BCUC (Bantu Continua Uhuru Consciousness) är en sjuhövdad partymaskin från Sydafrika. Bandet bildades i Soweto, närmare bestämt i en container som byggts om till restaurang som byggts om till replokal. Med funkig bas, visselpipor, en uppsjö av trummor samt sång och rap på zulu, sotho och engelska skapar de en hedonistisk dansfest som samtidigt är ett vapen i en politisk kamp för jämlikhet. Själva kallar de det emo-indigenous Afro psychedelic fire from the hood. Låtarna är långa, ofta uppåt tjugo minuter. Med imponerande känsla för dynamik låter de trycket byggas upp för att strax därpå hålla tillbaka och börja om på nytt i en annan riktning. Leadsångaren Jovi är det vildaste som hörs från en scen 2019. Han delar micken med flera andra medlemmar som alla stärker känslan av att BCUC är ett kollektiv där alla spelar huvudrollen.

Den går inte att ta miste på: Ariel Tintars falsettröst med det där lite nervösa vibratot. Han sjunger på franska och kreol, och kombinerar drömmig pop och soulig stämning à la Moses Sumney med musikaliskt arvegods från Martinique. Som barn lämnade han sitt hem i Antillerna och flyttade till Bordeaux, där han redan som 8-åring började studera klassiskt piano vid konservatoriet. Några år gick och vips så hade han ett finger med i typ varje lokalt band värt namnet. Efter en tid av turnerande startade han Ariel Ariel, det första projekt där han själv står för låtmaterialet. Poeter som Aimé Césaire och Edouard Glissant fick honom samtidigt att söka bortom vardagens horisonter, och knyta nya band till barndomens Martinique. Debut-EP:n Mwen Menti är en produkt av det sökandet. Ett personligt universum att färdas i.

Varför göra en när man kan göra två? Sibusile Xaba är den sydafrikanske gitarristen, sångaren och berättaren som dykt upp från ingenstans och hyllas i internationell musikpress för sina debutalbum – japp, de är två stycken! Han hade just blivit klar med den malombojazziga skivan Unlearning, men så kom de: drömmar, flera nätter i sträck, om gamla tanter som stod på en grön äng och sjöng egendomligt vackra sånger. Han vaknade och tog genast ut melodierna på gitarr, och snart var en ny samling låtar färdiga. Open Letter to Adoniah blev namnet på denna den andra halvan av Sibusiles dubbeldebut: en samling drömska arrangemang för akustisk gitarr och små men fängslande insatser på handtrummor och träblock. Och så sången: Sibuslies texter utgörs av enkla fabler och metaforer, som han upprepar i oändlig variation. Hans stämband ger sig ut på jazziga äventyr à la förebilden och mentorn Philip Tabane, hela tiden på jakt efter nya lägen, nya röster.

Medlemmarna i denna glödheta gospeltrio hade sjungit tillsammans i evigheter utan att tänka särskilt mycket på att någonsin ta showen utanför sin lilla hemstad Como i Mississippideltat. Men så en dag kom en man från ett New York-baserat skivbolag på besök och fullkomligt blåstes omkull av hur deras röster smälte ihop till en soulig treenighet: den djupa Angela Taylor, hennes energiska syster Della Daniels, och så i förgrunden, Ester Mae Smiths raspiga stämma. Mötet ledde till att bolaget Daptone gav ut deras debutalbum Get an Understanding. I kyrkan hemma i Como hade de länge saknat kompmusiker, varför det var helt naturligt att spela in a capella. Lyriska recensioner ledde till turnéer i både USA och Europa, och snart spelade trion in uppföljaren Move Upstairs. Den här gången med det funkiga kompbandet The Glorifiers, som bland annat backat Amy Winehouse och Sharon Jones.