Kategoriarkiv: Konserter

test

Vanligt Folk

De ville göra tung och svängig Electronic Body Music à la D.A.F., men något gick snett. Visst, där finns de primitiva synthljuden och trummorna i stenhårda marschrytmer. Men samtidigt är göteborgstrion Vanligt Folk så utomordentligt skruvad att de blir mycket mer än en nostalgitripp för svartklädda synthare. Influenser från dancehall och dub möter punkigt kaos och en trummis som smattrar loss frenetiskt, stundtals med både skor och huvud istället för stockar. Teman som nationalism, rasism och hambons betydelse för 1900-talets svenska arbetarklass kan skönjas i texter som är lika bisarra som briljanta – som en feberinducerad mardröm i en Roy Andersson-film. Under våren släpper Vanligt Folk nya albumet Allt E’nte, en skiva som gruppen ser som ett svar till kravet på politisering av musikaliskt uttryck: ”Vår förhoppning är att Allt E’nte är lika inaktuell om 200 år som den är idag”.

test

Faarao Pirttikangas

En finsk Tom Waits? Perkeleblues? Träskrock, dragspel, vemod och tangoundertoner. Faarao Pirttikangas musik kommer i många inkarnationer, beroende på vilken av hans grupper som råkar vara med på scen (på Club Clandestino får han sällskap av bandet Nubialaiset). Dock är den alltid smutsig och rå. Trummisen bankar på skev cymbal medan trombon och sax pressar ut någon sorts slirig ompah-ompah-möter-Mulatu Astatke. Faraons fyrkantiga Bo Diddleygitarr gungar i en brutal shuffle medan hans röst riktar spottar ut klusilerna. Och här spelar det ingen roll om lyssnaren förstår finska eller inte: Bluesens uttryck tränger igenom likväl i en låtskatt som liksom med kärv vänlighet hälsar prövningar och elände välkomna, som vore de gamla vänner.

test

Onipa

Onipa betyder ”människa” på akan, ett språk som talas av ashantifolket i Västafrika. Projektet föddes ur ett långtida samarbete mellan två musiker: Den ene kallar sig K.O.G.: En låtskrivare, sångare och virtuos på allt från djembetrumma till perkussiv lunchbricka. Han föddes i Ghana men är baserad i Sheffield, där han uppträder i otaliga projekt inom house, afrobeats och dancehall. Den andre är Tom Excell, brittisk gitarrist, producent och låtskrivare även känd från soul/jazz/afrobeatpionjärerna Nubiyan Twist – och samarbeten med sina musikaliska hjältar Mulatu Astatke och Tony Allen. Tillsammans har de spelat in en handfull EP:s som Onipa: Bubblande afrofuturistiska rytmer med magiska soukous- och hi lifegitarrer, såväl som influenser från maliblues, sydafrikansk townshipmusik, ragga, dancehall, Oumou Sangare, Konono No.1, Kokoko, Flying Lotus, Ebo Taylor, William Onyeabor och många fler av våra favoriter. We Be No Machine heter debutalbumet som släpps under våren.

test

Siri Karlsson

Med nyckelharpa, altsaxofon och droneiga synthar tar Siri Karlsson med publiken på resa genom en mörk, mystisk ljudvärld. Frijazz, nordisk folkmusik, elektroniska ljudinfernon: Allt möts i Siri Karlssons kompositioner. Cecilia Österholm heter den ena halvan av duon: hennes originella nyckelharpspel har gjort henne till ett hett namn på den svenska folkmusikscenen. Maria Arnqvist, på saxofon och synthar, är känd från samarbeten inom svensk avantgarde-jazz och psychedelia. 2018 släppte Siri Karlsson EP:n Ouaga Sessions, en finkänslig mix av skandinavisk folktonsjazz och västafrikansk urblues, inspelad tillsammans med Solo Dja Kabako i Burkina Faso. Siri Karlssons senaste släpp Horror Vacui skapades delvis som ett beställningsverk för Sveriges Radios P2. Det är en lika fascinerande som svårkategoriserad komposition som hämtar inspiration från de stora geografiska upptäckterna på 1500- och 1600-talen och hur kartografer använde vetenskap såväl som fantasi och mytologi för att fylla världskartans vita fläckar.

test

Goat (jp)

Goat är ett fyrmannaband från Osaka i Japan. På avskalat trumset, dunsig bas, elgitarr och saxofon med en colaflaska instoppad i mynningen gör gruppen minimalistisk musik helt utan text, melodi och subjektivt uttryck. Goat jobbar istället med klangfärger och övertoner, organiserade i en komplex och strikt rytmik – minutiöst organiserad tid, som minimal techno spelad på rockinstrument med en imponerande precision. Det är gitarristen Koshiro Hino som skriver Goats musik, han har även varit verksam i projekt som Bonanzas och som livemedlem i Boredoms. Sedan Goats spelade på Clandestino Festival 2016 har bandet omformats med några nya medlemmar och har gått ännu ett steg djupare i en nästan tribal rytmicitet. Tredje albumet släpps under 2020, och denna konsert kommer att bjuda på smakprov därifrån. Biljetter.

test

Ultra Satan

Med psykedeliska gitarrer, Miami Vice-synthar och feta basgångar gör Ultra Satan funkig folkmusik från yttre rymden. Eller Freedom rock, som den göteborgska all star-combon själva kallat det. I bandet återfinns medlemmar från experimentella och krautrockiga akter som SPR, Fontän och Uran GBG, och i liveformatet har de samarbetat med såväl Tentakel-medlemmar som bildkonstnären Ekta. Hittills har Ultra Satan släppt en handfull vinylsjuor där de siktar in sina synkoperade tasksparkar mot arbets- och konsumtionshets, sned resursfördelning och kapitalismen i stort. Den uppmärksamme lyssnaren hittar teman om att riva ner den förslavande samhällsmaskinen och bygga upp något annat, mänskligare. Fast det här gänget kan konsten att mixa det filosofiska med en punkig approach: Som till exempel när gruppen tryckte Västra Götalandsregionens ikoniska grönblåa logotyp bredvid namnet Ultra Satan på sina bandtröjor och utlöste en mindre mediestorm.

test

Lea Bertucci

Den amerikanska kompositören och artisten Lea Bertuccis verk beskriver förhållanden mellan akustiska fenomen och biologisk resonans. Förutom att spela altsaxofon och basklarinet bygger hon ofta sina verk med hjälp av flerkanaliga högtalaruppsättningar, elektroakustisk feedback, utökad instrumental teknik och bandcollage.

Hennes musik finns utgiven på ett antal solo- och samarbetsreleaser på oberoende etiketter, och hon har även gjort ett beställningsverk för ensemblen Tigue och givit ut The Tonebook, en bok med grafiska partitur. Hennes senaste skiva Metal Aether (2018) spelades delvis  in i en tidigare militärbas i franska Le Havre. Här utforskar Lea Bertucci sitt starka intresse för akustikens natur och den harmoniska ackumuleringen av ljud, genom att skapa pulserande minimalistiska ljudmönster, transcendenta drones och högfrekventa skrik på blåsinstrument, som sköljer över rummet i vågor av övertoner, mikrotonalitet och psykoakustiska effekter. Biljetter

test

Bamba Wassouolou Groove

Denna funkiga sjumannagrupp bildades av Bamba Dembélé, ursprungligen tänkt som ett tributeband som spelade låtar av hans legendariska gamla grupp Super Djata Band, en combo som fick hemlandet Mali att gunga på 70-talet. Med raffinerade rytmer och flerstämmiga riff på gitarrer och balafon lyckas Bamba Wassoulou Groove återuppliva låtar från både dessa och andra malinesiska hjältar med den äran: High life, ökenblues och folkmusik från Wassoulou-regionen såväl som inspiration från amerikansk blues och soul gifter sig till en sprudlande blandning. Med inte mindre än tre gitarrister står de makalösa solona för en stor del av magin. Men Bamba Wassoulou Groove utvecklar dessutom genren med eget låtmaterial som är minst lika spännande. Nya albumet ”Dankélé” släpps på labeln Lusafrica under 2020, och redan nu finns smakprov på nätet som skvallrar om ännu funkigare rytmer och minst lika fabulöst gitarrspel.

test

Lula Pena

Hon har hyllats av storheter som Caetano Veloso, och vissa beskriver hennes röst som en kvinnlig version av av Leonard Cohen eller Tom Waits. Fransk chanson, bossanova och grekisk folkmusik hörs som färgningar i Lula Penas musik, men i grunden finns den portugisiska fadon: Sånger om saknad och längtan, som en gång sjöngs av sjömän långt borta i det portugisiska imperiets utkanter. Fado handlar om att vara i rörelse och har alltid varit en musikstil i förändring. I Lula Penas finkänsliga tolkningar delar den rum med medeltida trubadurer, surrealistisk poesi och soundtracket från The Twilight Zone. På senaste albumet Archivo Pittoresco tonsätter hon dikter av Manos Hadjidakis, Violeta Parra med flera. Med djup röst och originellt gitarrspel (lika mycket trummande på lådan som knäppande på strängarna ibland) skapar Lula Pena en helt egen stil, både lågmäld och intensiv. Hon har själv kallat det musikalisk akupunktur: Det handlar inte så mycket om berättelser som att trycka på vissa känsliga punkter hos publiken. Biljetter.

test

Nahawa Doumbia

Hon kommer från Wassoulou, en del av Mali som är känd för sina många framstående kvinnliga artister och för sin melodiska dansmusik. Hennes kraftfulla sångröst upptäcktes av tjänstemän från Malis kulturministerium som bjöd in Nahawa Doumbia att sjunga i en stor tävling för unga talanger – som hon vann. Det blev början på en internationell karriär som nu är på väg att sträcka sig in i sitt femte årtionde. Hennes man, gitarristen Ngou Bagayoko, har ständigt funnits vid hennes sida. De har delat scenen med storheter som Manu Dibango, Toure Kunda och Miriam Makeba. Nahawa Doumbias texter kritiserar polygami och värnar om kvinnors rättigheter. På 90-talet var hennes sound starkt präglat av mötet med västerländsk pop, och kring millennieskiftet blev det alltmer elektroniskt. På senare år har hon uppmärksammats för sitt samarbete med St. Germaine och för att hennes tidiga inspelningar återutgivits av Awesome Tapes From Africa. Samtidigt har hon sökt sig  tillbaka till den traditionella Wassoulou-tonen där hennes opolerade stämma liksom seglar fram, stiger och sjunker i ett komp av instrument som bala, kamele ngoni, djembe och akustisk gitarr. Biljetter till 12 feb.