Camkytiwa

Ett liv i exil, tusentals kilometer från det land och den kultur man växt upp i, kan ibland stärka banden till den del av ”hemma” som man alltid bär med sig, inom sig. Som till exempel musiken.

Så är definitivt fallet med Huong Thanh, sångare och initiativtagare bakom gruppen Camkytiwa. Thanh växte upp i en familj av kringresande Cai Luong-musiker (Cai Luong är en sorts opera med folkmusikinslag) i Vietnam. Som tonåring flyttade hon till Frankrike och började då sjunga Cai Luong-musik för den vietnamesiska minoriteten i Paris. De olika vietnamesiska regionerna är sinsemellan mycket olika när det kommer till musik och dialekter, men Thanh som själv vuxit upp i landets södra del såg snabbt till att lära sig behärska alla landets sångtraditioner.  Gradvis växte hennes publik och hon kom snart att bli känd över stora delar av Europa för sina vackra och trogna tolkningar av de gamla sångerna. Vaggvisor, arbetslåtar och sånger från olika riter och ceremonier: alla blev de en del av en rik repertoar som Huong Thanh förvaltat i trettio år. Det är sånger som är tätt förknippade med de många olika skeendena i det traditionella livet i enkla jordbrukarsamhällen, sånger som nu är på väg att glömmas bort inte bara av exilvietnameserna här i Europa, utan också i det alltmer urbaniserade och moderniserade Vietnam.

Huong Thanh bestämde sig tidigt för att inte bara förvalta utan också utveckla musiktraditionen från sin barndoms Vietnam, och har gjort just det på en rad inspelningar. Ett möte med den fransk-vietnamesiske gitarristen Nguyen Le öppnade hennes öron för en helt ny musikalisk värld – nämligen jazzens: det resulterade i en serie experiment där genrer och nationella identiteter mixas medan Huong Thanhs alltid lika klockrena, sköra stämma matchas av Les djupa gitarrtoner. Samarbetena med Nguyen Le hör till de mest omtyckta skivorna i Huong Thanhs katalog. Hon har fortsatt testa nya kombinationer och bland annat samarbetat med nordafrikanska musiker, och stundtals gjort dans till en del av  sina uppträdanden.

Camkytiwa är namnet på Huong Thanhs nuvarande projekt, som hon kommer till Clandestino Festival med: här samarbetar hon med tre kvinnor från andra östasiatiska länder. Fumie Hihara spelar de japanska stränginstrumenten shamisen och koto, Yan Li från Kina spelar erhu – ett tvåsträngat stråkinstrument, och koreanska E’Joung Ju spelar det traditionella stränginstrumentet geomungo. Kombinationen av de olika regionernas instrument, repertoarer och tekniker är unik och förvånansvärt harmonisk. När de uråldriga instrumentens ensliga, sökande tonglissandon omger Huong Thanhs vackert pentatoniska sång kan man stundtals frestas att tänka att där finns ett drag av östlig exil-bluesmusik i botten.