Det har bubblat kring Osman ”Ozzy” Maxamed ända sedan hans gästspel med Kartellen. Då var han bara 19. Sju år senare så kom det till slut, det efterlängtade debutalbumet Ett öga rött, döpt efter Jonas Hassen Khemiris roman. Ozzy nominerades till P3 Guld och inte mindre än tre grammisar 2019, och utsågs allmänt till kungen av det nya, smutsiga Malmösoundet. Producenten Durimkid levererar hårda beats utan onödig utsmyckning. Det märks på Ozzys okonstlade stil att han i princip har skrivit ända sedan han var en knatte. Han blickar tillbaka till barndomen. Fem månader gammal kom han med fem bröder och mamma från Somalia. Pappan dog i kriget innan Ozzy föddes. Mobbingen i skolan gav upphov till rader som ”Det jag som e Ozzy/Tjock svart tjockis/Före detta brottsling/Uno gato poppis”. Men hans Rosengård kan också vara ljust och berusande skönt. 2019 är utan tvekan Ozzys år, men den unge rapparen blickar längre framåt: han är här för att stanna.

Han är känd som kungen av semba, den febriga dansrytmen från Angola. Men som ung var Bonga den snabbaste löparen i hela det portugisiska väldet. Hemma i huvudstaden Luanda var den koloniala tryckkokaren på väg att explodera, och när Bonga skickades på tävlingar runtom i Europa passade han på att bidra till befrielsekampen genom att bygga ett hemligt internationellt nätverk. Polisen var hack i häl och han tvingades snart gå under jorden i Rotterdam, där han fokuserade på sin verkliga passion, musiken. Trots bannlysning blev debutalbumet Angola 72 en braksuccé och milstolpe inom sembamusiken. Han fick en global hit med sin hesa tolkning av Sodade, en gammal ballad från Kap Verde om migrantens hemlängtan som populariserades i Cesária Évoras megahit. När det självständiga Angola förföll i korruption och inbördeskrig fortsatte Bonga att kritisera makthavarna genom sin musik. Idag är den 76-årige legendaren fortfarande på språng med flitigt turnerande och nyligen aktuell i ett samarbete med Lissabons electrokuduroproducent número um, Batida.

Ett av de hetaste nya namnen inom Ugandas dansmusikscen är DJ:n, aktivisten och skribenten Kampire Bahana. Hon är en av kärnmedlemmarna i kollektivet Nyege Nyege, som arrangerar festivaler och fester med rum för såväl nyfikna öron som alternativa livsstilar. Kollektivet ger också ut östafrikansk outsidermusik på labeln Nyege Tapes. Född till ugandiska föräldrar växte Kampire upp i Zambias kopparbälte, en plats som samlade gruvarbetare från när och fjärran. Där upptäckte hon snart musik och kultur från hela den afrikanska kontinenten, som skulle komma att inspirera hennes DJ-set. Hos Kampire blandas moderna och traditionella stilar i en oemotståndlig panafrikansk dansfest. Tropical bass, kuduro, sydafrikansk house, soukous och afrobeat… kraftfull, bastung musik som inte nöjer sig förrän alla skakar på rumpan.

Hennes scenpersona är en kombination av svart Marge Simpson och ensamstående ”baby mama”. Med låtar som Fuck Me eller BBC (nope, inte det brittiska mediabolaget) ändrar BbyMutha reglerna för vad en svart, kvinnlig rappare kan göra – och vad moderskap innebär.

Hon heter egentligen Brittnee Moore och växte upp i Chattanooga i Tennessee. Som rappare var hon en total doldis tills hennes låt Rules exploderade på sociala medier förra året. Funkiga beats, skruvade gitarrljud… och slappa rhymes om livet som singel och fyrabarnsmor: det här var något nytt. Någon enstaka rad om att byta blöjor eller lämna på dagis, mer detaljerat om ett riktigt bra ligg eller om hustlandet med att få ihop till räkningarna. Hyllningarna kom i en strid ström, men också en hel del grisiga kommentarer från internettroll. Under våren släpps BbyMuthas debutalbum, där hon samarbetar med producenterna Rock Floyd och Crystal Caines – och med sina två tvillingpar som är ständigt inblandade i skrivprocessen.