han heter egentligen Angus Fairbairn och var verksam i diverse noisekonstellationer hemma i Manchester innan han lärde sig spela saxofon och blev en del av Londons prunkande jazzscen. Hans musik rör sig bortom formler och skolning, i samma solsystem som Beverly Glenn Copeland och Alice Coltrane, men med en humor torr som en engelsk cider. 

Många av alstren är tonsatta dikter med till synes naiva budskap, men de växer i takt med att hans röst bryter igenom, förkunnande vikten av att ”Be Nice to People”.

2020 släppte han albumet To Cy & Lee: elva instrumentaler med Alabasters luftiga tenorsax i centrum. Albumet hämtade inspiration från hans arbete med patienter som led av psykisk ohälsa. Det blev en oväntad succé.

På kommande skivan Gold ger sig dePlume åter ut i det okända och arbetar med nya kombinationer av musiker på nästan varje spår. 

Denna konsert sker i samarbete med Textival.

BILJETTER

Med sina repetitiva rytmer och slingriga gitarrer är tuaregrocken, eller ”ökenbluesen”, ett älskat fenomen långt bortom den afrikanska kontinenten. Men jämfört med superstjärnor som Tinariwen och Ali Farka Touré framstår Etran de L’Aïr som den bångstyriga partykusinen. Detta familjekollektiv kallar sig ett ”bröllopsband för folk utan pengar”. I deras tolkning av genren ingår två, eller ibland tre, gitarrister som verkar vilja spela flyhänta solon samtidigt, trummor som slamrar likt en vansinnesmaskin, medan sången hotar att spräcka högtalarmembranet.

Den röjiga stämningen fångas på nya albumet, Agadez, inspelat live och uppkallat efter gruppens hemstad. Där, i hjärtat av Nigers Aïr-region, bildades Etran de L’Aïr 1995. Utrustade med endast en akustisk gitarr och en kalebass på vilken de trummade med en sandal spelade de på bröllop och andra högtider. Snart skaffade de elgitarrer och trummor, och vid det här laget finns det knappt ett kvarter i staden som inte satts i gungning av Etran de L’Aïrs ökenpunk.

Det koreanska ordet haepaary betyder manet, och onekligen sträcker detta tvåhövdade nässeldjur till band ut sina tentakler i både tid och rum. Å ena sidan futuristisk electronica, å andra sidan sångstilar och slagverk från Joseondynastins dagar på 1300-talet.

Choi Hyewon är duons producent och instrumentalist. Förutom synthar och programmering spelar hon samul nori, en uppsättning slagverk bestående av bland annat gonggongar och en kolossal bastrumma. Rytmerna härstammar från skördefester på landsbygden.

Park Minhees sångstil bygger på gagok, en gång musik för härskarklassen, men idag populär i alla skikt och utnämnd till världsarv av UNESCO. I den tradimoderna mixen ingår också inslag av koreansk hovdans såväl som 3-D-animationer. I skrivande stund består Haepaarys katalog av blott en handfull singlar och EP:s, men både internationell musikpress och festivalen SXSW har fallit för deras unika kombo av virtuost världsarv och transcendental electronica.

Död och besvikelse är ämnen som denna finska ensemble skapar stor underhållning av. Men det viktigaste temat hos Jaakko Laitinen & Väärä Raha är ändå kärleken: bitterljuv, euforisk eller källa till förtvivlan. Ämnet plockas isär och betraktas både ur ett kosmiskt perspektiv och från botten av en vinflaska.  

Trumpet, bouzouki, dragspel, kontrabas och trummor fläskar på i en mix av balkanröj, finsk humppa och dragspelstango.

Jaakko Laitinen är sångaren med den mustiga barytonrösten. Med pomada i håret och röd sammetsblazer är han en komplett estradör av Olavi Virtas snitt. Trots den färgsprakande framtoningen går det dock inte att ta fel på hans geniuna känsla och djupa intresse för musiken från hans hemtrakt i norra Finland.

Jaakko Laitinen & Väärä Raha (“falska pengar”) grundades 2009 och har sedan dess släppt fyra kritikerrosade album, där den senaste är Börek från 2020. Flitigt spelande på allt från dansbanor i Lappland till klubbar i Helsingfors har lett till ett renommé som Finlands bästa liveband.

BILJETTER

Rop, stön och samplade röstfragment spelar en central roll i Phelimuncasis sound, som också känns igen på sin hyperkreativa trumprogrammering med oändliga pukrullningar. De tre medlemmarna Malathon, Makan Nana och Khera inledde sitt samarbete i Durban för tio år sedan, i den våg av mörk, minimal dansmusik som blev känd som gqom. Trions musik spränger dock genregränserna. Bortom dansrytmerna finns en berättartradition med spoken word på isiZulu, som sträcker sig tillbaka till toyi-toyi. Denna utrycksfulla protestdans ackompanjerades av rytmisk sång och var vanlig under anti-apartheid-demonstrationer.

På albumet 2013–2019 finns samarbeten med producenter som DJ MP3 och Menzi. Skivan är en tillbakablick på låtar som skapats under sex år. En lång tid för att få ihop nio låtar, men så är det också ett av de tätaste och mest genomarbetade – helt enkelt ett av de bästa – släppen på den ugandiska labeln Nyege Nyege Tapes.

BILJETTER

Denna sydafrikanska partymaskin förvandlade rummet till en tryckkokare under Clandestino Festival 2019. Nu släpper de äntligen ett nytt album och vi har därmed en giltig ursäkt att bjuda in sjumannabandet igen.

BCUC står för Bantu Continua Uhuru Consciousness. Gruppen bildades i Soweto, bara ett stenkast från kyrkan där Desmond Tutu gömde anti-Apartheid-aktivister. Närmare bestämt i en container som byggts om till restaurant som byggts om till replokal. Med funkig bas, visselpipor, en uppsjö av trummor samt sång och rap på zulu, sotho och engelska skapar de en hedonistisk dansfest som samtidigt är ett vapen i en politisk kamp för jämlikhet. Själva kallar de det emo-indigenous Afro psychedelic fire from the hood. Låtarna är långa, ofta uppåt tjugo minuter. Med imponerande känsla för dynamik låter de trycket byggas upp för att strax därpå hålla tillbaka och börja om på nytt i en annan riktning.

BILJETTER
Det var på Clandestino Festivals tioårsjubileum 2012 som vi senast hade nöjet att presentera Lorena Álvarez. Då beskrevs hennes trio som ett spanskt Moldy Peaches: ett DIY-folkmusikgäng som föresatt sig att reclaima den traditionella musiken från hemregionen Asturias. Sedan dess har Lorena Álvarez vuxit till en fullfjädrad kompositör, producent och textförfattare som är omöjlig att genrebestämma. Snarare är hon en upptäcktsresande i musiken, poesin och livets eviga mysterier. Metoden består i ett sökande efter platser och skrymslen i nutiden där traditioner ur folkmusiken kan passa in. Senaste EP:n består av låtar i rondatradition inspelade med en grupp amatörmusiker från Pyrenéerna. På fullängdaren Colección De Canciones Sencillas från 2019 samsas flamenco och baladas med finkänslig folkpop. 2021 släppte hon också soundtracket till datorspelet Alba, 28 kompositioner som är lika mycket drömska ljudlandskap som låtar. Under konserten på Ävja Folkets hus får Lorena Álvarez och hennes band finbesök av gitarristen och sångaren Víctor Herrero.

OBS! Denna konsert har begränsat med platser – först till kvarn.

BILJETTER

Gruppen lånar sitt namn från Ayom, en musikgud inom Candomblé. Det är särskilt sångaren och slagverkaren Jabu Morales som studerat den afrobrasilianska religionen och den rikedom av musik som hänger samman med den. För mer än ett årtionde sedan lämnade hon Minas Gerais i Brasiliens inland, och flyttade till Barcelona. Här träffade hon två italienska musiker: dragspelaren Alberto Becucci och slagverkaren Timoteo Grignani. De tre visste nästan omedelbart att de skulle skapa musikalisk magi tillsammans, och efter att ha rekryterat ytterligare en slagverkare i Walter Martins, gitarristen Ricardo Quinteria samt Francesco Valente på bas, var Ayom komplett. Ett finmaskigt nät vävs av rytmer som forró, samba, cumbia och calypso, och broderas med dragspelsmelodier från medelhavsområdet.

BILJETTER | FESTIVALPASS

En av Malis största stjärnor sedan tre årtionden: Grammybelönade Oumou Sangaré är känd för att gång på gång ha förnyat wassalou, en genre med urgamla rötter i Malis sydvästra delar. Det är musik laddad med berättelser och budskap, ofta framförd av kvinnliga artister. I Oumou Sangarés fall handlar det ofta om kvinnors rättigheter och en kritik mot polygami och tvångsgifte. Det var ingen mindre än Ali Farka Touré som agerade talangscout när hon fick sitt första skivkontrakt. Snart befann sig den unga sångerskan och kompositören på vad som verkade som en ändlös turné i Europa, Asiens såväl som Afrika.

Parallellt med musikkarriären har hon startat ett hotell, lanserat en egen bil och arbetat för FN. Bland hennes många samarbetspartners på skiva kan nämnas Herbie Hancock, Konono No 1 och Beyoncé. 2022 är hennes är Oumou Sangarés unika sångröst rikare i klang än någonsin. På pinfärska albumet Timbuktu flirtar hon lätt med amerikansk blues, och folkmusik, men är samtidigt stadigt förankrade i Malis rika arv. Men det är sedan länge omöjligt att placera Oumou Sangaré i ett fack, hon är en genre i sig själv.

Hjärnan bakom bandet OTIS-Y är den berlinbaserade saxofonisten Otis Sandsjö. Han har hyllats för sin originella genrebänga mix av experimentella flytande jazzsound. Det hyllade debutalbumet Y-OTIS släpptes 2018. Nu är han tillbaka med uppföljaren Y-OTIS 2 (We Jazz Records) som producerats av Koma Saxos multitalang Petter Eldh. Musiken kan beskrivas som “audiomosaik”, där ljudelement binder samman mikrostämningar med inspiration från både hip hop, elektronika och jazz. Ur hans hypnotiska saxofonriff uppstår starka melodier och funkrytmer som flyter samman på ett magiskt sätt. Övriga medlemmar är Petter Eldh (bas och synthar), Dan Nicholls (keyboard och synthar) och Tilo Weber (trummor).

Uråldrig folkmusik från Balkan kombineras med minimalistisk elektro-jazz hos denna delvis Berlinbaserade powertrio. Albumet Down in the Meadow skapades medan Tyskland var i lockdown. Instängda i studion kunde de tre musikerna gå loss i experimenterandet. På grund av pandemin hade de tvingats rensa sina annars fullknökade kalendrar.

Svetlana Spajic är gruppens uttrycksfulla sångare, känd inte minst för sina samarbeten med Stella Chiweshe, Marina Abramovic och Antony and the Johnsons, för att bara nämna några. I åratal har hon besökt byar i Serbien och resten av Balkan och studerat unika sångtraditioner och rösttekniker, musik som förts vidare genom muntligt traderande. Hon backas upp av Guido Möbius, producent, kompositör och multiinstrumentalist som i just denna konstellation står för droneiga elektronikljud, rundgångar och elbas, emellanåt spelad med stråke. Gruppen blir komplett genom Andi Stecher, jazzig minimalist på trumset och glimmande metallobjekt.

Mabe Fratti är en experimentell cellist, sångare och kompositör. Hon växte upp i Guatemala, men flyttade till Mexico City efter att ha förälskat sig i stadens undergroudscen. Här kunde hon ta klivet bort från den klassiska cellorepertoaren och djupare in i improvisationsmusiken.

På hennes två album hörs cellon liksom tassa fram i pizzicatto ena stunden, för att kort därefter lägga tjocka block av distade klanger i lager på lager. Live uppträder Mabe Fratti ofta i trioformat där även elgitarr och synth ingår – såväl som ljudet av syrsor och andra naturläten. Prunkande ljudlandskap växer fram organiskt och vibrerar under Mabe Frattis eteriska sång.

I Pitchfork, NPR och The Wire har hon hyllats i fina recensioner, och i The Guardian utnämndes debuten Pies Sobre la Tierra till månadens globala album. På uppföljaren Será Que Ahora Podremos Entendernos? undersöks teman kring språk och meningsskapande.

Det var i Swinging Accra på sextiotalet som Gyedu Blay Ambolley först gjorde sig ett namn, då som medlem i Uhuru Band tillsammans med Ebo Taylor. Ghana var i en postkolonial befrielseyra och highlife var soundtracket. Länge hade denna västafrikanska dansmusik spelats på congas och andra rytminstrument, men efter calypsons intåg introducerades gitarrer och banden tävlade om att skapa de mest intrikata melodislingorna i lager på lager.

Några år senare var highlife redan på väg utför, och alla letade efter en väg framåt. Medan andra härmade James Brown ohämmat sökte Gyedu Blay Ambolley nu efter sätt att gifta delar av det amerikanska soundet med Ghanas eget arv. Han bildade han det funkjazziga Apagya Show Band, åter med Ebo Taylor. Samtidigt släppte han under eget namn The Simigwa, som han kallar världens första raplåt. Samlingsalbumen Ghana Soundz 1 & 2 ger en indikation på Gyedu-Blay Ambolleys betydelse under den tiden. På ett eller annat sätt medverkar han på snart sagt varannan låt: som sångare, saxofonist, basist eller kompositör. Idag är han känd som en levande afrofunklegend över hela världen, och han har blivit en eftertraktad gästartist i Ghanas hiplife-scen – till exempel i en remake av The Simigwa tillsammans med duon Replay. Men samtidigt minns Gyedu Blay Ambolley sina rötter, på sitt trettioförsta album 11th Street, Sekondi blickar han tillbaka till highlife-musiken som formade honom som ung.

 DJ: Olof Heinö (Ekvatorbaren)

Det var i Swinging Accra på sextiotalet som Gyedu Blay Ambolley först gjorde sig ett namn, då som medlem i Uhuru Band tillsammans med Ebo Taylor. Ghana var i en postkolonial befrielseyra och highlife var soundtracket. Länge hade denna västafrikanska dansmusik spelats på congas och andra rytminstrument, men efter calypsons intåg introducerades gitarrer och banden tävlade om att skapa de mest intrikata melodislingorna i lager på lager.

Några år senare var highlife redan på väg utför, och alla letade efter en väg framåt. Medan andra härmade James Brown ohämmat sökte Gyedu Blay Ambolley nu efter sätt att gifta delar av det amerikanska soundet med Ghanas eget arv. Han bildade han det funkjazziga Apagya Show Band, åter med Ebo Taylor. Samtidigt släppte han under eget namn The Simigwa, som han kallar världens första raplåt. Samlingsalbumen Ghana Soundz 1 & 2 ger en indikation på Gyedu-Blay Ambolleys betydelse under den tiden. På ett eller annat sätt medverkar han på snart sagt varannan låt: som sångare, saxofonist, basist eller kompositör. Idag är han känd som en levande afrofunklegend över hela världen, och han har blivit en eftertraktad gästartist i Ghanas hiplife-scen – till exempel i en remake av The Simigwa tillsammans med duon Replay. Men samtidigt minns Gyedu Blay Ambolley sina rötter, på sitt trettioförsta album 11th Street, Sekondi blickar han tillbaka till highlife-musiken som formade honom som ung.

BILJETTER | FESTIVALPASS

Kurdisk och turkisk musik möter nordiska folkmelodier hos denna unga danska grupp. AySays sazspelare och sångare Luna Ersahin växte upp i en kurdisk-turkisk-dansk familj, och i sitt låtskivande blandar hon friskt både när det gäller språk och musikaliska influenser. Det hela presenteras sedan tight i en sorts semielektronisk öst-västlig folkjazz.

AySay bildades när hon träffade Aske Døssing Bendixen (trummor och slagverk) på en musikutbildning i Köpenhamn. Så småningom hittade de en gitarrist i Carl West Hosbond, och till gruppens liveformat adderades basisten Jens Mikkel Madsen. Någonstans längs vägen hann Luna Ersahin också bo i Sverige en period och studera svensk folkmusik – på gruppens debutalbum Su Akar hörs också tongånger från denna sidan Öresund i form av kulning och fiolpolska.