månadsarkiv: september 2019

Lyra Koli & Patricia Lorenzoni om Giovannis Room

“Den queera kärlekens omöjlighetskänslor”
Lyra Koli i samtal med Patricia Lorenzoni

James Baldwins andra roman, Giovannis Room, från 1956, är före sin tid på många plan och fortsätter att fängsla läsare i vår tid. Redan när den gavs ut uppstod diskussioner om varför den endast gestaltade vita karaktärer eftersom Baldwin – efter debutromanen Go Tell It on The Mountain (1953) – förväntades skriva om svarta människors erfarenheter. Lyra Koli presenterar en läsning av Giovannis Room och den queera kärlekens omöjlighetskänslor. Presentationen följs av ett samtal med idéhistorikern och författaren Patricia Lorenzoni.

Lyra Koli är författare, litteraturkritiker och doktorand i filosofi. Senast aktuell med diktboken Leviatan (Modernista 2019). Patricia Lorenzoni är forskare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) och författare till bland annat Mama Dolly (Norstedts 2013) och Att färdas under dödens tecken (Glänta Produktion 2008).


Håkan Bravinger, Aleksander Motturi & Burcu Sahin om Another Country

James Baldwins roman Another Country

En av den amerikanske författaren James Baldwins (1924-1987) viktigaste romaner, Another Country från 1962, finns inte översatt till svenska. Romanen som kretsar kring den svarte jazzmusikern Rufus Scott, vars självmord är baserat på Baldwins vän Eugene Worth, betraktas av många uttolkare som en av hans bästa och mest omfattande verk. 

James Baldwin var författare, essäist och dramatiker som under sitt liv pendlade mellan huvudsakligen New York och Paris, men också i Istanbul. Under den amerikanska medborgarrättsrörelsens mest intensiva fas utkom han med essäer som Nästa gång elden vilka gjorde honom till en av rörelsens frontfigurer. Medan han varit bortglömd under 80- och 90-talet befinner vi oss nu i en renässans för hans författarskap.

I samtalet medverkar Håkan Bravinger, författare, översättare och litterär chef på Norstedts,Aleksander Motturi, författare, och Burcu Sahin, poet och lärare på Biskops Arnö.

Programpunkten arrangeras i samarbete med Textival inom ramen för serien Darlings.


Bongo Riot Gbg + Kampire

Labbe Grimelund och Finn Björnulfson är kända som trummisen respektive percussionisten i Håkan Hellströms band. När konserterna med den västsvenske popikonen var slut, på efterfesterna, brukade de jamma långt in på natten, ibland tillsammans med vem som nu råkade dj:a just den kvällen. Ur kaos och extas uppstod ett nytt koncept, en ohelig allians av trummor, percussion och elektroniska rytmer. Factory Records och samba på smattrande göteborgska. Steget från de där efterfesterna till klubbscenerna verkade plötsligt helt logiskt, och vips var Bongo Riot GBG ett faktum.

Köp biljett


KAMPIRE + BONGO RIOT GBG

Ett av de hetaste nya namnen inom Ugandas dansmusikscen är DJ:n, aktivisten och skribenten Kampire Bahana. Hon är en av kärnmedlemmarna i kollektivet Nyege Nyege, som arrangerar festivaler och fester med rum för såväl nyfikna öron som alternativa livsstilar. Kollektivet ger också ut experimentell rytmisk musik från Östafrika på labeln Nyege Tapes. De som upplevde Kampires label-kompisar Bamba Pana & Makaveli på Clandestino Festival 2019 kan vittna om en legendarisk kväll där dansgolvet svettades till ett maratonperformance på 180 bpm och uppåt. Född till ugandiska föräldrar växte Kampire upp i Zambias kopparbälte, en plats som samlade gruvarbetare från när och fjärran. Där upptäckte hon snart musik och kultur från hela den afrikanska kontinenten, som skulle komma att inspirera hennes DJ-set: Hos Kampire blandas moderna och traditionella stilar i en oemotståndlig panafrikansk dansfest. Tropical bass, kuduro, sydafrikansk house, soukous och afrobeat… kraftfull, bastung musik som inte nöjer sig förrän alla skakar på rumpan.


Nihiloxica + Elin Piel

Projektet föddes på klubben Boutiq Electroniq i Kampala, Uganda. Där brukade en grupp slagverkare som kallade sig Nilotika Cultural Ensemble uppträda, och i gemensamma jam med lokala dj:s uppstod en clash av mörk techno, drones och frenetiska liverytmer. De sista pusselbitarna föll på plats 2017 när den brittiske trummisen Spooky-J och synthspelaren Peter Jones (pq) kom till den Uganda i samband med Nyege Nyege Festival. Deras möte med de sju slagverkarna ledde till Nihiloxicas debutalbum, en resa djupt in i buganda-technons tropiska mörker. Uppföljaren Biiri kom våren 2019: Idogt turnerande har slipat gruppen ytterligare. Skivan är helt liveinspelad och ger en trogen bild av intensiteten i Nihiloxicas konserter. De traditionella rytmerna ges ännu mer utrymme i mötet med mörka drones och punk-jazziga undertoner.


Otim Alpha

Från Gulu i Uganda kommer Otim Alpha, före detta boxare och harpist. Tillsammans med producenten Leo Palayeng kan han skryta med att ha skapat acholitronix, en polyrytmisk, glädjesprudlande dansmusik för framtiden, där gammaldags bröllopslåtar från Acholi-regionen i norra Uganda och södra Sudan möter elektroniska beats. Adungu, nanga och andra traditionella harpor, flöjter och fioler används lika flitigt som synthar och trummaskiner som smattrar gott någonstans uppåt 180 bpm under Otim Alphas sång: outtröttlig, delvis improviserad. Inte minst på grund av kristna missionärers inflytande har acholimusiken länge levt i periferin i Uganda, och när Otim Alpha släppte sitt album Gulu City Anthems visade det sig att mixen av nostalgiska och futuristiska klanger var precis vad den lokala publiken längtat efter. Afrikas sannolikt hetaste skivbolag Nyege Nyege Tapes var inte sena att rekryterade Otim Alpha till sitt stall och snart spreds albumet som en löpeld också över nordligare breddgrader.

 


Alsarah and the Nubatones

Men Ana heter senaste singeln med Alsarah and the Nubatones. Här tar gruppen sin östafrikanska retropop till nya tonvärldar: Delikat oudspel och traditionella rytminstrument möter elektroniska beats, psykedeliska synthar och jazzigt basspel. Alsarah föddes i Sudan, men familjen kom snart att fly till Jemen. När även det landet drabbades av konflikter flydde de vidare till Massachusetts i USA. Som för att ha något att hålla fast i från sin barndom började Alsarah samla på kassetter med sudanesisk popmusik från 80-talet, sånger som kommit att spela en viktig roll för den sudanesiska diasporan. Först när hon som ung vuxen flyttade till Brooklyn träffade hon andra musiker som delade hennes upplevelser av flykt och saknad, och för första gången kände hon att hon kunde vara både sudanes och amerikan. Alsarah and the Nubatones spelade in låtar som ”Nuban Uttu”, så kallade hemvändarsånger, utrop för att förena nubier utspridda över världen. Alsarah har också släppt ett album med den franske producenten Débruit (Kokoko!) och samarbetat med Nile Project.