månadsarkiv: september 2019

Hynek Pallas: Om The Devil Finds Work

James Baldwin hade en livslång kärleksrelation till filmmediet och drömde om att bli regissör. Istället kom han som författare att spegla sitt eget liv och den amerikanska rasfrågan genom Hollywoodfilmen. Med utgångspunkt i Baldwins bok ”The Devil Finds Work” från 1976 berättar Hynek Pallas om James Baldwins filmkritik, och hur Baldwin genom den analyserade samhället och det vita Amerikas psykologiska behov.

Hynek Pallas är doktor i filmvetenskap och disputerade 2011 med avhandlingen ”Vithet i svensk spelfilm 1989-2010”. Pallas är författare, regissör och medverkar som kritiker i bland annat Göteborgs-Posten. Hans senaste böcker handlar om migration och romer i Centraleuropa.


Lyra Koli & Patricia Lorenzoni: Om Giovannis Room

“Den queera kärlekens omöjlighetskänslor”
Lyra Koli i samtal med Patricia Lorenzoni

James Baldwins andra roman, Giovannis Room, från 1956, är före sin tid på många plan och fortsätter att fängsla läsare i vår tid. Redan när den gavs ut uppstod diskussioner om varför den endast gestaltade vita karaktärer eftersom Baldwin – efter debutromanen Go Tell It on The Mountain (1953) – förväntades skriva om svarta människors erfarenheter. Lyra Koli presenterar en läsning av Giovannis Room och den queera kärlekens omöjlighetskänslor. Presentationen följs av ett samtal med idéhistorikern och författaren Patricia Lorenzoni.

Lyra Koli är författare, litteraturkritiker och doktorand i filosofi. Senast aktuell med diktboken Leviatan (Modernista 2019). Patricia Lorenzoni är forskare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) och författare till bland annat Mama Dolly (Norstedts 2013) och Att färdas under dödens tecken (Glänta Produktion 2008).


Håkan Bravinger, Aleksander Motturi & Burcu Sahin: om Another Country

Håkan Bravinger, Aleksander Motturi & Burcu Sahin om James Baldwins Another Country

En av den amerikanske författaren James Baldwins (1924-1987) viktigaste romaner, Another Country från 1962, finns inte översatt till svenska. Romanen som kretsar kring den svarte jazzmusikern Rufus Scott, vars självmord är baserat på Baldwins vän Eugene Worth, betraktas av många uttolkare som en av hans bästa och mest omfattande verk.

James Baldwin var författare, essäist och dramatiker som under sitt liv pendlade mellan huvudsakligen New York och Paris, men också i Istanbul. Under den amerikanska medborgarrättsrörelsens mest intensiva fas utkom han med essäer som Nästa gång elden vilka gjorde honom till en av rörelsens frontfigurer. Medan han varit bortglömd under 80- och 90-talet befinner vi oss nu i en renässans för hans författarskap.

I samtalet medverkar Håkan Bravinger, författare, översättare och litterär chef på Norstedts, Aleksander Motturi, författare, och Burcu Sahin, poet och lärare på Biskops Arnö.

Note bene: Burcu Sahin har tvingas lämna återbud på grund av förkylning.

Programpunkten arrangeras i samarbete med Textival inom ramen för serien Darlings.


Bongo Riot Gbg + Kampire

Labbe Grimelund och Finn Björnulfson är kända som trummisen respektive percussionisten i Håkan Hellströms band. När konserterna med den västsvenske popikonen var slut, på efterfesterna, brukade de jamma långt in på natten, ibland tillsammans med vem som nu råkade dj:a just den kvällen. Ur kaos och extas uppstod ett nytt koncept, en ohelig allians av trummor, percussion och elektroniska rytmer. Factory Records och samba på smattrande göteborgska. Steget från de där efterfesterna till klubbscenerna verkade plötsligt helt logiskt, och vips var Bongo Riot GBG ett faktum.

Köp biljett


Jyoti Mistry: Vit subjektivitet inuti svart erfarenhet

Frågan om tillgång till eller ”rätt att företräda” förblir på många nivåer spänd bland författare och konstnärer. Vita författare som ”talar” om svarta erfarenheter utmanas av svarta författare som ifrågasätter äktheten i subjektiviteten över rasidentiternas gränser eller dess sanna patos.

Å andra sidan förväntas svarta författare utgå från självupplevda erfarenheter eller politiska ståndpunkter som uttrycker rasidentitetspolitik med en förment singularitet.

Vilka ämnen anses vara relevanta eller ”lämpliga” för svarta författare att skriva om? Vilka identiteter intar positioner utfrån vilka subjektiviteter kan utforskas och uttryckas? Hur gestaltas de ”observerade livserfarenheterna” i författares och konstnärers fiktiva arbeten?

I Giovannis rum skriver James Baldwin om vita karaktärers sexuella erfarenheter i Paris. Om detta beslut säger han: ‘‘Jag kunde verkligen inte – inte vid den tidpunkten i mitt liv – hantera den andra tunga bördan som vilade på mina axlar, ”problemet med de svarta” (the Negro problem).

I denna presentation tar filmskaparen Jyoti Mistry itu med sin erfarenhet av att arbeta genom vita subjektiviteter utifrån en erfarenhet av svarthet. Med utgångspunkt i sin film B.E.D (1998) och klipp från Impunity (2014) erbjuder hon en serie spekulationer om hur vit subjektivitet kan komma till uttryck genom den svarta erfarenhetens position och politik. Presentationen består av filmvisning och läsning.

Jyoti Mistry är professor i film vid Akademin Valand, Göteborgs universitet. Hon arbetar med film både som forskningsform och som konstnärlig praktik. Hon har gjort kritikerrosade filmer i flera genrer. Nyare filmverk: When I grow up I want to be a black man (2017), Impunity (2014), 09: 21:25 (2011), Le Boeuf Sur Le Toit (2010). Hennes arbete har visats vid flera festivaler, däribland Toronto International Film Festival, Kurzfilmtage i Winterthur, Rotterdam International Film Festival och Galerie Nationale du Jeu de Paume i Paris.

Bland hennes publikationer finns: we remember differently: Race, Memory, Imagination (2012) en samling essäer inspirerade av hennes film som utforskar komplexiteten i rasidentitet i Sydafrika. Places to Play: practice, research, pedagogy (2017) utforskar bruk av arkiv som exempel på att tänka om koloniala bilder genom ”avkoloniserade” filmpraktiker.

Jyoti Mistry har varit artist in residence i New York City, på California College of Arts (San Francisco), Sacatar (Brasilien), vid Netherlands Film Academy (Amsterdam) och varit DAAD-forskare vid Babelsberg Konrad Wolf Film University (Berlin). 2016 vann hon Cilect (Association of International Film Schools) Teaching Award som erkännande för innovativ praktik inom filmforskning och pedagogik. För närvarande utreder hon forskning för ett tvärkulturellt projekt inom BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika) som utforskar bildskapande metoder med bas i den geoekonomiska alliansen som främjas i handelsavtal.

 


KAMPIRE + BONGO RIOT GBG

Ett av de hetaste nya namnen inom Ugandas dansmusikscen är DJ:n, aktivisten och skribenten Kampire Bahana. Hon är en av kärnmedlemmarna i kollektivet Nyege Nyege, som arrangerar festivaler och fester med rum för såväl nyfikna öron som alternativa livsstilar. Kollektivet ger också ut experimentell rytmisk musik från Östafrika på labeln Nyege Tapes. De som upplevde Kampires label-kompisar Bamba Pana & Makaveli på Clandestino Festival 2019 kan vittna om en legendarisk kväll där dansgolvet svettades till ett maratonperformance på 180 bpm och uppåt. Född till ugandiska föräldrar växte Kampire upp i Zambias kopparbälte, en plats som samlade gruvarbetare från när och fjärran. Där upptäckte hon snart musik och kultur från hela den afrikanska kontinenten, som skulle komma att inspirera hennes DJ-set: Hos Kampire blandas moderna och traditionella stilar i en oemotståndlig panafrikansk dansfest. Tropical bass, kuduro, sydafrikansk house, soukous och afrobeat… kraftfull, bastung musik som inte nöjer sig förrän alla skakar på rumpan.


Nihiloxica + Elin Piel

Projektet föddes på klubben Boutiq Electroniq i Kampala, Uganda. Där brukade en grupp slagverkare som kallade sig Nilotika Cultural Ensemble uppträda, och i gemensamma jam med lokala dj:s uppstod en clash av mörk techno, drones och frenetiska liverytmer. De sista pusselbitarna föll på plats 2017 när den brittiske trummisen Spooky-J och synthspelaren Peter Jones (pq) kom till den Uganda i samband med Nyege Nyege Festival. Deras möte med de sju slagverkarna ledde till Nihiloxicas debutalbum, en resa djupt in i buganda-technons tropiska mörker. Uppföljaren Biiri kom våren 2019: Idogt turnerande har slipat gruppen ytterligare. Skivan är helt liveinspelad och ger en trogen bild av intensiteten i Nihiloxicas konserter. De traditionella rytmerna ges ännu mer utrymme i mötet med mörka drones och punk-jazziga undertoner.


Otim Alpha

Från Gulu i Uganda kommer Otim Alpha, före detta boxare och harpist. Tillsammans med producenten Leo Palayeng kan han skryta med att ha skapat acholitronix, en polyrytmisk, glädjesprudlande dansmusik för framtiden, där gammaldags bröllopslåtar från Acholi-regionen i norra Uganda och södra Sudan möter elektroniska beats. Adungu, nanga och andra traditionella harpor, flöjter och fioler används lika flitigt som synthar och trummaskiner som smattrar gott någonstans uppåt 180 bpm under Otim Alphas sång: outtröttlig, delvis improviserad. Inte minst på grund av kristna missionärers inflytande har acholimusiken länge levt i periferin i Uganda, och när Otim Alpha släppte sitt album Gulu City Anthems visade det sig att mixen av nostalgiska och futuristiska klanger var precis vad den lokala publiken längtat efter. Afrikas sannolikt hetaste skivbolag Nyege Nyege Tapes var inte sena att rekryterade Otim Alpha till sitt stall och snart spreds albumet som en löpeld också över nordligare breddgrader.

 


Alsarah and the Nubatones

Men Ana heter senaste singeln med Alsarah and the Nubatones. Här tar gruppen sin östafrikanska retropop till nya tonvärldar: Delikat oudspel och traditionella rytminstrument möter elektroniska beats, psykedeliska synthar och jazzigt basspel. Alsarah föddes i Sudan, men familjen kom snart att fly till Jemen. När även det landet drabbades av konflikter flydde de vidare till Massachusetts i USA. Som för att ha något att hålla fast i från sin barndom började Alsarah samla på kassetter med sudanesisk popmusik från 80-talet, sånger som kommit att spela en viktig roll för den sudanesiska diasporan. Först när hon som ung vuxen flyttade till Brooklyn träffade hon andra musiker som delade hennes upplevelser av flykt och saknad, och för första gången kände hon att hon kunde vara både sudanes och amerikan. Alsarah and the Nubatones spelade in låtar som ”Nuban Uttu”, så kallade hemvändarsånger, utrop för att förena nubier utspridda över världen. Alsarah har också släppt ett album med den franske producenten Débruit (Kokoko!) och samarbetat med Nile Project.