Inför den 18:e upplagan av Clandestino Festival har vi laddat med en konsertserie som ger en vink om årets lineup. Först ut är malinesiska Nahawa Doumbia och japanska Goat som gästar Club Clandestino på Oceanen den 12 februari. Totalt omfattar programmet ett dussin konserter.

12 feb | Oceanen | Nahawa Doumbia + Goat [JP]
21 feb | Oceanen | Siri Karlsson 
22 feb | Oceanen | Faarao Pirttikangas
6 mars | Folkteatern | Jerusalem In My Heart + Lucrecia Dalt
25 mars | Folkteatern | Lula Pena + Lea Bertucci
1 april | Oceanen | Alex Zhang Hungtai
11 april |Oceanen | Vanligt Folk 
9 maj | Oceanen | Onipa  

Biljetter finns tillgängliga här från 21 januari 2020. Med fyra dagars festivalpass erbjuds 25 % rabatt för konserter på Oceanen. Arrangemanget på Oceanen sker i samarbete med Kulturhuset Oceanen och arrangemanget på Folkteaterns lilla scen sker i samarbete med Folkteatern i Göteborg.

Den taiwanesisk-kanadensiske musikern och skådespelaren Alex Zhang Hungtai är något av en musikalisk kameleont: Under namnet Dirty Beaches kombinerade han dissonanta indie-love songs med pomadaglänsande rock ’n’ roll-estetik. Just när hypemaskinen satte igång på allvar kastade han av sig det skinnet och förvandlades till en sorts jazzmusiker under namnet Last Lizard. Och därefter syntes han med dronetrion Love Theme – och i ett fiktivt husband i den andra inkarnationen av David Lynchs tv-serie Twin Peaks. Någonstans längs vägen började han spela saxofon, övade under fyra år och skrev musik på det nya instrumentet som han kallar ”misslyckad”, i den bemärkelsen att den inte lever upp till andras och egna förväntningar. Gradvis växte en ny idé fram: Att göra sig fri från begränsningarna som finns i allas våra egna narrativ om vem vi är och vad vi gör – och i hans fall vilken sorts musiker han var. Genom att sampla, EQ:a och sträcka ut ljudvågorna från saxofonen skapade Alex Zhang Hungtai en labyrint av mysteriösa men inbjudande ljud som bildade albumet Divine Weight. Låtarna kan beskrivas som hörbara skulpturer som han mejslar fram ur några få block av ljud: Stora svall av körer, blåsinstrument och kyrkorglar. Biljetter.

Uppdatering 11 mars::

Alex Zhang Hungtai (Dirty Beaches) skjuter upp turné och Sverigespelning – ”ge en hjälpande hand om du bevittnar fördomar och rasism i form av verbala eller fysiska påhopp som sporrats av coronaviruset”

Inför den 18:e upplagan av Clandestino Festival i sommar har arrangörerna presenterat en konsertserie under våren. Nu meddelar en av akterna, den taiwanesisk-kanadensiske Alex Zhang Hungtai – som också släppt hyllad musik under namnet Dirty Beaches – att han senarelägger sin vårturné till hösten med anledning av rådande omständigheter kring COVID-19. Därmed ställer han också in sin kommande spelning den 1 april på Club Clandestino i Göteborg. I en kommentar uppmanar han folk att ”ge en hjälpande hand om du bevittnar fördomar och rasism i form av verbala eller fysiska påhopp som sporrats av coronaviruset”.

Dear friends in Europe,
After consulting many friends in the EU, due to the coronavirus situation and the fear of unaffordable testing, potential quarantine hospital bills here in the US, I’ve decided to postpone the tour. Once everything is back to normal I hope to make it out to Europe again. Please be safe, and remember to extend a helping hand if you see any verbal or physical abuse against people in public due to the racism incited by the virus. In times like this, our humanity is being put to the test on full display.
Love, Alex

Lucrecia Dalt från Colombia har gått från experimentell indiepop till att skapa djupare nivåer av abstraktion, där hon har låtit sig inspireras av geologi bland annat. Hon låter också sydamerikanska rytmer, röstexperiment och innovativa elektroniska lösningar visa vägen mot en egen slags musik. Biljetter.

Jerusalem In My Heart (JIMH) är ett audiovisuellt live-projekt som utgörs av den libanesiskeproducenten och musikern Radwan Ghazi Moumneh och den Montreal-baserade filmskapare Erin Weisgerber. Duons performance kan beskrivas som en omslutande upplevelse bestående av ljud och visuella element, som strävar efter att skapa en modern, experimentell arabisk musik som gifter sig med handgjorda bilder skapade på analog 16-milimetersfilm på platsspecifika skärminstallationer.

Weisgerber manipulerar de fotografiska, kemiska och materiella egenskaperna i filmen för att omvandla den värld som ramas in av hennes kamera: skapar rytmiska bilder mellan former och abstraktion, yttre vision och inre landskap. Hon framför film- och ljudslingor live på flera projektorer. Biljetter.

De ville göra tung och svängig Electronic Body Music à la D.A.F., men något gick snett. Visst, där finns de primitiva synthljuden och trummorna i stenhårda marschrytmer. Men samtidigt är göteborgstrion Vanligt Folk så utomordentligt skruvad att de blir mycket mer än en nostalgitripp för svartklädda synthare. Influenser från dancehall och dub möter punkigt kaos och en trummis som smattrar loss frenetiskt, stundtals med både skor och huvud istället för stockar. Teman som nationalism, rasism och hambons betydelse för 1900-talets svenska arbetarklass kan skönjas i texter som är lika bisarra som briljanta – som en feberinducerad mardröm i en Roy Andersson-film. Under våren släpper Vanligt Folk nya albumet Allt E’nte, en skiva som gruppen ser som ett svar till kravet på politisering av musikaliskt uttryck: ”Vår förhoppning är att Allt E’nte är lika inaktuell om 200 år som den är idag”. Biljetter.

En finsk Tom Waits? Perkeleblues? Träskrock, dragspel, vemod och tangoundertoner. Faarao Pirttikangas musik kommer i många inkarnationer, beroende på vilken av hans grupper som råkar vara med på scen (på Club Clandestino får han sällskap av bandet Nubialaiset). Dock är den alltid smutsig och rå. Trummisen bankar på skev cymbal medan trombon och sax pressar ut någon sorts slirig ompah-ompah-möter-Mulatu Astatke. Faraons fyrkantiga Bo Diddleygitarr gungar i en brutal shuffle medan hans röst riktar spottar ut klusilerna. Och här spelar det ingen roll om lyssnaren förstår finska eller inte: Bluesens uttryck tränger igenom likväl i en låtskatt som liksom med kärv vänlighet hälsar prövningar och elände välkomna, som vore de gamla vänner.

Onipa betyder ”människa” på akan, ett språk som talas av ashantifolket i Västafrika. Projektet föddes ur ett långtida samarbete mellan två musiker: Den ene kallar sig K.O.G.: En låtskrivare, sångare och virtuos på allt från djembetrumma till perkussiv lunchbricka. Han föddes i Ghana men är baserad i Sheffield, där han uppträder i otaliga projekt inom house, afrobeats och dancehall. Den andre är Tom Excell, brittisk gitarrist, producent och låtskrivare även känd från soul/jazz/afrobeatpionjärerna Nubiyan Twist – och samarbeten med sina musikaliska hjältar Mulatu Astatke och Tony Allen. Tillsammans har de spelat in en handfull EP:s som Onipa: Bubblande afrofuturistiska rytmer med magiska soukous- och hi lifegitarrer, såväl som influenser från maliblues, sydafrikansk townshipmusik, ragga, dancehall, Oumou Sangare, Konono No.1, Kokoko, Flying Lotus, Ebo Taylor, William Onyeabor och många fler av våra favoriter. We Be No Machine heter debutalbumet som släpps under våren. Biljetter.

Med nyckelharpa, altsaxofon och droneiga synthar tar Siri Karlsson med publiken på resa genom en mörk, mystisk ljudvärld. Frijazz, nordisk folkmusik, elektroniska ljudinfernon: Allt möts i Siri Karlssons kompositioner. Cecilia Österholm heter den ena halvan av duon: hennes originella nyckelharpspel har gjort henne till ett hett namn på den svenska folkmusikscenen. Maria Arnqvist, på saxofon och synthar, är känd från samarbeten inom svensk avantgarde-jazz och psychedelia. 2018 släppte Siri Karlsson EP:n Ouaga Sessions, en finkänslig mix av skandinavisk folktonsjazz och västafrikansk urblues, inspelad tillsammans med Solo Dja Kabako i Burkina Faso. Siri Karlssons senaste släpp Horror Vacui skapades delvis som ett beställningsverk för Sveriges Radios P2. Det är en lika fascinerande som svårkategoriserad komposition som hämtar inspiration från de stora geografiska upptäckterna på 1500- och 1600-talen och hur kartografer använde vetenskap såväl som fantasi och mytologi för att fylla världskartans vita fläckar.

Goat är ett fyrmannaband från Osaka i Japan. På avskalat trumset, dunsig bas, elgitarr och saxofon med en colaflaska instoppad i mynningen gör gruppen minimalistisk musik helt utan text, melodi och subjektivt uttryck. Goat jobbar istället med klangfärger och övertoner, organiserade i en komplex och strikt rytmik – minutiöst organiserad tid, som minimal techno spelad på rockinstrument med en imponerande precision. Det är gitarristen Koshiro Hino som skriver Goats musik, han har även varit verksam i projekt som Bonanzas och som livemedlem i Boredoms. Sedan Goats spelade på Clandestino Festival 2016 har bandet omformats med några nya medlemmar och har gått ännu ett steg djupare i en nästan tribal rytmicitet. Tredje albumet släpps under 2020, och denna konsert kommer att bjuda på smakprov därifrån. Biljetter.

Den amerikanska kompositören och artisten Lea Bertuccis verk beskriver förhållanden mellan akustiska fenomen och biologisk resonans. Förutom att spela altsaxofon och basklarinet bygger hon ofta sina verk med hjälp av flerkanaliga högtalaruppsättningar, elektroakustisk feedback, utökad instrumental teknik och bandcollage.

Hennes musik finns utgiven på ett antal solo- och samarbetsreleaser på oberoende etiketter, och hon har även gjort ett beställningsverk för ensemblen Tigue och givit ut The Tonebook, en bok med grafiska partitur. Hennes senaste skiva Metal Aether (2018) spelades delvis  in i en tidigare militärbas i franska Le Havre. Här utforskar Lea Bertucci sitt starka intresse för akustikens natur och den harmoniska ackumuleringen av ljud, genom att skapa pulserande minimalistiska ljudmönster, transcendenta drones och högfrekventa skrik på blåsinstrument, som sköljer över rummet i vågor av övertoner, mikrotonalitet och psykoakustiska effekter. Biljetter

Hon har hyllats av storheter som Caetano Veloso, och vissa beskriver hennes röst som en kvinnlig version av av Leonard Cohen eller Tom Waits. Fransk chanson, bossanova och grekisk folkmusik hörs som färgningar i Lula Penas musik, men i grunden finns den portugisiska fadon: Sånger om saknad och längtan, som en gång sjöngs av sjömän långt borta i det portugisiska imperiets utkanter. Fado handlar om att vara i rörelse och har alltid varit en musikstil i förändring. I Lula Penas finkänsliga tolkningar delar den rum med medeltida trubadurer, surrealistisk poesi och soundtracket från The Twilight Zone. På senaste albumet Archivo Pittoresco tonsätter hon dikter av Manos Hadjidakis, Violeta Parra med flera. Med djup röst och originellt gitarrspel (lika mycket trummande på lådan som knäppande på strängarna ibland) skapar Lula Pena en helt egen stil, både lågmäld och intensiv. Hon har själv kallat det musikalisk akupunktur: Det handlar inte så mycket om berättelser som att trycka på vissa känsliga punkter hos publiken. Biljetter.

Hon kommer från Wassoulou, en del av Mali som är känd för sina många framstående kvinnliga artister och för sin melodiska dansmusik. Hennes kraftfulla sångröst upptäcktes av tjänstemän från Malis kulturministerium som bjöd in Nahawa Doumbia att sjunga i en stor tävling för unga talanger – som hon vann. Det blev början på en internationell karriär som nu är på väg att sträcka sig in i sitt femte årtionde. Hennes man, gitarristen Ngou Bagayoko, har ständigt funnits vid hennes sida. De har delat scenen med storheter som Manu Dibango, Toure Kunda och Miriam Makeba. Nahawa Doumbias texter kritiserar polygami och värnar om kvinnors rättigheter. På 90-talet var hennes sound starkt präglat av mötet med västerländsk pop, och kring millennieskiftet blev det alltmer elektroniskt. På senare år har hon uppmärksammats för sitt samarbete med St. Germaine och för att hennes tidiga inspelningar återutgivits av Awesome Tapes From Africa. Samtidigt har hon sökt sig  tillbaka till den traditionella Wassoulou-tonen där hennes opolerade stämma liksom seglar fram, stiger och sjunker i ett komp av instrument som bala, kamele ngoni, djembe och akustisk gitarr. Biljetter till 12 feb.