Conjunto Angola 70

1970-talet var på många sätt en tid av intensifierad här-och-nu-känsla i Angola. Å ena sidan ett våldsamt årtionde: först i och med kampen för frihet från kolonialmakten Portugal. När den slutligen kom 1975 vände sig frihetsgerillorna mot varandra – vissa stödda av Sovjet, andra av västmakterna. Trots krigen fanns en ny tro på framtiden som självständig nation, och på ett återuppfinnande av den egna kulturen. I huvudstaden Luanda smälte en rad musikaliska stilar samman i en framgångsrik pan-afrikansk fusion: Traditionella rytmer från Angola, psykedeliska gitarrer från Kongo och latinskt sväng från Kuba blandades med kraften från lokala karnevalorkestrar. Nu var det rytmer som Rebita, Semba och Merengue som dominerade i Luanda. Det tydligaste kännetecknet för den tidens musik är dock de polyfona gitarrslingorna i högt tonläge – på en gång ändlöst varierade som de är lika monotona som vilket Steve Reich-stycke som helst.

På senare år har inspelningar spridits över hela världen på samlingar som ”Angola Soundtrack” på Analog Africa (2010). Men tiderna har förändrats och i Angola spelas låtarna numera sällan live. För att återuppliva tradititionen, och de drömmar som föddes genom landets nyvunna frihet, startade gitarristen Boto Trindade, på sjuttiotalet medlem i gruppen Os Bongos, ett all star-band i den gamla stilen. Innan den nya supergruppen stod klar hade Trindade letat igenom hela Luanda efter de allra bästa musikerna som fortfarande var aktiva. Han hittade perkussion-geniet Joãozinho Morgado, Tedy Nsingi som leder Luandas radioorkester och stadens bäste gitarrist, dikanzaveteranen Raúl Tullingas och sångaren Ze Cax Janota. Rytmsektionen utgörs dessutom av Chico Monte Negro, bongos, Carlitos Timoteo, bas, och Dulce Trindade på kompgitarr. Bandet tog namnet Conjunto Angola 70, och fick genast erfara att inte bara Afrika, utan även Europa hade väntat på att få höra musiken från Luandas musikaliska guldålder igen.