Clandestino Festival presenterar stolt en unik konsert där El Sistema möter tre av Sveriges intressantaste artister. Musikskolan El Sistema grundades i Venezuela för att lära barn och unga i fattiga områden spela klassisk musik. Sveriges första El Sistema-verksamhet startades 2010 i Hammarkullen genom ett samarbete mellan Angereds kulturskola och Göteborgs symfoniker på initiativ av stjärndirigenten Gustavo Dudamel. Idag finns El Sistema i stora delar av Sverige och världen, men det är just Angereds kulturskolas El Sistema-elever som utgör de båda orkestrarna i denna one-off konsert: Symfoniorkestern Los Angered och den hårt svängande Burnstein Orchestra. Sammanlagt ett femtiotal elever i åldrarna 9–19 kommer att dela scenen med El Perro del Mar, José González och Mariam The Believer, som väljer en serie guldkorn ur sina repertoarer.

Systrarna Melissa och Ophelia Hié växte upp i en familj av musiker. Av den äldre brodern och fadern lärde de sig tidigt behärska musik och dans från familjens gamla hemland Burkina Faso. Närmare bestämt musiken från Turkakulturen, en liten folkgrupp på runt 50.000. Allteftersom systrarna sökte sig fram som artister i hemstaden Bordeaux började deras tolkning av turka-musik färgas naturligt av urbana beats. Men bara som en krydda, hos Les Sœurs Hié är fokus på den tvåstämmiga sången och de polyrytmiska klangerna från djembetrummor och balafon – en sorts marimba med tusenåriga traditioner i västafrika. Där en marimba normalt består av trä och metall så används istället kalebasspumpor för att ge balafonen sin särskilda klang. Tonerna rinner som droppar av vatten i ett samspel så tight som kanske bara ett systerskap kan skapa.

Konserten äger rum på Världskulturmuséets takterass, fri entré med festivalpass eller Världskulturmuseets klubbkort. Ingen platsbokning, utan det är först till kvarn som gäller.

Jay Mitta är en av producenterna på det numera legendomsusade Sisso Studios i Dar es Salaam. Hans debutalbum Tatizo Pesa är släppt av Nyege Nyege Tapes från Uganda, en av världens hetaste labels för dansmusik just nu. Tack vare deras samlingsskiva Sounds of Sisso har även europeiska dansgolv börjat vibrera till singelirytmer. Hårt, trashigt och framför allt snabbt: Med tempon mellan 180–300 BPM är det svårt att komma på ett mer maxat sound. Musiken snickras ofta med hjälp av rudimentär programvara, vilket möjliggjort en boom av nyblivna producenter i Dar es- Salaams kåkstäder. Och på senare tid har singeli också tagit sig i den tanzaniska mainstreamkulturen, med både poppigare versioner som hörs på radio och råare varianter med rap istället för melodisk sång. Jay Mitta tillhör den senare kategorin.

Tunga hiphopbeats möter etnografiska ljudkollage hos DJ Raph, ett av de mest spännande nya namnen på Afrikas experimentella dansmusikscen. Debutalbumet Sacred Groves skapades under en vistelse vid universitet i tyska Bayreuth. Han lockades till den pittoreska bayerska staden av dess omfattande arkiv med fältinspelningar från kolonialtidens Afrika. Planen var att använda ljudfragment från det förflutna för skapa en sorts panafrikansk framtidsmusik, genom att klippa, klistra och loopa samman trumrytmer, blåsinstrument och rituell sång från hela kontinenten. Också brusigheten i de gamla fältinspelningarna blev till musikaliska element i DJ Raphs hypnotiska lapptäcke av klubbiga dansrytmer.

22-åriga Bad Gyals osannolika väg till världsdominans är minst sagt otippad: Alba Farelo, som hon heter egentligen, växte upp i Vilassar de Mar nära Barcelona. Hon hade just börjat på universitetet och jobbade extra på ett callcenter när livet förändrades på grund av en hastigt ihopslängd video, där hon tolkade Rihannas megahit Work på sin karakteristiska mix av engelska, spanska och katalanska. Miljontals visningar på YouTube ledde till att spansk radio plockade upp både den låten och flera av Bad Gyals egna. Med texter om sex och festande blev hennes melankoliska blandning av reggaeton, dancehall och trap ett soundtrack för en ny generation dans- och hångelsugna på den iberiska halvön, och snart världen. Hon släppte ett par mixtapes följt av första singeln Jacaranda som utsågs till årets bästa låt av Fact Magazine.

Tanzania står för en av Afrikas mest nyskapande scener inom elektronisk musik just nu. Jämte Jay Mitta (även han aktuell på årets upplaga av Clandestino Festival) är Bamba Pana en drivande kraft inom stadens hetaste kollektiv, Sisso Studios – och en av pionjärerna inom musikstilen Singeli, den elektroniska dansmusiken som dominerar östafrikanska dansgolv. Hans album Poaa (Nyege Nyege Tapes 2018) fick recensenter på bägge sidor Atlanten att gå i taket, musik för en ny sorts mänsklighet, menade en skribent. Tillsammans med MC:n Makaveli levererar Bamba Pana en av de mest högoktaniga varianter av Singali. De sylvassa synthattacker loopas i hyperfart medan digitala rytmer fräser fram –  kanske är det punk, spelad på rostiga framtidsmaskiner på en ångande bakgård i Dar es- Salaam och Göteborg.

Det har bubblat kring Osman ”Ozzy” Maxamed ända sedan hans gästspel med Kartellen. Då var han bara 19. Sju år senare så kom det till slut, det efterlängtade debutalbumet Ett öga rött, döpt efter Jonas Hassen Khemiris roman. Ozzy nominerades till P3 Guld och inte mindre än tre grammisar 2019, och utsågs allmänt till kungen av det nya, smutsiga Malmösoundet. Producenten Durimkid levererar hårda beats utan onödig utsmyckning. Det märks på Ozzys okonstlade stil att han i princip har skrivit ända sedan han var en knatte. Han blickar tillbaka till barndomen. Fem månader gammal kom han med fem bröder och mamma från Somalia. Pappan dog i kriget innan Ozzy föddes. Mobbingen i skolan gav upphov till rader som ”Det jag som e Ozzy/Tjock svart tjockis/Före detta brottsling/Uno gato poppis”. Men hans Rosengård kan också vara ljust och berusande skönt. 2019 är utan tvekan Ozzys år, men den unge rapparen blickar längre framåt: han är här för att stanna.

Han är känd som kungen av semba, den febriga dansrytmen från Angola. Men som ung var Bonga den snabbaste löparen i hela det portugisiska väldet. Hemma i huvudstaden Luanda var den koloniala tryckkokaren på väg att explodera, och när Bonga skickades på tävlingar runtom i Europa passade han på att bidra till befrielsekampen genom att bygga ett hemligt internationellt nätverk. Polisen var hack i häl och han tvingades snart gå under jorden i Rotterdam, där han fokuserade på sin verkliga passion, musiken. Trots bannlysning blev debutalbumet Angola 72 en braksuccé och milstolpe inom sembamusiken. Han fick en global hit med sin hesa tolkning av Sodade, en gammal ballad från Kap Verde om migrantens hemlängtan som populariserades i Cesária Évoras megahit. När det självständiga Angola förföll i korruption och inbördeskrig fortsatte Bonga att kritisera makthavarna genom sin musik. Idag är den 76-årige legendaren fortfarande på språng med flitigt turnerande och nyligen aktuell i ett samarbete med Lissabons electrokuduroproducent número um, Batida.

Ett av de hetaste nya namnen inom Ugandas dansmusikscen är DJ:n, aktivisten och skribenten Kampire Bahana. Hon är en av kärnmedlemmarna i kollektivet Nyege Nyege, som arrangerar festivaler och fester med rum för såväl nyfikna öron som alternativa livsstilar. Kollektivet ger också ut östafrikansk outsidermusik på labeln Nyege Tapes. Född till ugandiska föräldrar växte Kampire upp i Zambias kopparbälte, en plats som samlade gruvarbetare från när och fjärran. Där upptäckte hon snart musik och kultur från hela den afrikanska kontinenten, som skulle komma att inspirera hennes DJ-set. Hos Kampire blandas moderna och traditionella stilar i en oemotståndlig panafrikansk dansfest. Tropical bass, kuduro, sydafrikansk house, soukous och afrobeat… kraftfull, bastung musik som inte nöjer sig förrän alla skakar på rumpan.

Hennes scenpersona är en kombination av svart Marge Simpson och ensamstående ”baby mama”. Med låtar som Fuck Me eller BBC (nope, inte det brittiska mediabolaget) ändrar BbyMutha reglerna för vad en svart, kvinnlig rappare kan göra – och vad moderskap innebär.

Hon heter egentligen Brittnee Moore och växte upp i Chattanooga i Tennessee. Som rappare var hon en total doldis tills hennes låt Rules exploderade på sociala medier förra året. Funkiga beats, skruvade gitarrljud… och slappa rhymes om livet som singel och fyrabarnsmor: det här var något nytt. Någon enstaka rad om att byta blöjor eller lämna på dagis, mer detaljerat om ett riktigt bra ligg eller om hustlandet med att få ihop till räkningarna. Hyllningarna kom i en strid ström, men också en hel del grisiga kommentarer från internettroll. Under våren släpps BbyMuthas debutalbum, där hon samarbetar med producenterna Rock Floyd och Crystal Caines – och med sina två tvillingpar som är ständigt inblandade i skrivprocessen.