En sak är säker. Vi kommer inte att göra Clandestino till evenemang på nätet. Vi kommer att göra vad vi kan för att bidra till dessa drömmar om möten mellan människor från olika kulturer. Vi vet att vi måste fortsätta, vad som än händer, så kommer tider då vikten av kulturutbyten är större än de skräckscenarier och domedagsprofetior som sprider sig inom vår världs stängda gränser.
Den här dagen blev inte som vi tänkt oss. Ingen kunde föreställa sig när vi planerade att släppa hela vårt festivalprogram idag att världen skulle se ut som den gör nu.
Tanken var att vi skulle dela ut de första exemplaren av vår programtidning som precis har anlänt från tryckeriet och som nu sprids i en spökstad som ingen vet när den åter ska befolkas med ett kulturliv.
Det handlar om ett stort uppbåd av internationella artister, konstnärer och författare från alla världsdelar. Det är resultatet av ett omfattande programarbete som vi ägnat oss åt under det senaste halvåret.
Sedan raseras allt på några dagar, timmar, minuter – som för så många andra i vår omvärld. Visioner grusas i en värld som stänger gränser, stänger scener, stänger allt.
Hur ska vi som arbetar för att öppna gränser, öppna scener och öppna världen göra nu? Vad ska vi säga om alla artister som vi bokat till Clandestino Festival 4-7 juni?
Är det verkligen rimligt att hoppas att våra kongolesiska vänner Kokoko tar sig hit från Kinshasa i juni? Kommer queerstjärnorna Faka att lyckas flyga hit från Sydafrika? Kommer den nya hiphopkraften Delish De Goddess ställa in hela sin Europaturné i vår? Vad händer med lysande Sahra Halgan från Somaliland och hennes franska medmusiker? Hur hemskt är det inte om vi måste ställa in konserten med La Bruja de Texcoco efter allt arbete som vi gjort över WhatsApp med att få över hen från Mexiko?
Och hur blir det med den ghanesiske funkikonen Rob och ethiofranska uKanDanZ och Bamba Wassoulou Groove från Mali? Är det ens möjligt för dem att söka visum om ambassaderna är stängda?
Vad ska vi tänka om Kawabata Makoto från Japan, estniska Maarja Nuut och de nordiska akterna Kjorstads Brothers och Päivi Hirvonen som skulle uppträda tillsammans med årets co-curator, Sara Parkman?
Kommer vi ens kunna arrangera konserter i Hagakyrkan med de svenska akterna Ultra Satan, Maria W Horn, Shida Shahabi, Linnea Olsson och Ebo Krdum? Hur blir samtalet mellan K G Hammar och Johannes Anyuru? Vilka rekommendationer om social utglesning får vi från Folkhälsomyndigheten om några veckor? Hur göra med de konstnärer – Kitso Lelliott och Elyas Alavi – som skulle delta i lansering av Parse Journal: Art & Migration? Kommer den prisade brittiske poeten Roger Robinson att läsa dikter på Litteraturhuset?
Frågorna är många. Ingen vet. Det är svårt för oss att acceptera den sanningen, ovissheten, som trots allt hopp, alla ljusglimtar, innebär att människor agerar som om det värsta kommer att hända.
Men kanske borde vi inte göra det? Kanske borde vi, som alltid varit drömmare, vägra anpassa oss till den undergångskänsla som sprider sig som en löpeld genom världen? För vad är det som händer egentligen? Vet någon vad som händer? Vet någon om världen är förnuftig? Är det här historiska tillfället, i krisen, kanske början på någonting nytt, någonting ännu vackrare? Någonting som gör att vi kan fortsätta drömma om en mer solidarisk och öppnare värld?
Även om vi inte kan garantera att Clandestino Festival kommer att se ut som den brukar göra kommer vi att skapa någonting, det bästa vi kan, utifrån de förutsättningar vi har. Vem vet? Det blir kanske någonting extremt laddat. Redan nu kan vi föreställa oss den stämning som råder efter alla månader av social utglesning och distansering. Kanske ser vi en explosion av värme och tilltro som alltid följer ur isolering i juni?
Som de inbitna drömmare vi är kan vi inte annat än att fortsätta drömma.
