test

Faarao Pirttikangas

En finsk Tom Waits? Perkeleblues? Träskrock, dragspel, vemod och tangoundertoner. Faarao Pirttikangas musik kommer i många inkarnationer, beroende på vilken av hans grupper som råkar vara med på scen (på Club Clandestino får han sällskap av bandet Nubialaiset). Dock är den alltid smutsig och rå. Trummisen bankar på skev cymbal medan trombon och sax pressar ut någon sorts slirig ompah-ompah-möter-Mulatu Astatke. Faraons fyrkantiga Bo Diddleygitarr gungar i en brutal shuffle medan hans röst riktar spottar ut klusilerna. Och här spelar det ingen roll om lyssnaren förstår finska eller inte: Bluesens uttryck tränger igenom likväl i en låtskatt som liksom med kärv vänlighet hälsar prövningar och elände välkomna, som vore de gamla vänner.