Channa Riedel (f. 1990) är musiker, poet och skribent. Har publicerat dikter, essäer och krönikor i bla Göteborgs-Posten, Arbetaren och tidskriften Granta. Hösten 2020 påbörjar hon masterstudier i Litterär gestaltning på Valand.

Hon är sångare och kompositör i sjumannaorkestern Beloveds som 2019 släppte debutskivan ”Så tar natten dig åter” (Abrovinsch Records). Skivan kan beskrivas som en knutpunkt för friare jazz, progg, judisk och svensk visa och tar avstamp i erfarenheter som många delar: flykten, kampen, exilen, kärleken. Texterna är av henne själv samt poeter som Juliana Spahr, Stig Dagerman och Vladimir Majakovskij.

Foto: Simon Rydén

Lekfullhet och improvisation står i centrum för detta möte mellan två mästare inom modern nordisk folkmusik. Parkman och Hirvonen bjuder oss till ett rum där två röster och två fioler skapar unika melodiska och rytmiska strukturer ur energierna från det svenska och finska arvet.

Päivi Hirvonen är en musiker och kompositör i Helsingfors. Hon är djupt förankrad i sitt hemlands traditioner samtidigt som hon skapar nya uttrycksformer och låter känslighet och styrka mötas i sitt konstnärskap. Hon har examen från Sibeliusakademien och forskar för närvarande kring soloframföranden och berättande.

Sara Parkman är en folkmusiker vars verk vägrar att böja sig för nationalistiska idéer om kulturarv. Kristendom möter antifascism i hennes arbete, medan tradition och revolution går hand i hand. Hon har släppt tre album, alla hyllade av kritikerkåren. Hon är också aktiv som skribent och grundare av organisationen Folkmusiker mot rasism. 2016 turnerade hon med Fäboland, en teaterproduktion baserad på sånger och berättelser om kvinnor som arbetade med boskapen vid fäbodvallarna. Parkman har fått pris två gånger på Svenska Folk & världsmusikgalan och erhöll Dagens Nyheters kulturpris 2020. Hon är co-curator för Clandestino Festival 2020.

Born and raised in Darfur but currently living in Sweden, Ebo Krdum taught himself to play his own homemade guitar when he was 13.

He’s a singer & songwriter, an actor and an activist. His songs deal with social and political issues affecting his homeland Sudan, in a variety of rhythmic and melodic forms of African-Bluez, Afro-soul and Afrobeat. Listeners can sense in the music the unity and diversity of his motherland Sudan and of Africa as a whole. His deep, pure and natural voice, combined with his unique guitar technique, takes audiences on a journey of peace, justice, resistance, revolution, freedom and love.Singing primarily in African languages—but even in English, Arabic and French—Ebo Krdum’s musical style is inspired by the likes of Ali Farka Touré, Mariam Amou, Bubacar Traoré, Sayon Camara, Adam Abu Tweela, and Oumou Sangaré. In 2017, Ebo put together his band Genuine Mezziga, based in Stockholm. Featuring both Swedish and African musicians, they released their first album Salam in 2019, which has been nominated at the 2020 Swedish Folk & Världsmusikgalan. He has already won our praise.

Shida Shahabi växte upp i Stockholm på en mix av persisk pop och Tjajkovskij och spelade piano redan som barn. Men istället för att studera musik drogs hon till friheten på konsthögskolan. Hon komponerade och gjorde ljudkonst, spelade i band och experimenterade. 2018 släpptes albumet Homes, åtta pianostycken som får vilken gråslaskig februaridag som helst att kännas filmisk. ”A masterclass in simplicity” skrev Future Music om albumet. Vi släktskap med Nils Frahm, och nog känns det som att även Claude Debussy myser i sin himmel åt den svävande modaliteten. På Clandestino Festival spelar Shahabi med den mästerliga cellisten Linnea Olsson. Sedan sin debut Ah 2012 har Olsson hörts frekvent inom såväl pop som nyklassiskt, och har turnerat globalt med både sin egen musik och med Ane Brun, Frida Hyvönen, Peter Gabriel med flera. Här svävar hennes cellotoner som en elektrisk storm i horisonten. Samtidigt hör vi mekaniken inuti Shahabis piano, hundratals träbitar som knarrar vid beröring. Ett komplicerat maskineri, en sorts omöjliga vingar av trä kanske.

Genom sin elektroakustiska musik undersöker Maria W Horn den mänskliga perceptionen, hur olika typer av klingande stimuli påverkar mottagaren, i kombination med andra medier. Kompositionerna sträcker sig från flerkanaliga elektroniska stycken och installationer till audiovisuella verk och samarbeten med dansare, solister och ensembler. Maria W Horn är medlem av Sthlm Drone Society och hon driver skivbolaget och konsertarrangören XKatedral tillsammans med musikern Kali Malone. Debutalbumet Kontrapoetik föddes ur hennes utforskningar av Västernorrlands historia – inklusive häxavrättningar och skotten i Ådalen 1931 – och ur hennes research om satanisk feminism. Senaste EP:n Epistasis skrev hon delvis för Malvakvartetten. Här bjuds lyssnaren till en klangvärld så mörk och atmosfärisk att den får nackhåren att darra. Ett datorstyrt piano, orgel och stråkinstrument hörs i långsamma instrumentalstycken, som inspireras av stämningar och harmonik i black metal och från tonsättaren Arvo Pärt. Ibland låter det som en helig mässa i ett gruvschakt, ibland som ett övergivet fartyg guppande till havs.

I snajdig kostym och svart fluga var sångaren Asnake Gebreyes ett fenomen under 80- och 90-talen. Hans ornamentala tenorröst hördes på radio, tv och otaliga kassettreleaser i Etiopien. Weyene Ajir (min hemlighetsfulle bror) blev en stor hit och är fortfarande en klassiker. Utanför Afrika var den dock svårfunnen, tills musikvetaren Francis Falceto återutgav den i sin omtalade albumserie Ethiopiques. Falceto introducerade också Gebreyes för den franske gitarristen Damien Cluzel, som råkade vara i Addis Abeba med ett resande  cirkussällskap. Efter att ha förälskat sig i den lokala jazztraditionen återvände Cluzel hem till Lyon med idén att starta ett band som kombinerade hans egna, svintunga rockriff med etiopiska klanger. Asnake Gebreyes tackade ja till att bli sångare, och snart var uKanDanz i studion och spelade in sin första skiva. Som att Mulatu Astatke gifter sig med Rage Against the Machine, skulle man kunna beskriva debuten Yetchalal. Spola fram några år: På album nummer tre Yeketelale skruvar uKanDanZ ner disten och släpper istället in soul, synthar och handklapp i låtarna. Guebreyes sång får breda ut sig i hisnande melismer, samtidigt som trummor och synthbas är oemotståndligt dansvänliga.

I videon till Goddess bär hon en blå kleopatraklänning och en tiara av guldfjädrar. Delish håller hov, och vi ser hennes blick mönstra en nästan naken man slingra sig erotiskt på golvet, hans hud är täckt av guldfärg. Budskapet levererat med all önskvärd tydlighet: Nobody puts Delish Da Goddess in the corner. Hon växte upp i Violet, Louisiana; en stad med föga utrymme för en queer kvinnlig rappare med stenhård utstrålning – men hon fann snart sin plats i New Orleans. Till beats som blandar bounce och trap rappar hon om kvinnliga perspektiv på att uppleva sig gudomlig eller bara allmänt het och förträfflig. I en intervju avslöjade Delish att hon låtsas vara en man när hon skriver, och på så vis tillåter sig en makt och bossighet som annars manliga rappare har monopol på. Låtarna ska vara ammunition för alla kvinnor som någonsin känt sig trampade på. Flera EP:s har hon hunnit släppa, men hittills finns det inget som riktigt fångar den punkiga känslan från Delish Da Goddess live. Med en rapstil präglad av råa skrik fångar hon på en gång New Orleans karnevalstradition, extatisk soul och den queerfuturistiska hiphopvåg som kommer från Louisiana nu.

Nordisk folkmusik som du aldrig hört den, sannolikt. Liras recensent kallade brödernas album Pusinshi Ulla för något av det märkvärdigaste han hört i genren. Och brittiska Folk Radio drog paralleller till Velvet Underground. Utan att någonsin bli cerebrala eller tråkiga gör Hans och Rasmus Kjorstad det ena lyckade experimentet efter det andra. Det skrapar, distar, knäpper och rör sig ibland i atonala rytmiciteter liksom en avlägsen släkting till Konono no1. Trots den utmanande och nästan punkiga attityden är deras tolkningar av hallingar, springleikar och så vidare alltid lekfulla och skimrande vackra. Bröderna kommer från Fron i Gudbrandsdalen, där de har spelat sedan barndomen. Förutom fioler använder de sina sångröster såväl som mungiga, flöjter och den uråldriga norska drone-cittran langeleik. Genom improvisation, berättelser och lofi-estetik vill de öppna upp en rikedom av melodier för nya lyssnare.

Hon började spela violin som sjuåring, studerade klassisk musik på musikhögskolan i Tallin, men driven av sin nyfikenhet och en passion för folkmusik har hon djupdykt i många olika genrer. Vid 21 års ålder reste hon till New Delhi för att studera traditionell musik. Efter att ha återvänt till Estland började hon gräva i arkiv efter fältinspelningar av sånger från landsbygden innan sovjettiden. Hon fortsatte sina studier i Stockholm och fördjupade sig i musik från bland annat polsk landsbygd. Med violin, röst och looppedal förenar hon stämningar, berättelser och melodier från bortglömda byar och folk, i jakten på ett universellt språk. Live är det trollbindande. Maarja Nuut är en mästare på det subtila, med små medel demonstrerar hon den mänskliga röstens enorma möjligheter till uttryck. Bland hennes många samarbeten kan nämnas projekt med den estländska kammarkören Sireen, Sun Araw, Howie B och, på senaste skivan, en experimentell resa genom elektroniska klanger i sällskap med Hendrik Kaljujärv, aka Ruum.

Föreställ dig en västafrikansk James Brown, hög på tio liter espresso i en rostig tie-fighter på väg ut i hyperrymden. Svårt? Okej, alternativ två: Lyssna på Robs debutalbum Funky Rob Way från 1977. Rob Roy Raindorf är en sann legend sprungen ur Ghanas souligaste nattklubbar på sjuttiotalet, tillbaka på scen efter att ha varit spårlöst försvunnen i åratal. Som ung fascinerades han av Otis Redding, Wilson Pickett och så soulens gudfader Mr Brown himself. Han studerade piano och spelade snart med storheter som Orchestre Poly-Rythmo de Cotonou. Vid 28 års ålder slöt sig Rob samman med militärorkestern Mag 2. Ljuv, kosmisk afrofunk uppstod, drypande av wahwah-gitarrer och smattrande congas. Debuten följdes av Make It Fast, Make It Slow, som samplats av J Dilla och Camp Lo. När album nr 3, domedagsdisco-eposet Hellfire, lades i malpåse försvann Rob från spotlighten för att istället bli restaurangchef. Tills nyligen, då labeln Analog Africa satte igång vinylpresseriet och presenterade de gamla låtarna för en helt ny publik. Hur är Rob live 2020 då? Backad av en tight kombo dansar han in på scen i svart hatt, solglasögon och glittrig kostym – en funkexplosion som måste upplevas!

Genom sin megasexiga performancekonst och musik strider denna Johannesburgduo för att förändra livet för svarta hbtq-personer i Sydafrika – och världen! Fela Gucci och Desire Marea drar med sig publiken in i det vibrerande dansutopia som är deras liveshower. Med peruker och lofi-videoprojektioner skapar de en totalupplevelse med sin elektroniska dansmusik – gqom, en sorts avklädd housemusik som skapas i Sydafrikas townships och sprids enligt äkta gör-det-själv-metod tack vare taxiförare som spelar de senaste alstren för sina kunder på väg ut i nattlivet. FAKA själva kallar sin konst för gqom-gospel-klagosånger om kuk. När de inte uppträder med sin egen musik dj:ar FAKA på Cunty Power, en klubb som vill vara ett säkert och festlig centrum för queer-, trans- och ickebinära nattugglor i Johannesburg. Världen utanför Afrika fick upp ögonen för FAKA i samband med att Mykki Blanco intervjuade dem i sin Sydafrikadokumentär Out Of This World, och till Sverige kom de första gången 2018 för en vild spelning på Clandestino Festival. Sedan dess har de skrivit musik till en modeshow av Donatella Versace, uppträtt i allt från nattklubbar till akademiska talks och befäst att de åter är redo att både skaka rumpa och skaka om vår världsbild.

På en fest djupt i skogarna kring Texcoco i Mexiko föddes La Bruja (häxan). Octavio Mendoza Anario var där för att spela fiol med några spelmän när han mirakulöst räddade en kvinna som fallit ihop i konvulsioner, besatt av en ondskefull demon. Heliga riter utfördes och Octavio, som dittills identifierat sig som cis-man, blev häxan från Texcoco. Klädd i huipil, ett traditionellt plagg vanligt bland ursprungsbefolkningens kvinnor, sminkad och med lösögonfransar sjunger hen med djup, varm röst och spelar virtuost på violin, viola, cello och harpa. Intresset för folkmusik växte fram efter åratal som musiker. Först som tamburinspelare i pappans guldkostymklädda Acapulco-stylade band. Några år senare ägnade den unge Octavio tusentals timmar åt att öva på Mozart och Vivaldi, men blev allt mer besviken på den europeiska konstmusikens hierarkier. Som La Bruja de Texcoco återuppfinner hen mexikansk folklore genom att fördjupa mystiken och samtidigt befria den från machismo.