Labbe Grimelund och Finn Björnulfson är kända som trummisen respektive percussionisten i Håkan Hellströms band. När konserterna med den västsvenske popikonen var slut, på efterfesterna, brukade de jamma långt in på natten, ibland tillsammans med vem som nu råkade dj:a just den kvällen. Ur kaos och extas uppstod ett nytt koncept, en ohelig allians av trummor, percussion och elektroniska rytmer. Factory Records och samba på smattrande göteborgska. Steget från de där efterfesterna till klubbscenerna verkade plötsligt helt logiskt, och vips var Bongo Riot GBG ett faktum.
Ett av de hetaste nya namnen inom Ugandas dansmusikscen är DJ:n, aktivisten och skribenten Kampire Bahana. Hon är en av kärnmedlemmarna i kollektivet Nyege Nyege, som arrangerar festivaler och fester med rum för såväl nyfikna öron som alternativa livsstilar. Kollektivet ger också ut experimentell rytmisk musik från Östafrika på labeln Nyege Tapes. De som upplevde Kampires label-kompisar Bamba Pana & Makaveli på Clandestino Festival 2019 kan vittna om en legendarisk kväll där dansgolvet svettades till ett maratonperformance på 180 bpm och uppåt. Född till ugandiska föräldrar växte Kampire upp i Zambias kopparbälte, en plats som samlade gruvarbetare från när och fjärran. Där upptäckte hon snart musik och kultur från hela den afrikanska kontinenten, som skulle komma att inspirera hennes DJ-set: Hos Kampire blandas moderna och traditionella stilar i en oemotståndlig panafrikansk dansfest. Tropical bass, kuduro, sydafrikansk house, soukous och afrobeat… kraftfull, bastung musik som inte nöjer sig förrän alla skakar på rumpan.
Projektet föddes på klubben Boutiq Electroniq i Kampala, Uganda. Där brukade en grupp slagverkare som kallade sig Nilotika Cultural Ensemble uppträda, och i gemensamma jam med lokala dj:s uppstod en clash av mörk techno, drones och frenetiska liverytmer. De sista pusselbitarna föll på plats 2017 när den brittiske trummisen Spooky-J och synthspelaren Peter Jones (pq) kom till den Uganda i samband med Nyege Nyege Festival. Deras möte med de sju slagverkarna ledde till Nihiloxicas debutalbum, en resa djupt in i buganda-technons tropiska mörker. Uppföljaren Biiri kom våren 2019: Idogt turnerande har slipat gruppen ytterligare. Skivan är helt liveinspelad och ger en trogen bild av intensiteten i Nihiloxicas konserter. De traditionella rytmerna ges ännu mer utrymme i mötet med mörka drones och punk-jazziga undertoner.
Från Gulu i Uganda kommer Otim Alpha, före detta boxare och harpist. Tillsammans med producenten Leo Palayeng kan han skryta med att ha skapat acholitronix, en polyrytmisk, glädjesprudlande dansmusik för framtiden, där gammaldags bröllopslåtar från Acholi-regionen i norra Uganda och södra Sudan möter elektroniska beats. Adungu, nanga och andra traditionella harpor, flöjter och fioler används lika flitigt som synthar och trummaskiner som smattrar gott någonstans uppåt 180 bpm under Otim Alphas sång: outtröttlig, delvis improviserad. Inte minst på grund av kristna missionärers inflytande har acholimusiken länge levt i periferin i Uganda, och när Otim Alpha släppte sitt album Gulu City Anthems visade det sig att mixen av nostalgiska och futuristiska klanger var precis vad den lokala publiken längtat efter. Afrikas sannolikt hetaste skivbolag Nyege Nyege Tapes var inte sena att rekryterade Otim Alpha till sitt stall och snart spreds albumet som en löpeld också över nordligare breddgrader.
Men Ana heter senaste singeln med Alsarah and the Nubatones. Här tar gruppen sin östafrikanska retropop till nya tonvärldar: Delikat oudspel och traditionella rytminstrument möter elektroniska beats, psykedeliska synthar och jazzigt basspel. Alsarah föddes i Sudan, men familjen kom snart att fly till Jemen. När även det landet drabbades av konflikter flydde de vidare till Massachusetts i USA. Som för att ha något att hålla fast i från sin barndom började Alsarah samla på kassetter med sudanesisk popmusik från 80-talet, sånger som kommit att spela en viktig roll för den sudanesiska diasporan. Först när hon som ung vuxen flyttade till Brooklyn träffade hon andra musiker som delade hennes upplevelser av flykt och saknad, och för första gången kände hon att hon kunde vara både sudanes och amerikan. Alsarah and the Nubatones spelade in låtar som ”Nuban Uttu”, så kallade hemvändarsånger, utrop för att förena nubier utspridda över världen. Alsarah har också släppt ett album med den franske producenten Débruit (Kokoko!) och samarbetat med Nile Project.
Låtskrivaren och sångaren Jens Lekman föddes 1981 och växte upp i Hammarkullen. Sedan 2004 har han släppt fem album varav det senaste kom 2017 och heter Life Will See You Now. Förra året ägnade Lekman åt projektet Correspondence, som var en ett år lång musikalisk brevväxling med Annika Norlin. På Klubb Clandestino kommer Lekman bjuda på pakistansk disco, chilensk synthpop och boogaloo.
En producent och percussionist från Tunisien, idag bosatt i Köpenhamn. Nuri är en lovande musiker inom afrikansk futurism som blandar djup bas och organiska rytminstrument med polyrytmiska grooves. Han har delat scenen med namn som Clap Clap och Dengue Dengue Dengue.
Han släppte nyligen sitt debutalbum på Shouka, en etikett med inriktning på traditionell och modern elektronisk musik från och bortom Nordafrika. Drup är en hyllning till Tunisiens afrikanska arv och en bro till andra traditioner, fylld med rytminstrument och sånger från hela moderkontinenten, men också från Asien, i kombination med digital produktion för att smälta samman nu med då.
På scenen är Nuri en maskerad häxläkare, som utför en djup ritual som tar oss på en resa till hans hemlands förlorade rötter. Arv, tribalism, organiska ljud, melodier och massor av känslor.
Çaykh är Berlinbaserade och Hamburgfödde Nicolas Sheikholeslamis DJ-alter ego. Han är också medlem i live- och studioprojekten Circuit Diagram och Spiritczualic Enhancement Center.
Hans musikaliska intressen är lika eklektiska som hans DJ-set och radioprogram. Hans mixar bygger på research i musik från Turkiet, Etiopien, Indonesien, Sydafrika, Sudan och Somalia. Hans djupdykning i just somalisk musik resulterade i ett samarbete med New Yorkbaserade Ostinato Records för att samproducera samlingen Sweet As Broken Dates – Lost Somali Tapes From The Horn Of Africa, som nominerades till bästa historiska albumet på Grammy Awards 2018.
Förutom mixar som baserade på region tycker Çaykh också om att spela DJ-set baserade på en viss röd tråd eller attribut han identifierar i den valda musiken, oavsett om det är andlig jazz, modulära synthfreakouts, eller så kallad traditionell musik från någon region i världen. Senare i år släpps hans första tre spår som soloartist i vinylformat på Manchesterbaserade etiketten Natural Sciences.
När sångerskan Mariam Wallentin gästade Fasching förra året var det med sitt Mariam The Believer-projekt. SvD:s Dan Backman var alldeles hänförd över hur ”brokigt och krokigt och alldeles ljuvligt” det var.
Detsamma gäller för Mariam Wallentin och Andreas Werliins duo Wildbirds & Peacedrums. Även här är det krokiga och genreöverskridande ledstjärnan – tillsammans blandar de sömlöst pop, blues med kraftfullt trummande och stark rituell sång.
Efter några självutgivna cd-skivor i mitten av 00-talet som både hittade hem hos kritiker och publik gick duon vidare och spelade in The Snake i Svenska Grammofonstudion. Efter EP-inspelningar på Island, med bland annat cellisten Hildur Gu∂nadóttir, Ben Frost och Valgeir Sidur∂sson gick de sedan vidare med albumet Rhythm – direkt, naket och rått.
Trots starka skivor är det live en ska uppleva Wildbirds & Peacedrums. Deras scennärvaro är stark och självsäker. Och de har haft god tid att skulptera vidare på sitt konsertuttryck – efter turnéer tillsammans med bland andra Lykke Li, Arcade Fire, Joanna Newsome och St Vincent. De har också hyllat Björk under Polar Pris-ceremonin i Stockholm och blivit inbjudna av Nils Frahm då han intog The Barbican.
De ligger knappast på latsidan med andra ord. Både Wallentin och Werliin ingår också i Fire! Orchestra. Werliin trummar också i ett annat Fasching-favoritband: Tonbruket. Men Wildbirds & Peacedrums är det projekt som ligger dem båda närmast om hjärtat – och det finns faktiskt inget annat som låter som dem, så missa inte detta.
Support: Nuri
Biljetter 31 maj. Med festivalpass är det 50% rabatt (kod clandestino).
Mannen med huvudduk och en distad Flying V-gitarr heter Anana Harouna. Han är tuareg från Niger, har spelat med det kanske mest välkända ökenbluesbandet Tinariwen, men är numera bosatt i Bryssel. Här har han bildat Kel Assouf – namnet betyder både “nostalgi” och “evighetens son” på språket tamashek. Med en fot i Sahara och den andra i Europa har bandet givit sig ut på en resa genom stilar och uttryck. Harounas egen livshistoria tjänar som utgångspunkt i texterna som skildrar orättvisor i det postkoloniala nordafrika. Keyboardisten och producent är ingen mindre än Sofyann Ben Youssef, hjärnan bakom sensationer som AMMAR 808 (Clandestino Festival 2018). På senaste albumet Black Tenere har Kel Assouf skalat ner arrangemangen till en tight powertrio som sätter fyr på ökennomadernas musik med hypnotiska riff, hårt rockande trummor och droneiga synthar.
Support: DJ Livsfarligt
Biljetter 25 maj. Med festivalpass är det 50% rabatt (kod ekwiri).
