Kategoriarkiv: Lineup

Ozzy

Det har bubblat kring Osman ”Ozzy” Maxamed ända sedan hans gästspel med Kartellen. Då var han bara 19. Sju år senare så kom det till slut, det efterlängtade debutalbumet Ett öga rött, döpt efter Jonas Hassen Khemiris roman. Ozzy nominerades till P3 Guld och inte mindre än tre grammisar 2019, och utsågs allmänt till kungen av det nya, smutsiga Malmösoundet. Producenten Durimkid levererar hårda beats utan onödig utsmyckning. Det märks på Ozzys okonstlade stil att han i princip har skrivit ända sedan han var en knatte. Han blickar tillbaka till barndomen. Fem månader gammal kom han med fem bröder och mamma från Somalia. Pappan dog i kriget innan Ozzy föddes. Mobbingen i skolan gav upphov till rader som ”Det jag som e Ozzy/Tjock svart tjockis/Före detta brottsling/Uno gato poppis”. Men hans Rosengård kan också vara ljust och berusande skönt. 2019 är utan tvekan Ozzys år, men den unge rapparen blickar längre framåt: han är här för att stanna.

 

 


Bonga

Han är känd som kungen av semba, den febriga dansrytmen från Angola. Men som ung var Bonga den snabbaste löparen i hela det portugisiska väldet. Hemma i huvudstaden Luanda var den koloniala tryckkokaren på väg att explodera, och när Bonga skickades på tävlingar runtom i Europa passade han på att bidra till befrielsekampen genom att bygga ett hemligt internationellt nätverk. Polisen var hack i häl och han tvingades snart gå under jorden i Rotterdam, där han fokuserade på sin verkliga passion, musiken. Trots bannlysning blev debutalbumet Angola 72 en braksuccé och milstolpe inom sembamusiken. Han fick en global hit med sin hesa tolkning av Sodade, en gammal ballad från Kap Verde om migrantens hemlängtan som populariserades i Cesária Évoras megahit. När det självständiga Angola förföll i korruption och inbördeskrig fortsatte Bonga att kritisera makthavarna genom sin musik. Idag är den 76-årige legendaren fortfarande på språng med flitigt turnerande och nyligen aktuell i ett samarbete med Lissabons electrokuduroproducent número um, Batida.

 

 


Kampire

Ett av de hetaste nya namnen inom Ugandas dansmusikscen är DJ:n, aktivisten och skribenten Kampire Bahana. Hon är en av kärnmedlemmarna i kollektivet Nyege Nyege, som arrangerar festivaler och fester med rum för såväl nyfikna öron som alternativa livsstilar. Kollektivet ger också ut östafrikansk outsidermusik på labeln Nyege Tapes. Född till ugandiska föräldrar växte Kampire upp i Zambias kopparbälte, en plats som samlade gruvarbetare från när och fjärran. Där upptäckte hon snart musik och kultur från hela den afrikanska kontinenten, som skulle komma att inspirera hennes DJ-set: Hos Kampire blandas moderna och traditionella stilar i en oemotståndlig panafrikansk dansfest. Tropical bass, kuduro, sydafrikansk house, soukous och afrobeat… kraftfull, bastung musik som inte nöjer sig förrän alla skakar på rumpan.

 


BbyMutha

Hennes scenpersona är en kombination av svart Marge Simpson och ensamstående ”baby mama”. Med låtar som Fuck Me eller BBC (nope, inte det brittiska mediabolaget) ändrar BbyMutha reglerna för vad en svart, kvinnlig rappare kan göra – och vad moderskap innebär.

Hon heter egentligen Brittnee Moore och växte upp i Chattanooga i Tennessee. Som rappare var hon en total doldis tills hennes låt Rules exploderade på sociala medier förra året. Funkiga beats, skruvade gitarrljud… och slappa rhymes om livet som singel och fyrabarnsmor: det här var något nytt. Någon enstaka rad om att byta blöjor eller lämna på dagis, mer detaljerat om ett riktigt bra ligg eller om hustlandet med att få ihop till räkningarna. Hyllningarna kom i en strid ström, men också en hel del grisiga kommentarer från internettroll. Under våren släpps BbyMuthas debutalbum, där hon samarbetar med producenterna Rock Floyd och Crystal Caines – och med sina två tvillingpar som är ständigt inblandade i skrivprocessen.

 


BCUC

BCUC (Bantu Continua Uhuru Consciousness) är en sjuhövdad partymaskin från Sydafrika. Bandet bildades i Soweto, närmare bestämt i en container som byggts om till restaurang som byggts om till replokal. Med funkig bas, visselpipor, en uppsjö av trummor samt sång och rap på zulu, sotho och engelska skapar de en hedonistisk dansfest som samtidigt är ett vapen i en politisk kamp för jämlikhet. Själva kallar de det emo-indigenous Afro psychedelic fire from the hood. Låtarna är långa, ofta uppåt tjugo minuter. Med imponerande känsla för dynamik låter de trycket byggas upp för att strax därpå hålla tillbaka och börja om på nytt i en annan riktning. Leadsångaren Jovi är det vildaste som hörs från en scen 2019. Han delar micken med flera andra medlemmar som alla stärker känslan av att BCUC är ett kollektiv där alla spelar huvudrollen.

 


Ariel Ariel

Den går inte att ta miste på: Ariel Tintars falsettröst med det där lite nervösa vibratot. Han sjunger på franska och kreol, och kombinerar drömmig pop och soulig stämning à la Moses Sumney med musikaliskt arvegods från Martinique. Som barn lämnade han sitt hem i Antillerna och flyttade till Bordeaux, där han redan som 8-åring började studera klassiskt piano vid konservatoriet. Några år gick och vips så hade han ett finger med i typ varje lokalt band värt namnet. Efter en tid av turnerande startade han Ariel Ariel, det första projekt där han själv står för låtmaterialet. Poeter som Aimé Césaire och Edouard Glissant fick honom samtidigt att söka bortom vardagens horisonter, och knyta nya band till barndomens Martinique. Debut-EP:n Mwen Menti är en produkt av det sökandet. Ett personligt universum att färdas i.


Sibusile Xaba

Varför göra en när man kan göra två? Sibusile Xaba är den sydafrikanske gitarristen, sångaren och berättaren som dykt upp från ingenstans och hyllas i internationell musikpress för sina debutalbum – japp, de är två stycken! Han hade just blivit klar med den malombojazziga skivan Unlearning, men så kom de: Drömmar, flera nätter i sträck, om gamla tanter som stod på en grön äng och sjöng egendomligt vackra sånger. Han vaknade och tog genast ut melodierna på gitarr, och snart var en ny samling låtar färdiga. Open Letter to Adoniah blev namnet på denna den andra halvan av Sibusiles dubbeldebut: en samling drömska arrangemang för akustisk gitarr och små men fängslande insatser på handtrummor och träblock. Och så sången: Sibuslies texter utgörs av enkla fabler och metaforer, som han upprepar i oändlig variation. Hans stämband ger sig ut på jazziga äventyr à la förebilden och mentorn Philip Tabane, hela tiden på jakt efter nya lägen, nya röster.


The Como Mamas

 

Medlemmarna i denna glödheta gospeltrio hade sjungit tillsammans i evigheter utan att tänka särskilt mycket på att någonsin ta showen utanför sin lilla hemstad Como i Mississippideltat. Men så en dag kom en man från ett New York-baserat skivbolag på besök och fullkomligt blåstes omkull av hur deras röster smälte ihop till en soulig treenighet: Den djupa Angela Taylor, hennes energiska syster Della Daniels, och så i förgrunden, Ester Mae Smiths raspiga stämma. Mötet ledde till att bolaget Daptone gav ut deras debutalbum Get an Understanding. I kyrkan hemma i Como hade de länge saknat kompmusiker, varför det var helt naturligt att spela in a capella. Lyriska recensioner ledde till turnéer i både USA och Europa, och snart spelade trion in uppföljaren Move Upstairs. Den här gången med det funkiga kompbandet The Glorifiers, som bland annat backat Amy Winehouse och Sharon Jones.